Redan 1680 hade till försvar av Göteborg och de kringliggande fäst-ningarna längs kusten satts upp ett s. k. ständigt garnisonsregemente. Detta regemente – Svenska livregementet till fot – stannade emeller-tid inte i Göteborg längre än till 1709 då det förflyttades till Wismar som en konsekvens av krigets utveckling. Inte förrän i samband med fredsslutet 1721 fick Göteborg åter ett ständigt garnisonsregemente. Västgöta tremänningsregemente utgjorde ett av de extraordinarie regementen som satts upp under Stora nordiska kriget. Efter reduce-ringar av krigsmakten 1721 beslöts att detta regemente jämte bl. a. 100 man ur Västra skånska infanteriregementet skulle slås ihop och bilda stommen i det nya värvade garnisonsregementet i Göteborg. Efter ytterligare nedskärningar av de värvade trupperna år 1723 slogs fast att regementet skulle omfatta 800 nummer, eller med andra ord, fulltaligt skulle regementet bestå av 800 korpraler och meniga.
Infanterigarnisonsregementet – kallat det ordinarie garnisonsre-gementet eller Zanders, Ribbings etc. regemente i enlighet med sina chefers namn – kom att bli placerat i Göteborg. Men tjänstgöringen där fick några avbrott under frihetstiden. Under hattarnas krig
279 GLA. Göteborgs rådshusrätt och magistrat, politieprotokoll 1741, AI h: 12, 1 sept. GLA. Göteborgs rådhusrätt och magistrat, liggare: brandsynslängd 1765 D XVI a:2.
1741–1743 kommenderades regementet till den finska krigsskåde-platsen, men hann aldrig sättas in i striderna utan fick omgående återvända till Göteborg. Under perioden 1751–1761 sändes delar av regementet – inalles omkring 500 man – till tillfälliga fästningsarbe-ten i Lovisa (Degerby) och Sveaborg.280
Nummerstyrkan – det formella antalet korpraler och meniga – vid regementet utökades 1747 till 1 000 man med 125 man per kompani. Den styrkan bibehölls till 1766 då den gamla numerären återtogs, dvs. 800 man med 100 man per kompani.281
Artilleristyrkan i Göteborg var under 1700-talets första decennier i jämförelse med infanteriet mycket liten. Hantlangarna – artilleriets meniga i nummer – var organiserade i tre kompanier om 30 man vardera och utgjorde alltså vid denna tid 90 man totalt. Inte förrän 1748 beslöt ständerna att utöka denna styrka, varvid dels antalet kompanier fastställdes till fem, dels varje kompanis numerär utöka-des till 58 man – 290 man totalt.282
Trots bristen på exakta uppgifter för Göteborgs folkmängd under frihetstiden står det klart att en komplett garnisonsstyrka torde ha utgjort en stor andel av Göteborgs samlade befolkning under epoken. Enligt ett relativt nyligen påträffat källmaterial – som nämnt brand-synslängder, upprättade av stadens magistrat – hade Göteborg åren kring 1765 ca. 10 000 invånare, garnisonsbefolkningen inkluderad. Till garnisonen räknades bl. a. i judiciellt hänseende även soldater-nas och befälets hustrur och barn samt tjänstefolk. En granskning av brandsynslängden och de militära rullorna ger vid handen att ca. 40 % av soldaterna och befälet var gifta. Antalet barn i soldat-familjerna översteg endast i undantagsfall två, den vanligaste familje-storleken var två vuxna och ett barn. Med undantag för det lägre befälet hade nästan alla befälspersoner åtminstone en betjänt eller ett tjänstehjon.283
I Göteborgs fästning, stadsområdet innanför vallarna, hystes under epoken ett varierande antal invånare tillhörande garnisonen. De for-mella uppgifterna, som jag redogjort för ovan, motsvarade endast i
280 Ljungberg 1924, 322 ff., 337-342 281 Ljungberg 1924, 368-371 282 Ljungberg 1924, 383-385
283 GLA. Göteborgs rådshusrätt och magistrat , liggare: brandsynslängd 1765 D XVI a:2; KrA. Göteborgs garnisonsregemente, generalmönstringsrullor 1724-1772, WA 1466- WA 1471 mikrofilm; se även Wimarsson 1923, 9 ff.; Beskrifning Gbg 1782, 93f, 370.
ringa grad de verkliga talen. Garnisonsbefolkningens storlek berodde på statsledningens säkerhetspolitiska överväganden, behovet av arbetsmanskap i andra delar av riket, vakantsättningar av nummer, permissionsfrekvens m. m. Jag skall här inte närmare beröra dessa förhållanden, ett avsnitt i det följande behandlar dem mera utförligt. Det kan räcka med att konstatera att garnisonsbefolkningen – alla vapengrenar inräknade – under mesta delen av epoken formellt upp-gick till ungefär 2 000 individer, utgörande omkring en femtedel av hela Göteborgs folkmängd, Haga och Masthugget inräknade.284
Det kan som jag tidigare berört råda någon tvekan om huruvida man skall räkna in de avskedade soldaterna och deras familjer i gar-nisonsbefolkningen. Den samtida uppfattningen om detta var inte alldeles klar. Än fördes de avskedade till garnisonen, än till stadens civila befolkning. Formellt tillhörde de naturligtvis inte garnisonen, de gjorde ju bl. a. inte någon militär tjänst där. Å andra sidan var det just som soldater som de flyttat in till staden och de förblev också ofta kända som soldater av stadsinvånarna även efter sitt avsked. Här angivna tal rörande garnisonen inbegriper emellertid inte denna grupp.285
Liksom de flesta andra fästningsstäder under 1700-talet var Göte-borgs bebyggelse koncentrerad inom fästningsmurar och vallar, vilka för övrigt här och var höll på att förfalla. Men också utanför vallarna fanns en icke stadsplanerad, mera vildvuxen bebyggelse i Masthugget och Majorna. Den sistnämnda stadsdelen tillhörde emellertid ännu vid 1800-talets början Örgryte socken och Sävedals härad, även om dess befolkning, socialt och ekonomiskt, givetvis hade starka band med fästningsstaden. Haga var däremot en pla-nerad förstad till Göteborg, förbunden med fästningsstaden genom den s. k. kaponjären (förbindelsegång mellan Skansen Kronan och fästningsstaden) och uppvuxen redan vid mitten av 1600-talet. Fäst-ningsstaden – bebyggelse och befolkning inom vallarna – var i jäm-förelse med nutida städer till ytan självfallet mycket liten. Den var dimensionerad efter det tidiga 1600-talets fåtaliga stadsbefolkning, men skulle redan vid mitten av 1700-talet rymma drygt 9 000
indivi-284 KrA. Krigskollegium, intendenturdepartementet, registratur 1723-1772 BI:b, besättnings-listor.
285 GLA. Göteborgs rådshusrätt och magistrat, liggare:brandsynslängd 1765 D XVI a:2. I längden finns åtskilliga invånare upptagna som avskedade eller f.d. soldater.
der, garnisonen inräknad. Den siffra som jag tidigare nämnt – 10 000 individer – avser befolkningen både inom och utom murarna, dock inte Majorna. Det är idag – även för en infödd göteborgare – täm-ligen svårt att göra sig en föreställning om den begränsade yta som fästningsstaden en gång upptog. Möjligen säger avstånden mellan kända platser i staden något om dess proportioner. Avståndet mellan Stora bommen (ungefär vid nuvarande Lilla torget) och porten (nuvarande Hotellplatsen) var 747 meter, mellan Drottning-porten och KarlsDrottning-porten (västsidan av Otterhällan, bastionresten vid mynningen av Kungsgatan) 1 043 meter, mellan Kungsporten (nuva-rande Kungsportsplatsen) och Lilla bommen (Östra Hamngatans slut vid älven) 648 meter. Fästningsstadens yta motsvarade 690 moderna villatomter med en befolkningstäthet på 1,3 per ar.286 Man kan alltså inte påstå att befolkningen var ihopträngd i likhet med exempelvis människorna i 1800-talets industristäder. En omständig-het reducerade emellertid bostadsutrymmet för invånarna. De många bränderna i staden innebar visserligen att nya hus småningom restes, men ofta förblev många hustomter obebyggda och obebodda. Man kan därför lätt inse att i synnerhet de lägre sociala skikten tvingats till ökad trångboddhet efter eldsvådor.287 Trots den teoretiskt låga befolkningstätheten rådde ytterligare ett förhållande – förvisso inte unikt för Göteborg – som påkallade vistelse på liten yta under såväl dag som natt: de i jämförelse med vår tid dåliga uppvärmningsmöjlig-heterna. Endast de ekonomiskt välbeställda familjerna kunde kosta på sig flera kakelugnar och spisar i sina våningar och hus. Slutligen bör man i detta sammanhang inte heller glömma den plats eller yta som upptogs av drag- och riddjur samt andra kreatur.
Det heter ofta att 1700-talets städer i det svenska väldet – med undantag av Stockholm – bar en djupt lantlig prägel, visade låga befolkningstal samt att de inte skilde sig mycket från de större bond-byarna på landet. För det stora flertalet av de mindre städerna är säkert denna karakteristik riktig. För Göteborgs och de medelstora städernas vidkommande däremot, kan den inte anses rättvisande.
286 Lilienberg 1928, 194,197, 230 ff.; Wimarsson 1923, 36f, 82 ff., 338 ff.; Lext 1950, 19-21; Cederbourg 1864, 5-55, avståndsangivelser 17f.
287 Större bränder i Göteborg inträffade i första och andra kvarteren år 1721, i fjärde och femte kvarteret år 1746. Lilienberg 1928, 284 ff., karta 285.
Mot bakgrund av att Göteborgs invånarantal efter Stora nordiska krigets slut aldrig sjönk utan i stället ökade något åtminstone från mitten av 1700-talet, kan man anta att Göteborgs befolkning i likhet med Stockholms kompenserade sina förmodade höga dödlighetstal med invandring från landsbygden. Göteborg uppvisade alltså däri-genom sådana demografiska egenheter att man i det avseendet kan inrangera staden bland de större städerna.288 Detta trots den stora skillnaden i absoluta befolkningstal mellan huvudstaden och rikets andra stad. Därtill kommer, som jag inledningsvis framhållit, att befolkningsstorleken kan sägas utgöra endast en aspekt av den förin-dustriella urbaniseringen.
Jag skall här inte upprepa mina teoretiska utgångspunkter vad gäller den förindustriella urbaniseringen. Helt kort skall dock sägas att Tillys och de Vries kriterier utöver det demografiska, kan samman-fattas under kategorierna icke-agrar näringsmångfald, ekonomisk och administrativ-byråkratisk differentiering samt urban kultur eller urbant beteende.
Med de relevanta data vi har om Göteborg för det aktuella skedet kan man utan tvivel säga att staden uppfyllde åtminstone det första av kriterierna. Det är uppenbart att Göteborg kunde uppvisa hela registret av näringar, såväl inom som utom den gamla näringslag-stiftningens skrankor. Det skråbundna hantverket differentierades påtagligt under loppet av frihetstiden, en rad typiskt storstadsbe-tonade hantverk vann burskap. Byggnadsbranschen, exempelvis, utvecklades och expanderade i likhet med den i huvudstaden.289
Handelsnäringarna inom ramen för handelssocieteten vars tradi-tionella varor, järn och trä, givit åtminstone de större näringsidkarna ett stadigt fundament för deras kommersiella verksamhet, fick en mycket kraftig stimulans under senare hälften av 1700-talet då sill- och tranhandeln nådde oanade höjder. Sillvarorna hamnade i export-statistiken småningom faktiskt på andra plats efter järnet.290
Beträffande de privilegierade näringarna vet vi att det från början av 1730-talet framför allt var Kina-handeln som satte sin djupa prägel på stadens ekonomiska liv. Denna handel ägde rum utanför den
288 de Vries 1984, 10-13.
289 Söderlund 1949, 69-79, 82-85, 85-99. 290 Lind 1923, 148-157 (tabellerna 46-50)
reguljära handelns gränser, åtnjöt långtgående privilegier och hade en framskjuten position som riksangelägenhet. Vi vet inte och lär väl heller aldrig få veta de exakta vinstsummor som togs hem av Ostin-diska kompaniets direktörer, superkargörer och övriga intressenter. Klart står emellertid att omfattningen av bara det rörliga kapitalet inte gärna kan överskattas. Kompaniets mångårige direktör Niklas Sahlgrens realiserbara finansiella resurser uppgick vid hans död till drygt 4 miljoner daler silvermynt, varav större delen kan ha utgjorts av kompanivinster, en liten fingervisning om i vilken storleksordning vi bör finna de större vinsterna från kompanihandeln.291
Sahlgren och andra stora kapitalägare torde inte bara i Göteborg utan också i hela västregionen ha uppträtt som kreditgivare för näringsidkare inom olika branscher. Inte minst tycks Göteborgsom-rådets manufakturnäringar ha varit i behov av ibland långa krediter för att hålla den föga lukrativa produktionen igång. Därmed kan vi notera ytterligare en näringsgren som lagenligt låg utanför det tradi-tionella hantverket och ofta nog stod i direkt motsättning till detta: de omhuldade och oproportionerligt privilegierade manufakturerna. Göteborgs manufakturer kunde berömma sig av hela raden av de tillverkningsindustrier som fanns också på annat håll i riket: textil-tillverkningen – den avgjort största av manufakturerna – sockerpro-duktionen, tobaks-, spelkorts-, spegelproduktionen m. fl. Det skall dock sägas att manufakturerna i Göteborg ifråga om produktionsvo-lym och antal anställda aldrig nådde nivåer som Stockholms eller för den delen Norrköpings.292 I Göteborg var det stor- och fjärrhandeln som under epoken dominerade ekonomin och samtidigt utgjorde dess drivkraft. Det var först i slutet av det kommande seklet som staden främst skulle komma att bli en industristad.
Till denna samhällsekonomiska mångfald bör man naturligtvis också lägga de militära och civila central- och lokalbyråkratiernas nätverk, vilka ju på sitt sätt bidrog till det heterogena intrycket.
Mångfalden i ekonomi och samhällsliv – det kanske viktigaste av urbaniseringskriterierna – var knappast en automatisk följd av att staden hade ett jämförelsevis högt invånarantal. Också Karls-krona var under frihetstiden i demografisk mening en större stad.
291 Biographiskt Lexicon 13, 1847, 265 ff. 292 Heckscher 1949 2:2, kap. ”Manufakturer”.
Men här var det snarare ensidigheten som var det utmärkande: en viktig, främst militär varvsnäring och en i jämförelse med Göteborg påtagligare prägel av militärstad. Det var Karlskronas funktion som flottstation som befolkningsmässigt placerade staden i nivå med Göteborg.293