Av olika skäl som vi inte närmare behöver gå in på i detta sam-manhang, drogs de värvade regementena i Sverige – inte minst det i Göteborg – med problem med vakanser, dvs. obesatta nummer bland korpraler och meniga. Jag har försökt att återge dessa svårigheter i tabell 3. Det skall för övrigt sägas att regementet skulle besätta 800 manskapsnummer fram till 1747, då numerären höjdes till 1 000 man. Från och med 1766 reducerades regementet åter till 800 man. Vakansproblemen var inte påtagliga i början av den aktuella epoken. Under 1720-talet uppkom visserligen vakanser men talen
År kv. vak. perm. sjuka värvn.
1726 I 1 - 41 -II 2 - 24 -III 4 - 13 -1727 II 0 - 22 -III 0 - 12 -IV 0 - 30 -1728 I 0 - 30 -II 0 - 41 -III 2 - 20 -IV 25 - 18 -1729 I 16 - 26 -II 11 - 18 -III 20 - 28 -IV 15 - 13 -1730 I 8 - 28 -II 9 - 48 -III 15 - 23 -IV 5 - 13
-Tabell 3a, 3b, 3c. Göteborgs garnisonsregemente 1726–1747: vakanser, permissioner, sjukdomsfall samt värvningsuppdrag. Absoluta tal, kvartalsvis.
(OBS! för vissa kvartal saknas uppgifter, ibland saknas uppgifter för viss kategori, vilket markeras med ” -”).
3a.: 1726-1730
År kv. vak. perm. sjuka värvn.
1731 I 3 0 21 2 II 3 9 48 4 III 1 0 13 0 1732 I 0 0 20 0 II 6 4 21 0 III 76 1 13 2 IV 41 1 15 1 1733 I 30 0 29 1 II 20 2 34 4 III 14 0 13 1 IV 15 0 18 0 1734 I 4 0 25 0 II 10 4 23 1 III 15 0 24 0 IV 11 0 23 0 1736 I 24 0 29 0 II 12 0 39 4 III 12 0 22 1 IV 33 0 36 0 3b.: 1731-1736
blev aldrig riktigt höga. Emellertid kan man se att rapporteringen nådde en kulmen vid näst sista eller sista kvartalet under året, fram-för allt under slutet av decenniet. Som lätt inses berodde detta på att besiktnings- och generalmönstringar i allmänhet ägde rum vid dessa tidpunkter och lämnade efter sig kassationer av större eller mindre omfattning, dvs. åldriga, sjuka, underåriga och i övrigt olämpliga individer har måst lämna regementet. Därtill kommer att veritabla rymningsepidemier ibland satt sina spår i vakansrapporterna. Man kan också i sifferserierna iaktta hur de vid mönstringstidpunkten höga vakanstalen därefter minskat beroende på den efterföljande rekryteringen. I början av 1730-talet började svårigheterna på allvar för regementet. Före generalmönstringen på hösten 1732 hade det haft endast några vakanser, men efter denna uppgick detta tal till 76, alltså en avsevärd försämring för regementet. Trots denna stora kassation tycks man dock ha lyckats – antingen tvångsmässigt eller frivilligt – rekrytera manskap relativt snabbt. Tre månader efter den aktuella mönstringen hade vakansen sjunkit till 41 och drygt ett år senare låg den på endast 5, vilket skulle betyda att man under loppet av dessa år genomsnittligt rekryterade ungefär en man per vecka.
År kv. vak. perm. sjuka värvn.
1743 II 441 0 28 11 IV 417 0 42 24 1744 I 413 0 37 32 III 307 0 24 44 IV 245 59 26 33 1745 I 197 100 31 18 III 152 66 13 15 IV 139 70 22 15 1746 I 135 68 20 19 II 110 - 28 13 III 84 94 16 21 1747 I 44 87 22 23 II 48 31 81 13 3c: 1743–1747
Källa: Militaria, Göteborgs
garnisonsregemente, brev: regementschefen till Kungl. Maj:t. M 665-M 670. RA.
År kv. vak. 1751 - 150 1757 - 26 1761 - 22 1763 - 246 1766 IV (+14)* 1767 I 4 IV 8 1769 II 1 IV 0 1771 I 2 1772 II 0 Tabell 3d. Göteborgs garnisonsregemente 1751–1772: vakanser. Absoluta tal, per år eller kvartalsvis.
* Övertalighet efter reducering av regementet med 200 man. Källa: Krigskollegiets kansli, intendentsdepartementet, inkomna handlingar, kvartalsförslag m.m. E II. KrA. (Tabellens uppgifter är hämtade från häftat summarium för åren 1751-1772).
Nästa stora motgång som regementet fick vidkännas inträffade sannolikt i årsskiftet 1742–1743. Vi saknar uppgifter för 1742, men för andra kvartalet 1743 ser vi att vakanstalet uppgick till hela 441 nummer. Dessa ovanligt höga tal sammanhängde sannolikt med förluster under grasserande sjukdomsepidemier i krigsområdet i Finland. Detta medförde att regementet i praktiken reducerades med mer än halva sitt antal. Från andra kvartalet 1743 till och med tredje kvartalet 1744 – en lika lång period som den som kommenterats rörande 1732–1733 – rekryterades 136 personer till regementet, vilket skulle innebära att ungefär två man per vecka värvades till regementet under samma tid, eller dubbelt så hög intensitet som 1732–1733. Hur var det möjligt att så snart komma till rätta med den ursprungliga stora vakansen ? Två faktorer kan nämnas som förklaring. Man kan i kvartalsförslagen från regementet obser-vera att man senast från det sista kvartalet 1743 började sända ut manskap som värvare i långt större utsträckning än tidigare under epoken. Detta borde ha effektiviserat värvningen i betydande grad med tanke på de enskilda soldaternas kännedom om den egna hem-bygdens sociala och demografiska förhållanden. Ungefär ett år efter igångsättandet av manskapets värvningsförsök tillkom så systemet med meniga permittenter som värvare. Under första kvartalet 1745 uppgick dessa permittenter till ett hundratal man. Permissionsvärv-ningarna intensifierade inte bara rekryteringen. De användes också i syfte att nedbringa kostnaderna i samband härmed. Som jag berört hade ju nämligen kompanicheferna rätt att till sig själva innehålla 20 permittenters månadslöner, ett inte oviktigt tillskott till den reguljära
passevolansen. I samband med dödsfall i kronans tjänst betalade
emellertid kronan till varje berörd kompanichef, i stället för
passe-volans-medlen, minst 30 daler silvermynt för varje i tjänsten avliden soldat, en väsentligt större summa än passevolansen per capita under normala omständigheter. Att vakansen 1743 till större delen orsa-kats av dödsfall i kronans tjänst var uppenbart.
Man kan alltså utan vidare säga att regementet vid den aktuella tidpunkten hade avsevärt förstärkt sina konkurrensmöjligheter, även om vakansen var stor och svår att omedelbart reducera.
Under den följande tiden fram till slutet av 1747 sjönk vakanstalen till omkring 50 man. Samma år inträffade emellertid något som åter skulle vålla problem. Ständerna fattade beslut om förstärkning av
bl. a. den värvade krigsmakten, varvid varje kompani skulle utökas med 25 man så att varje regemente skulle omfatta 1000 i stället för som tidigare 800 man.
Kvartalsrapporterna saknas i regementets korrespondens med Kungl.Maj:t efter andra kvartalet 1747 och vi kan därför inte följa utvecklingen så som vi gjort ovan beträffande åren före denna tid-punkt, i varje fall inte när det gäller antalet permittenter. Däremot är det möjligt att åtminstone hjälpligt komma åt vakanstalen för åter-stoden av epoken i krigskollegiets summarier, vilka bildar underlag för redovisningen i tabell 3 för tiden efter 1747. När det gäller de meniga värvarnas antal överhuvudtaget för tiden 1765–1766 har vi tillgång till sifferuppgifter i Göteborgs och Bohus läns landskontors handlingar genom s. k. brödmönstringsrullor. Man kan i tabellen se att vakanstalen torde ha varierat i betydande utsträckning sanno-likt till stor del beroende på kassationer vid mönstringarna. Därtill kommer att en stor del av regementet efter år 1751 var kommenderat till Lovisa i Finland, vilket kan ha drivit upp antalet rymningar.
Ytterligare en omständighet som har ökat behovet av manskap har naturligtvis varit det nya värvningsreglementet 1752 och dess bestämmelser om begränsning av tjänstgöringstiderna till i allmän-het sex år.
Det är svårt att med utgångspunkt från de sporadiska angivelserna om vakanserna efter 1747 uttala sig om manskapsbehovet under denna tid. Så mycket vågar man dock säga att behovet torde ha krävt minst samma rekryteringsintensitet som omedelbart efter den stora katastrofen omkring år 1742, dvs. ca. två man per vecka.
Under tiden 1766–1770 gällde enligt Kungl. Maj:ts förordning att merparten av varje kompani – 85 % – skulle rekryteras med utlän-ningar. Denna bestämmelse, som troligen dikterats till större delen av bondeståndets starka motvilja mot de värvade regementenas rörliga och oroande verksamhet i bygderna, visade sig dock ohållbar. Av kostnadsskäl – värvningen i exempelvis de tyska småstaterna ställde sig betydligt dyrare än på den inhemska marknaden – återgick man till de vanliga villkoren redan i februari 1770.146
146 KrA. Göteborgs garnisonsregemente (175) inkommande handlingar: kungl. brev 1757-1799 E I, 23 sept. 1767, 20 feb. 1770.
Samtidigt måste man hålla i minnet att manskapsbehovet sjönk som en följd av mössornas beslut att återgå till den vanliga numerä-ren 800 man för de värvade regementena, vilket väl framgår av tabell 3:s uppgifter för dessa år. Under sista kvartalet 1766 hade man till och med ”överloppsmanskap” vid regementet.
Vilket var samhällets ”utbud” i den aktuella regionen Skaraborgs län och i angränsande provinser ? Som bekant saknas för tiden före 1750 sådana statistiska uppgifter rörande befolkningen som vi vant oss att arbeta med när det gäller tiden efter detta år. Kvantitativa studier av det som här kallats utbudet av arbetskraft kan alltså bara göras för tiden efter omkring 1750. En annan sak är att vi har anled-ning tro att också före denna tidpunkt en liknande befolkanled-ningsstruk- befolkningsstruk-tur förelåg som efter. I tabell 4 återges den kvantitativa fördelningen av de befolkningsgrupper som kan sägas ha utgjort den manliga arbetskraften under slutet av frihetstiden. För just dessa år är det möjligt att skilja de friska och arbetsföra från de ”bräckliga” i grup-pen inhysesfolk, vilka här inbegriper backstugusittarna. Allmänt sett utgjorde de i tabell 4 redovisade grupperna sådana som också kunde bli föremål för värvningsförsök. Här bör vi återigen skilja de grupper som kunde sägas tillhöra de årstjänstanställda dvs. i första hand de
Kategori Hemmav. barn >15år, drängar Torpare utan utsäde Friskt inhysesfolk Bräckligt inhysesfolk
År R P O R P O R P O R P O 1751 8 225 10 010 6 161 556 500 409 332 923 340 936 1 340 624 1754 8 808 9 919 7 364 644 484 428 357 804 331 1 087 1 243 644 1757 8 104 9 767 6 339 649 534 425 390 1 008 287 1 593 1 209 629 1760 8 396 10 071 6 556 721 506 677 284 910 410 1 010 1 189 598 1763 8 962 10 986 6 810 718 498 806 371 847 320 1 074 1 176 564 1766 9 527 11 512 8 235 578 555 635 426 934 459 963 1 178 490 1769 9 834 11 722 7 346 625 535 693 512 1 036 433 947 1 289 508 1772 10 300 13 367 7 941 675 571 503 701 1 096 470 808 781 417
Tabell 4. Landsbygdens obesuttna över 15 år i tre västsvenska län. Antal individer vid räkningarna vart tredje år 1751–1772.
Källa: Emigrationsutredningen, bil. 9 (Nils Wohlin): Den jordbruksidkande befolkningen i
Sverige 1751-1900. Stockholm 1909, 196-203, råtabeller.
vanliga tjänstehjonen från dem som kunde tänkas försörja sig med obundet lönearbete, framför allt de friska inhyseshjonen men delvis också torparna.
Som framgår utgjorde tjänstehjonskategorin den dominerande gruppen i såväl Skaraborgs län som i de båda övriga länen. Den omfattade långt fler individer än de övriga grupperna tillsammans. Proportionellt sett tycks dock den kraftigaste ökningen ha ägt rum inom grupperna friska inhyseshjon och torpare i samtliga län. Den senare gruppen ökade mest i Göteborgs och Bohus län medan den förra redovisade en ökning i Skaraborgs län med långt över 100 %. Den iakttagelsen skall emellertid göras att Älvsborgs län var den pro-vins som kunde redovisa flest inhyseshjon för hela perioden, genom-snittligt uppgick de friska inhyseshjonen till ca. 1 000 i detta län.
Det material som Wohlin presenterade i Emigrationsutredningen har i många olika sammanhang utsätts för berättigad kritik och jag skall här inte upprepa den. Det är emellertid nödvändigt att peka på en del av de felkällor som vidlåder de i tabellen redovisade siff-rorna. Trots att grundformuläret för uppgifterna höll sig i stort sett oförändrat under den undersökta epoken är det sannolikt att de samtida definitionerna för de aktuella grupperna varierat, vilket fått konsekvenser i slutredovisningarna. Det måste i de konkreta fallen ibland ha varit svårt att skilja exempelvis mellan en torpare och en backstugusittare. Förskjutningar av definitioner antyds för övrigt genom en ojämnhet i sifferserien omkring år 1760 för Skaraborgs läns friska inhyseshjon liksom för dess torpare.
En endimensionell läsning av tabell 4 förbiser ett par viktiga fakto-rer av betydelse i här aktuellt sammanhang: den ger inte besked om i vilken grad förändringar av talen för varje uppgiftsår var resultat av rörlighet mellan länen. Man har ju anledning att tro att Bohuslän i varje fall drog till sig folk av dessa kategorier under 1760-talet då sillhanteringen började växa ut. Man kan också fråga sig om den samtida räkningen av individerna avsiktligt eller ej förbisåg perso-ner, särskilt med hänsyn till den geografiska rörligheten. Hur stora skulle i så fall dessa mörkertal vara ? Vi kan naturligtvis inte ge något svar på den frågan, utan bara konstatera, att man måste betrakta de redovisade siffrorna som minimital. Man kan också göra reflexionen att det kan ha funnits en samtida benägenhet hos de berörda att hålla siffrorna för friskt inhysesfolk nere. Denna beteckning var utan
tvivel en anomali i den helhetsuppfattning vari de övriga begreppen hörde hemma. Inhyseshjon kunde par definition inte vara friska eller arbetsföra, utan ”skulle” utgöras av sjuklingar och åldringar.
Med utgångspunkt från den liberalisering som ägde rum för torp- och backstuguanläggningar vid mitten av 1700-talet är det rimligt att anta att det bara var det friska inhysesfolket som var direkt utsatt för värvarnas ansträngningar, i varje fall när det gäller myndigheter-nas bedömning av de enskilda individermyndigheter-nas innehav av laga försvar. Betraktat rent mekaniskt tycker man sig kunna se att militärens kon-tinuerliga behov av manskap skulle ha kunnat tillfredsställas genom tillgången på just denna grupp av befolkningen. Därmed skulle också den fiktion som präglar tjänstehjonsstadgan och tillhörande lagstift-ning ha besannats. Men de faktiskt föreliggande omständigheterna såg, som vi sett, annorlunda ut. Dels rådde en massiv konkurrens om gruppen ifråga på arbetsmarknaden, dels ökade ju faktiskt den aktuella befolkningsgruppen i omfång. Häremot kan naturligtvis invändas att den skulle ha ökat ännu mer om den inte skattats av bl. a. de värvade regementena.
Man kan alltså konstatera att det i regementets värvningsområde borde ha funnits stora möjligheter att rekrytera folk. Garnisonen hade av allt att döma ingen anledning att klaga över de aktuella förhållandena.