Anställningsbarhet i olika perspektiv

Totalt var det en knapp fjärdedel av enkätsvaren, 28 procent från den första enkätgruppen och 19 procent från den andra enkätgruppen, som på olika sätt handlade om anställningsbarhet. I de flesta av dessa användes begrepp som direkt kan kopplas till arbetsmarknadsfrågor. I andra svar fanns en kontextuell koppling till anställningsbarhet.

En skillnad mellan de båda enkätgrupperna var att det i den första enkät-gruppen var många, åtta studenter, som svarade att de ville att utbildningen resulterar i ett kontaktnät i musikbranschen. En student svarade:

Ett bra kontaktnät för att kunna underlätt[a] framtida jobbtillfällen.

I den andra enkätgruppen uttryckte studenterna sig annorlunda och endast tre studenter använde begreppet kontakter i sina svar. I den andra enkätgruppen var det alltså större spridning på hur studenterna formulerade sig när de tog upp anställningsbarhetsfrågor. En student i den andra enkätgruppen svarade:

Idéer på sätt att försörja sig med ett kreativt arbete.

Ett par studenter i den andra enkätgruppen uttryckte en önskan om att bli gångbara i musikbranschen. En student svarade:

Förstå olika aspekter inom musik/inspelning/produktion bättre samt vara gångbar producent i olika genrer.

En annan student i den andra enkätgruppen gav uttryck för uppfattningen att utbildningen ska vara en slags licens eller körkort till branschen genom att svara:

En (inom musikbranschen) högt värderad examen.

Skillnaderna mellan de två enkätgrupperna när det gäller hur de formulerade sina enkätsvar kan vara ett uttryck för diskursiva skillnader mellan grupperna. Min tolkning är att intresset för anställningsbarhetsfrågor var stort i båda grupperna men studenterna uttryckte sig på olika sätt.

Då flera studenter i enkätundersökningen skrev att det var viktigt att bygga upp ett kontaktnät i branschen under utbildningen så att man får arbete efter examen var jag i den uppföljande gruppintervjun mycket nyfiken på studenternas uppfattningar om hur sådant kontaktnätsbyggande går till.

I två av de fyra intervjugrupperna var det flera studenter som hade åsikter om detta som de ville diskutera. En student ville att utbildningsanordnaren skulle hjälpa studenterna med att bygga kontaktnät på studieorten eftersom de flesta studenterna var tillresta och därmed saknade lokala kontakter. Mot den uppfattningen vände sig en student som menade att:

Skolan ska inte behöva servera det till oss för då lär vi oss inget själva.

Flera studenter i samma intervjugrupp instämde i denna uppfattning. Som exempel på hur man skaffar sig kontakter tog studenterna upp att gästlärare kan vara bra kontakter liksom att praktik, under olika terminer och på olika

arbetsplatser, kan ge goda möjligheter till branschkontakter. Men de flesta studenterna var, enligt min uppfattning, överens om att det är studenterna själva som ansvarar för att bygga sina kontaktnät. En student sade:

Man får söka upp folk i musikbranschen själv utanför skolan.

En annan fråga som intresserade mig mycket när jag analyserade enkätsvaren var studenternas reflektioner över var de kan komma att arbeta i framtiden. Här fick jag varierande svar. I en av intervjugrupperna berättade alla studenterna att de ville arbeta med musik i framtiden men också att de hade en mycket flexibel inställning till var i musikbranschen de kunde tänka sig att arbeta. Några studenter nämnde musik till dataspel och filmmusik som särskilt intressanta områden. I en annan intervjugrupp var det några som menade att det går att få arbete med PA- eller liveljud eftersom personalomsättningen, enligt studenterna, är stor just där. Men alla studenter verkade inte vara så säkra på att kunna försörja sig inom området musikproduktion. En av frågorna som jag ställde under gruppintervjuerna handlade om var studenterna trodde att de kommer att vara om fem år. De flesta studenterna hade svårt att ge konkreta svar på den frågeställningen.

Men i en av intervjugrupperna svarade en student med ett rakt svar:

I väntrummet på Arbetsförmedlingen!

Jag blev förvånad över hans inställning men då flera andra studenter i gruppen nickade lite instämmande var mitt intryck att flera av studenterna såg arbetsförmedlingen som ett troligt om än inte önskvärt framtida scenario.

Den allmänna uppfattningen bland studenterna var att det finns få fasta tjänster inom musikproduktion. Några av studenterna berättade att de räknade med att bli egenföretagare. Att få en fast anställning var inte ett mål för flera studenter. En student var mycket tydlig och nästan provocerande när han menade att normen fast anställning inte var något som han önskade:

Jag vill inte ens ha ett fast jobb! Jag skulle dö om jag skulle vara fast och veta att jag skulle gå till samma studio mellan nio och fem resten av livet.

Samma student beskrev också att han som ett resultat av utbildningen vidgat sina intressen och gärna skulle vilja arbeta med skrivande, kanske som journalist med inriktning mot ljud- och musikproduktion. Även psykologi och musikpsykologi nämndes som ämnesområden studenterna blivit intresserade av genom innehållet i olika kurser i utbildningen.

Intrycket är att studenterna överlag inte såg bristen på fasta anställningar i musikproduktionsområdet som ett problem. Studenterna var alltså öppna för olika anställningsformer eller att bli egenföretagare och att de även kunde tänka sig att arbeta med annat än renodlad musik- eller ljudproduktion.

Under gruppintervjuerna var några studenter kritiska mot att det var för lätt att ta sig igenom den egna utbildningen med bristfälliga kunskaper.

Dessa studenter menade att Bolognaanpassningen av kurs- och utbildnings-planer måste få till resultat att endast de som når upp till lärandemålen kan bli godkända. På så sätt blir examen en slags legitimation och får därigenom ett ökat värde. En student med sådan uppfattning sa att:

Det är bra om betyget kan bevisa vad man kan efter sin utbildning. Man ska inte kunna bli godkänd om man inte kan det som beskrivs i

examinationsmålen.

Han fortsatte:

Det finns de som inte kan men ändå blir godkända i nuvarande system och det är inte bra.

Eftersom intervjuundersökningen ägde rum året innan Bolognaanpassningen genomfördes var alltså studenterna vid tiden för undersökningen kvar i det gamla kursplanesystemet med syftesbeskrivningar istället för lärandemål.

Det kan därför vara värt att notera att det bland studenterna fanns önskemål om skärpta examinationskrav. Dock fick jag inte uppfattningen att studenterna var insatta i vad Bolognaanpassningen egentligen handlade om.

Det är därför inte en rimlig slutsats att studenternas önskemål om skärpta examenskrav var en konsekvens av Bolognaanpassningen.