Under ett par decennier efter riksdagen 1746–1747 praktiserade den svenska statsledningen en ny befolkningspolitik. Genom nya, väsent-ligt generösare bestämmelser om klyvning av hemman år 1747 räk-nade man med att antalet giftermål och därmed också antalet barn skulle öka, något som låg helt i linje med den merkantilistiska dok-trinen om höjning av ”folknumren”. I stället för att dra åt tyglarna som under tiden fram till 1739 års tjänstehjonsstadga - höjdpunkten av restriktionspolitiken - släppte man nu efter. Förordningen om lindringar i hemmansklyvningslagstiftningen hade för övrigt före-gåtts av eftergifter när det gällde anläggningen av torp. Ständerna medgav efter riksdagen 1743 skattefrihet för torp på skattejord, en frihet som utsträcktes även till krono- och allmän frälsejord 1757. Förordningar 1762 och 1770 gav jordägare av alla slag tillstånd att anlägga backstugor för gifta tjänstehjon. Förordningarna bekräftade, av statistiken att döma, vad som redan förut blivit ett allmänt bruk: de friska, arbetsföra backstugu- och inhyseshjonen intog en egen kolumn i redovisningen av landets befolkningskategorier alltifrån 1751.13 Till detta komplex av befolkningspolitiska författningar bör man också räkna kapitulationsreglementet – värvningsreglementet – av år 1752 med tillhörande förklaringar. Detta reglemente, varom mera i ett följande avsnitt, avsåg att lansera en ny syn på den värvade krigsmakten. Rekryteringen skulle underlättas genom att tjänstetiden i allmänhet begränsades till 6 år (tjänsteperiod, kallad kapitulation) samt genom att förtjänstfulla soldater och underbefäl efter denna tjänstetid gavs förtur till vissa lägre civila befattningar i stats- eller stadstjänst. I förklaringen till reglementet 1756 framhölls vidare att ingen skulle påläggas att som straff ikläda sig soldatmunderingen. Krigstjänst för fosterlandet skulle ses som ett ärofullt värv.14
Den nya befolkningspolitiken stod i stark kontrast till den befolk-ningspolitik som inleddes med den hårda 1723 års legostadga och som ledde fram till den ännu mer rigorösa 1739 års tjänstehjons-stadga. Trots den nya politiken gentemot de obesuttna förblev
13 Utterström 1957 1, 251-280; Grill 1985, 47-54;
14 Kapitulationsreglemente den 29 okt. 1752; Förklaring till kapitulationsreglemente den 13 okt. 1756. Årstrycket; Grill 1985, 52-53
frihetstiden ut 1739 års stadga i full laga kraft.15 Den speglar en mar-kerat reglerings- och tvångsvänlig attityd till arbetsmarknadsproble-men. ”Folkbristen” skulle hävas genom att de berörda grupperna skrämdes att alltid ha ”laga försvar”, dvs årstjänst. De goda skörde-åren under 1730-talet liksom under 1750-talet – med ty åtföljande stigande reallöner – ansågs ha gjort de berörda benägna för lättja och lösdriveri. Receptet mot ”folkbristen” efter 1747 föreskrev i stället åtgärder för att höja nativiteten och torde åtminstone ha varit avsett att ge skydd – ”laga försvar” – åt torpar- och backstugubefolkningen. Det var alltså fråga om en klar uppmjukning av de tidigare bistra förhållningsreglerna för den obesuttna befolkningen, en viss libera-lisering av den offentliga inställningen till arbetskraften kunde skön-jas. Det är inte otänkbart att den nya befolkningspolitiken i någon utsträckning förestavades av en genuint känd humanitär känsla och en naturrättsligt färgad människosyn. Men det är svårt att sätta den i samband med något allmänt genombrott i Sverige för sådana idéer omkring 1750 med effekter på lagstiftningen på området. Hur skall då omsvängningen förklaras ? Man brukar i handböckerna hävda att merkantilismen var den rådande ”statsdoktrinen” i Sverige alltifrån frihetstidens början, omfattad av praktiskt taget alla politiska grup-peringar av betydelse. Idéerna om den saliggörande positiva han-delsbalansen för det egna landet hade sedan länge slagit rot hos de politiskt ledande men framför allt hos de direkt berörda, grossister och storhandlare med internationell räckvidd. Hur de senare lycka-des göra sina intressen till statens – det var uppenbart också för sam-tiden att det var privatpersoner som gjorde handelsvinsterna – tycks alltjämt vara en tvistefråga i forskningen. Den programpunkt i mer-kantilsystemet som däremot alldeles osökt knöt samman de privata handelsintressena med statens, var den som berörde arbetsmarkna-den och arbetskraften. Den ökande export som Sverige strävade efter under epoken ansågs till väsentliga delar ha sin förutsättning i bl.a. inhemsk industri. Denna industri – bl.a. textilmanufakturerna – hade behov av en arbetarkår för en rad olika tillverkningsmoment. Men för att vinna ställning som vinstgivande exportindustri var det nöd-vändigt att hålla kostnaderna för arbetskraften nere. De låga löner-nas politik tillämpades och kom till uttryck i bl.a. fasta lönetaxor.
En möjlighet för företagarna att rekrytera arbetsfolk som faktiskt höll till godo med dessa låga löner yppades genom den fortskridande proletariseringen på landet. Obesuttna människor som bara delvis kunde försörja sig inom ramen för det lokala agrarsamhället exploa-terades. Industrins företagare insåg således att de inte behövde ta fullt ansvar för arbetskraftens uppehälle. De kunde betala stycklön eller betingslön vilket för övrigt borgade för en viss disciplin och arbets-intensitet hos arbetarna. Fördelarna med denna ”ansvarsfrihet” för företagarna kunde dock under vissa förhållanden vändas i sin mot-sats. Om jordbrukskonjunkturerna steg och medförde ökad efterfrå-gan på arbetskraft kunde industrin i samma mån förlora arbetare. Företagarna inom industrin kunde heller inte hålla kvar denna typ av arbetskraft med tvångsmedel. Vidare var det svårt för manufak-turister och förläggare att i väsentlig grad öka produktionsvolymen och samtidigt bibehålla fördelarna med frihet från ”arbetsgivaran-svar”. För att möta en förändring av efterfrågekurvan på marknaden blev det därför nödvändigt att hålla en ”fast” arbetarkår också för tillverkningens inledande moment som spinning o. likn.16 Industrins behov av billig arbetskraft lät sig väl förena med statens behov av en stabil social situation utan alltför många inslag av rörliga, fattiga människor. Bl.a. textilindustrin ansågs kunna ge sysselsättning åt det växande antalet obesuttna. Kunde detta inte ske på frivillighetens väg fanns möjligheter att sätta de berörda i tvångsarbete i spinn- och arbetshus eller liknande inrättningar. Tvångslösningarna hade emel-lertid ett par inte oväsentliga nackdelar. För det första divergerade i sådana fall statens och privatindustrins intressen: staten tvingades ta ansvar för större delen av arbetskraftens uppehälle medan å andra sidan privatintressena nästan kunde eliminera sina arbetskostnader. Men även om kostnaderna för företagarna då kraftigt reducerades återstod för det andra ändå ett problem: tvångsarbetskraften utförde sitt arbete dåligt, produkternas kvalitet riskerade att i ytterligare grad försämras med konsekvenser för avsättningen.17
16 Om merkantilsystemet i allmänhet se Heckscher 1931 2, 15-36, Heckscher 1931 2, 3-19; se även Herlitz 1964, 101-120; Sundberg 1978, 13-19; Heckscher 1969, 19-34; Coleman 1969, 92-117; rörande textilmanufakturerna i Sverige; se vidare Heckscher 1949 2:2, kap. ”Manufakturer” samt Kjellberg 1943, 318-340.
17 Glamann 1983, 104-110; Johansen 1983, 117 ff., 127f. Den här anförda danska littera-turen bekräftar det intryck som allmänt ges av tvångsarbetets kvalitet och betydelse för manufakturerna.
Industrins företrädare representerade självfallet bara en mindre del av alla arbetsgivarintressen på arbetsmarknaden. Av bl. a. tjänste-hjonsdebatten 1778 på riddarhuset kan man utläsa att det fanns åtskilliga husbönder på landsbygden som ingenting hellre önskade än att få behålla den gamla årstjänstprincipen, kodifierad i tjänste-hjonsstadgan. Man kan anta att många av dessa arbetsgivare på det hela taget saknade rörliga kapitalresurser och därför inte hade kapacitet att följa de lönestegringar som automatiskt hörde samman med den obundna, fria arbetsmarknaden. De var betjänta av att årstjänstprincipen i allmänhet och lönetaxorna i synnerhet vidmakt-hölls dvs. att årslönerna vidmakt-hölls nere.18 De rikare och större jordägarna – självägande bönder och ståndspersoner – kunde i varje fall under år med god årsväxt instämma i dessa krav på att årstjänstprincipen skulle upprätthållas. Det klagades nämligen ofta i sådana lägen över att arbetarna inte arbetade i den utsträckning som husbönderna önskade utan ”lade sig på latsidan”, (”bakåtlutningen av arbetets utbudskurva”), ”folkbrist” uppstod.19 Men även om dessa arbets-givare naturligtvis försökte minimera sina kostnader för arbetskraf-ten kunde de till skillnad från de fattigare husbönderna i det långa loppet ändå tillfredsställa sitt akuta behov av arbetskraft genom att betala daglönare och årsanställda ”illegala” marknadslöner. Man kan också uttrycka det så, att om tjänstehjonsstadgan visade sig i det närmaste verkningslös ifråga om lönenivån kunde endast den arbetsgivare som hade tillgång till reda pengar eller realiserbart gods skaffa sig arbetskraft till den så att säga aktuella arbetsprisno-teringen för dagen. Denna princip – marknadsprincipen i motsats till årstjänstprincipen – hade också den fördelen för en någorlunda kapitalstark arbetsgivare att han nästan alltid kunde räkna med ett elastiskt arbetskraftsutbud, ungefär på samma sätt som förläggare inom textilindustrin. Behovet av ett elastiskt arbetskraftsutbud kunde som bekant också tillgodoses genom dagsverkstorparna, vars arbetskraft kunde tas i anspråk bara så mycket som behövdes för tillfället och utan extra akut kostnad för arbetsgivaren. Många av dagsverkstorpen var ju s.k. två- eller tredagarstorp, dvs. arrendet för
18 AdRP 32, 1778-1779, 221-265, 611-661.
19 Rörande förhållandet att arbetarna under goda år inte utbjöd sin arbetskraft och förklaringar till detta se Utterström 1957 1, 244 ff.; Herlitz 1974, 21-27; Harnesk 1986, 339f; Harnesk 1990, 104-114.
torpet utgjordes av två eller tre dagsverken i veckan. Övrig tid måste torparen lägga på torpets underhåll och på annat dagsverksarbete. Trots att det alltså fanns eller borde ha funnits starka intressen för att helt avskaffa årstjänstprincipen kom denna att åtminstone formellt råda till ett gott stycke in på 1800-talet. Hur kan detta förklaras ?
Dels kan man empiriskt konstatera att marknadsprincipen och årstjänstprincipen lät sig förena därigenom att den senare främst tycks ha avsett bondemenigheterna, allmogen. Viss del av stånds-personerna, adeln, kunde dessutom åberopa sina privilegier ifråga om arbetskraftens utnyttjande. Begreppet ”laga försvar” härrörde i själva verket från privilegielagstiftningen. Dels är det befogat att fråga sig om det i frihetstidens samhälle fanns en tillräckligt stark opinion för marknadsprincipen bland arbetsgivarna. Även rent kapitalistiskt inställda arbetsgivare kunde ju i det längsta dra nytta av lönefixeringspolitiken med undantag för enstaka tillfällen då marknadsprincipen var den ”rätta” mot bakgrund av målsättningen, dvs. snabb vinst. Ett sådant undantag utgjorde uppenbarligen sill-industrin vars arbetsgivare var beroende av sin arbetskraft för rens-ning, saltrens-ning, packning och annan förädling inom viss begränsad tid – ca. tre månader – under höst eller vinter. Dessa arbetsgivare betalade jämförelsevis höga marknadslöner dels för att arbetskraften – erfarna sillarbetare – överhuvud skulle infinna sig på arbetsplatsen men dels också för att konkurrera ut de arbetsgivare som fanns i jordbrukets lokalsamhällen i de omgivande provinserna.20 Inom bergs- och bruksnäringarna finner man att årstjänsprincipen med fixerade löner – för en del arbetarkategorier – var direkt fördelaktig i denna rent kapitalistiska företagsverksamhet. I själva verket kan man hävda att bruksägarnas och exportörernas vinster av framställ-ning och export till väsentliga delar hade sin förutsättframställ-ning i sådana lågt fixerade löner. Dessa förhållanden sammanhängde givetvis också med att järnindustrin var gammal i Sverige och att årstjänstprincipen redan ett par århundraden tidigare hade rotfästs inom denna näring, och då utan konkurrens från idéer om en öppen kommersiell arbets-marknad. Samtidigt bör man emellertid ha klart för sig att särskilt de senare tillkomna bruken ofta på samma sätt som textilföretagarna utnyttjade arbetskraft som kan betecknas som halvproletärer i den
betydelse som jag tidigare använt. Torpare, backstugu- och inhyses-folk i närheten av gruvtäkter, ugnar och bruk i Västmanland och Värmland anlitades ofta för körslor, kolning m. m.21 Slutligen vill jag också något beröra en svårgripbar faktor, som torde ha spelat en inte oväsentlig roll för årstjänstprincipens åtminstone formella ”hållfast-het”. Principen hörde idealtypiskt hemma i ett samhälle där man framför allt uppfattade den materiella produktionen som statisk eller oföränderlig. Denna mentalitet möter i olika sammanhang i samti-den. Den agrara produktionen uppfattades idealt som bestående av två kameralt sett oföränderliga delar; den del som skulle återskapa produktionens materiella betingelser och den del som kallades jord-ränta, ett överskott som tillhörde ränteägarna – kronan och frälsefa-miljerna. Till och med i 1700-talets merkantila värld stöter man på attityden. Som Heckscher påpekat, betraktades de olika nationernas export till andra länder som ett ”krig” i den meningen att det egna landets förstärkning av sin positiva handelbalans genom ökad export alltid skedde på bekostnad av ”utlänningen”, dvs. andra länder. Hela systemet betraktades som ett nollsummespel. Tårtans storlek var i princip oföränderlig, endast tårtbitarnas inbördes eller relativa stor-lekar var möjliga att ändra. Denna statiska samhällsuppfattning var sannolikt mycket svår att rubba och det är lätt att se att en ny men-talitet präglad av rörlighet och dynamik, kommersialism och tillväxt, endast successivt kunde vinna fotfäste i 1700-talssamhället.22