Tvångsvärvningsinstitutet för bl. a. de värvade regementena var avsett att vara ett hinder mot en upplösning av årstjänstprincipen. Inför hotet om att sättas in i något sådant regemente skulle varje mansperson på arbetsmarknaden skrämmas att ingå årstjänst på hävdvunnet och lagligt sätt – från Mickelsmäss till Mickelsmäss. Det är naturligtvis troligt att tvångsvärvningshotet också haft denna effekt på en del individer. Årstjänstprincipen har därigenom kunnat upprätthållas. Men om dessa normalförhållanden vet vi föga eller intet. Vad vi däremot vet är att det gavs tydliga tecken på en begynnade upplösning av årstjänstprincipen. Och det var på dessa förändrade villkor som den värvade krigsmakten trädde in på arbets-marknaden, och det var till dem som värvarna också måste anpassa sig. Den värvade krigsmakten blev en av flera mer eller mindre jämställda konkurrenter på denna arbetsmarknad och kunde inte i nämnvärd utsträckning använda sig av tvångsprincipen.
Den värvade krigsmakten som sådan och dess rekrytering bör ses i ett enda sammanhang. I en sådan kontext kan man betrakta den värvade krigsmaktens såväl primära som sekundära effekter. I det första steget kunde militären dra till sig främst de obesuttna i slätt-områdena, tillspetsat kan man uttrycka det som att halvproletärer förvandlades till militära proletärer. I det andra steget stöttes dessa ut igen i regionen genom värvningsuppdrag, på permission eller efter
rymning och strövade omkring där som fria arbetare. Slutsatsen om den värvade krigsmaktens effekt på landsbygdens arbetsmarknad kan formuleras enligt följande: rekryteringen som förutsattes ha effekten att hålla den gamla årstjänstprincipen vid liv fick i själva verket helt motsatt effekt. Det samhällsinstrument som skulle konservera ett gammalt ideal på arbetsmarknaden blev i stället en drivkraft för utvecklingen mot en obunden, rörlig och kommersiellt fungerande arbetsmarknad.
Statsledningen kunde inte segregera den värvade krigsmakten från det övriga samhället. Detta främst på grund av att manskaps-lönerna inte kunde hållas i nivå med levnadskostnadsutvecklingen. Manskapet måste integreras i samhället för sin överlevnad. Sett i ett sammanhang är det därför riktigt att betrakta den värvade krigsmak-ten som en av de viktigaste drivkrafterna i den process som innebar att folk som från början tillhört årstjänstprincipens sfär rycktes ur denna och placerades i den ”nya” kommersiella sfären, den obundna arbetsmarknaden. Hur stämmer den totalbild jag här skisserat med resultaten ?
Undersökningen av soldatrekryteringen i Skaraborgs län för de båda undersökningsperioderna har visat att tvångsvärvningsinsti-tutet endast i ringa grad hade någon effekt. I flertalet av de fall som kunnat bedömas friade länsmyndigheterna dem som var föremål för anspråk från militären. Ett par reservationer skall emellertid till-fogas. Undersökningen för den sena frihetstiden visar att det under de omständigheter som då rådde – nyuppsättning av marina enheter och Livgardets rekrytering – var möjligt att öka effekten av tvångs-värvningsmöjligheten. Men också under dessa villkor förblev de friades antal större än de fälldas.
Det fanns i det frihetstida samhället en rad hinder för den värvade krigsmaktens rekrytering. De statliga civila myndigheterna i lokal-samhället hade redan genom värvningsbestämmelserna ett övertag gentemot värvarna. Landshövdingeämbetet och kronofunktionä-rerna angav villkoren för rekryteringen. Det fanns också en tydlig tendens hos landshövdingen att också i kvalitativ mening hellre fria än fälla i det enskilda fallet samt under den första perioden en nega-tiv inställning till värvaren.
Förutom dessa rent institutionella hinder fanns för det mesta bland lokalsamhällets människor en klar vilja att skydda –
”för-svara” – dem som militären hade pekat ut. I ett par fall kan man dock se att också motsatsen förekom. Husbönder som ville bli av med sin arbetskraft kunde erbjuda tillfällen till framgångsrika värv-ningsanspråk.
Huvudintrycket är emellertid att landsbygdssamhället intog en defensiv attityd till värvaren. Det slog vakt om sin arbetskraft trots att årstjänstprincipens idealtypiska arbetsmarknad ingalunda upp-rätthölls i detta samhälle. Tecken på att årstjänstprincipen var stadd i upplösning finner man i ett flertal exempel av skenanställningar, anställningar som alltså innebar att arbetaren under skydd av års-tjänst hade flera husbönder. Vidare förekom i några sammanhang att flera personer inte var upptagna i mantalslängderna, något som kan antyda en informell marknad av ”lösa” personer utöver den som officiellt kom till uttryck i exempelvis mantalslängderna.
Man kan alltså hävda att 1700-talets västsvenska arbetsmark-nad hade en rörelseriktning som fjärmade den från den gamla års-tjänstprincipen. En konsekvens av denna upplösningstendens var att den värvade krigsmakten på det hela taget inte kunde göra bruk av tvångsvärvningsmöjligheten. Orsakerna till den förindustriella arbetsmarknadens omvandling kan sökas i proletariseringen, den sociala omgruppringen och en successivt förändrad inställning hos alla parter till arbete och köp av arbete. En mera kommersiell upp-fattning har sannolikt brett ut sig bl. a. som en följd av vissa industri-ers etablering i regionen. Inte minst Skaraborgs län berördes ju för övrigt av den dragningskraft som sillindustrin utövade gentemot det traditionella samhällets invanda föreställningar.
Den värvade krigsmaktens rekrytering genomfördes på frivil-lig väg, i varje fall i formell mening. Det källmaterial som står till förfogande för en mera nyanserad bild av de värvade truppernas rekrytering är i ett viktigt avseende entydigt. De flesta rekryterna var födda i de delar av Skaraborgs och Älvsborgs län som utan vidare kan betecknas som slättbygder. Endast enstaka värvade hade sina födelseorter i bland- eller skogsbygd. Detta kan tolkas som ett direkt uttryck för skillnader ifråga om försörjningsmöjligheter för de proletariserade i slättbygden respektive skogs- eller blandbygden. Men bör emellertid var försiktig när det gäller att dra slutsatser om värvningens bakgrundsfaktorer på grundval av födelseortfältet för
rekryterna, eftersom vi egentligen inte vet var själva värvningarna ägde rum.
I det källmaterial som undersökts kan man klart iaktta det som kan kallas den sekundära effekten av den värvade krigsmaktens rekrytering: meniga soldaters värvning och permission samt det ökade antalet rymmare.
Från och med mitten av 1740-talet började garnisonsregementet i Göteborg skicka ut meniga soldater på värvning i bl. a. Skaraborgs län. Kort därpå inleddes också praxis att permittera manskapet på längre perioder, 7–9 månader. Det är svårt att exakt slå fast antalet meniga värvare och permittenter. Men det siffermaterial vi har till-gång till rörande 1740-talet kan implicera omkring 200 individer vid varje given tidpunkt också under 1760-talet. Man kan anta att permittenter och värvare försörjt sig som ”fria” arbetare och små-handlare i regionen. Någon fara för dem att dömas som lösdrivare fanns ju inte.
Bland passuppgifterna träffar man också på avskedade soldater, ibland med familjer. Att här ge några kvantitativa uppgifter är vansk-ligt, om inte omöjligt. En antydan om storleksordningen får man möjligen genom att studera antalet nyrekryterade, vilket ju reflek-terar avgången från regementet. Man får emellertid då komma ihåg att de avdankade inte alla begav sig till Skaraborgsregionen eller ens till västra Sverige. Å andra sidan var de allra flesta garnisons-soldaterna, med undantag av några år, födda i Västergötland och kan därför tänkas ha återvänt till sin hembygd efter avskedet. Det finns anledning att inrangera de avskedade bland värvarna och per-mittenterna. De avskedade hade insupit samma stadsmiljö som de senare, en miljö med markerade inslag av urbant beteende och ett slags individuellt kommersiella mönster. Man kan alltså räkna med att de efter sin soldattjänstgöring i Göteborg i någon utsträckning påverkade de lokalsamhällen de återvände till i ”urbaniserande” riktning. I anknytning härtill skall understrykas att de avskedade givetvis ackumulerades i regionen under loppet av epoken.
Antalet värvare, permittenter och avskedade utgjorde naturligtvis endast en liten del av regionens samlade befolkning, som var jäm-förelsevis talrik. Ändå är det rimligt att räkna med att garnisonens befolkning haft en betydande inverkan på lokalsamhället och inte minst på dess arbetsmarknad. Soldatbefolkningen var ju nämligen
ett rörligt element i provinsen. Det finns dessutom indikationer i källorna på att soldatbefolkningen faktiskt påverkade lokalsamhäl-lena. De ständigt upprepade protesterna från bondeståndet satte ide-ligen fingret på dessa oroande soldatbefolkningar. Det är emellertid viktigt att här skjuta in en reservation. Bondeståndets klagomål över värvande permittenter m. fl. indikerar inte någon kvantitet. Bön-dernas reaktioner kan ju ha föranletts av minsta möjliga störning utifrån.
En undersökning av garnisonsregementets i Göteborg rymnings-frekvenser visar att rymningarna ökade under epoken. Mellan de tid-punkter som här undersökts kan en fyrdubbling av antalet rymmare registreras. Mellan 1765–1769 rymde enligt rullmaterialet 214 sol-dater. Endast två, högst tre procent av dessa kunde återtas till rege-mentet. Detta betydde att antalet rymmare ackumulerades år efter år i bl. a. Skaraborgs län. Av de domboksnotiser som undersökts framgår att rymmarna i allmänhet försörjde sig som ”fria” arbetare genom att undvika årstjänst samt som småhandlare. Av rättsnoti-serna framgår även att bland de rymmare som kunde återbördas till regementet fanns sådana som hade kunnat hålla sig undan i flera år. Det finns ingenting som talar emot att de straffade rymmarna i de flesta här viktiga avseenden representerade flyktingtillvaron för samtliga rymmare. I själva verket kan man säga att de som inte kunde fångas in igen också var de som var de mest rörliga och mest skickade att föra ett kringflackande och egentligen ”olagligt” liv som tillfällighetsarbetare.
Formellt byggde värvningen till de värvade regementena på tvångsprincipen. Men det är viktigt att i det internationella perspek-tivet understryka det formella i sammanhanget. Endast ett fåtal blev tvångsrekryterade. De värvade uppträdde ofta som ”fria” lönearbe-tare i hela regionen. De hade en upplösande effekt på ”bondesam-hällets” gamla strukturer. Bilden av det frihetstida Sverige som en ”spartansk” stat i den mening jag skisserade inledningsvis blir därför avsevärt mer diffus. Fredrik II:s Preussen exempelvis, dominerades på ett helt annat sätt än Sverige av de militära intressena och beho-ven.