I Sverige kan utbildning i musikproduktion betraktas som ett växande område. Musikproduktion som ämne i finns till exempel gymnasieskolan sedan början av 1990-talet och i kurser vid universitet och högskolor sedan början 1980-talet. Sedan millennieskiftet har många utbildningsvägar tillkommit för elever och studenter som vill studera musikproduktion. I vid bemärkelse kan musikproduktion även ingå som väsentlig del i andra musik-ämnen eller olika former av estetisk verksamhet. Det förekommer även att till exempel musiklärare använder musikproduktionsverktyg i sin under-visning eller i sitt arbete med att förbereda underunder-visning.
2.5.1 Musikproduktion på grund- och gymnasieskola
I samband med den nationella utvärderingen av grundskolan 2003 (Sandberg, m fl. 2005) undersöktes i vilken utsträckning ungdomar använder datorer för att lyssna på och skapa musik. Nästan fyra av fem elever (78 %) svarade i undersökningen att de hemma hade tillgång till datorer med musikprogram. Frågan ställdes dock på ett sådant sätt att det inte gick att avgöra om det var programvara som används till musiklyssning eller program avsedda för musikskapande. I undersökningen fick eleverna direkta frågor om datoranvändningen på musiklektionerna. Endast var sjätte elev (17 %) uppgav att de använde datorer för att göra egen musik med hjälp av musikprogram i samband med musikundervisningen i skolan. Över hälften (54 %) svarade att de aldrig använder datorn i musikundervisningen. Fler pojkar (45 %) än flickor (34 %) svarade att de skulle vilja använda datorer oftare i samband med musikundervisningen. Ett annat resultat i den nationella utvärderingen var att pojkar födda i utlandet och elever med ännu ej godkänt musikbetyg använde datorer på musiklektionerna något oftare än genomsnittet. Då det i undersökningen också fanns ett samband mellan föräldrarnas utbildningsnivå och barnens betyg i musik tyder det på att ungdomar med lågutbildade föräldrar är mer intresserade av musikskapande i datorer än andra.
Ett övergripande resultat i den nationella utvärderingen var att det fanns mycket stora skillnader mellan hur musikundervisningen bedrevs i olika grundskolor. Därför är det ett rimligt antagande att det finns stora lokala variationer mellan vilket utrymme musikproduktion och annat musik-skapande har i undervisningen.
I motsats till grundskolan har musikproduktion varit särskilt angivet som undervisningsinnehåll på gymnasiet sedan 1990-talet. Musikproduktion och ljudteknik infördes på det estetiska programmets musikgren i och med programgymnasiereformen i början av 1990-talet, LPF94. Inledningsvis fanns två kurser: Musikproduktion och Ljudteknik A och Musikproduktion och Ljudteknik B, MULJ 200/201, och vardera omfattade dessa kurser 40
lektionstimmar. Under kurserna lärde sig eleverna hantera inspelnings-apparatur, bearbeta inspelade signaler, känna till flerkanalsinspelning och mixningsteknik samt att använda sequenserprogram för dator och synt, hantera videoteknisk utrustning arbeta med sampling inklusive bearbetning och redigering av digitalt material på dator. Dessutom fick eleverna relevanta kunskaper i bild-, ljus- och färglära och en bred orientering om användningsområden för musikvideo. I de reviderade styrdokument som kom år 2000 fick musikproduktion en förändrad roll (Skolverket, 2000).
Musikproduktion blev då namnet på ett nytt ämne innehållande kurser i ljudteknik, ensembleledning, arrangering och komposition samt musik och kommunikation. Musikproduktion på gymnasiet blev alltså, jämfört med tidigare, ett bredare ämne som kan beskrivas som musikskapande i olika former.
I ett betänkande från Gymnasieutredningen (2008) Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola finns långtgående förslag till förändringar av den svenska gymnasieskolan. Utredningen ger en bild av en gymnasieskola där utbildningens innehåll varierar stort mellan olika skolor, även inom det som formellt är samma program. Detta har resulterat i att avnämarna, alltså de som tar emot elever från gymnasieskolan, har svårt att bedöma vad eleverna har lärt sig under sin utbildning. Därför ifrågasätter gymnasieutredningen om det finns en nationellt likvärdig gymnasieskola. Förslagen i utredningen syftar till att öka kvaliteten i såväl yrkesutbildning som studieförberedande gymnasieutbildning. Med utgångspunkt från gymnasieutredningens förslag går det inte att bedöma vilka konsekvenser de föreslagna förändringarna kommer att få i för elever som vill gå gymnasieutbildning där musik-produktion ingår. Utredningen belyser dock en problematik som direkt kan beröra lärare som undervisar i ämnen som musikproduktion. Många lärare i praktiskt-estetiska ämnen saknar formell behörighet och för vissa kategorier av lärare, som till exempel teaterlärare som särskilt nämns i utredningen, finns ingen lärarutbildning på högskolenivå.
I Lärarutredningens betänkande Legitimation och skärpta behörighets-regler (2008) finns förslag om att införa en särskild lärarlegitimation. För att en lärare ska vara behörig att undervisa eller få en fast anställning krävs enligt utredningens förslag att läraren har en legitimation. Dessa ska svara mot de krav som ställs för att ska kunna undervisa med god kvalitet i det aktuella ämnet, som till exempel kan vara musikproduktion i gymnasie-skolan. Utredningen tar utgångspunkt i studier som visar att lärares kompetens har avgörande betydelse för elevernas resultat (Skolverket, 2005). En konsekvens av utredningen kan bli att obehöriga lärare som i undervisar i musikproduktion kommer att behöva särskild kompetens-utveckling för att kunna behålla sina anställningar.
2.5.2 Musikproduktion i frivillig musikundervisning
De kommunala musik- och kulturskolorna, som sedan mitten av 1970-talet finns i de flesta kommuner, har omfattat en mycket stor del av den frivilliga musikundervisningen i Sverige (Brändström & Wiklund, 1995). I vilken utsträckning undervisning i musikproduktion eller musikskapande i datorer förekommer är inte undersökt i vetenskaplig mening. Dock verkar många kommunala musik- och kulturskolor idag ha någon form av verksamhet som kan betecknas som musikproduktion eller musikskapande i datorer. Många kulturskolor marknadsför sin verksamhet på www-platser. Vid sökning som jag gjorde på Internet våren 2009 fann jag att många musik- och kulturskolor hade lärare i till exempel studioteknik, inspelningsteknik eller musikdata och att flera skolor gjorde reklam för sina inspelningsstudior på sina hemsidor.
Många svenska folkhögskolor erbjuder kurser eller längre utbildningar i musik och vid några skolor finns utbildningar i musikproduktion. Utöver de utbildningar som har en inriktning mot musikproduktion och närliggande områden som ljudteknik ingår till exempel musikskapande i datorer som ett inslag i många av folkhögskolornas i musikutbildningar (FIN, 2009).
Flera privatdrivna musikinstitut ger också utbildning i musikproduktion.
SAE Institute finns till exempel sedan 1995 i Stockholm och ingår i ett världsomspännande nät av skolor som riktat in sig på utbildning i bland annat ljudteknik och musikproduktion. Kulturama är en institution som ger utbildningar inom musikområdet och även ger musikproduktionsutbildning.
En annan utbildare är Orca Musikutbildning som finns på flera orter i Sverige och ger utbildning i musikproduktion i samarbete med bland annat Folkuniversitetet. Det finns ytterligare utbildningar i musikproduktion vid privata musikinstitut och studieförbund än de som räknas upp här ovan.
Gemensamt för dessa är att undervisningen finansieras med studenternas kursavgifter. För ett läsår kan kursavgiften för heltidsutbildning i musik-produktion vara över 70 000 kronor. Det faktum att flera utbildnings-anordnare konkurrerar med varandra tyder på att många är intresserade av att studera musikproduktion. Någon vetenskaplig studie finns dock inte som visar vilka det är som går privata musikutbildningar och varför man istället för att gå högskoleutbildning finansierad med offentliga medel väljer att gå en privat och avgiftsbelagd utbildning.
2.5.3 Musikproduktion i högre utbildning
Den första svenska musikproducentutbildningen på högskolenivå kom 1983 då en kull om åtta studenter började Kurs för musikproducenter 40 p vid Musikhögskolan i Malmö. Utbildningen var tvåårig och studenterna läste på halvfart. Ett grundläggande antagningskrav var att studenterna skulle ha minst två års musikhögskolestudier för att bli antagna. Flera av studenterna hade redan en färdig musiklärarutbildning i bagaget när de började.
Utbildningen i Malmö var professionsinriktad och omfattade ämnen som studioteknik, akustik, formlära och partiturstudier.
Vid Musikhögskolan i Piteå startade 1991 en tvåårig utbildning för ljud-ingenjörer. Även om utbildningen var en tekniker- och ingenjörsutbildning innehöll den en väsentlig del musikproduktion. En konsekvens av etableringen av mer tekniskt inriktad utbildning vid Musikhögskolan i Piteå var att fler ämnen som normalt inte finns vid en musikhögskola som teater, journalistik, radio, teve och dans har etablerats vid campus Piteå. Det ger musikhögskolan i Piteå med Institutionen för musik och medier en unik position i Sverige.
Samtidigt som musikhögskolan i Piteå började bredda sig mot medieutbildningar började flera lärosäten som inte är musikhögskolor att ge utbildning i musik. Vid sidan av den musikundervisning som finns inom ramen för olika lärarutbildningar går det till exempel vid Mälardalens högskola att studera upp till 90 högskolepoäng kammarmusik. Vid Uppsala universitet finns liknande möjligheter. Där kan studenter läsa upp till 60 högskolepoäng kammarmusik på instrumentet eller sång. Men det är inom ämnet musikproduktion som den största utvecklingen av musikkurser vid lärosäten som inte är musikhögskolor har skett under senare år.
I Sverige fanns under läsåret 2008-2009 högre utbildning i musik-produktion och närliggande ämnesinnehåll, med varierande utbildningslängd vid 19 svenska lärosäten, fem musikhögskolor och 14 universitet och högskolor. Dessutom finns vid musikhögskolorna musiklärarutbildning som i olika omfattning innehåller musikproduktion. Antalet studenter vid de olika lärosätena varierar kraftigt. Men klart är att betydligt fler studenter läser musikproduktion i dag än för bara några år sedan (studera.nu).
Ett exempel på en nyare professionsinriktad utbildning är Ljud- och musikproduktionsprogrammet om 180 högskolepoäng vid Högskolan Dalarna. I samband med att utbildningen, tillsammans med annan medieutbildning, etablerades 2002 gjordes en stor satsning på specialinredda undervisningslokaler i det gamla regementsområdet i centrala Falun. Den tidigare matsalsbyggnaden renoverades och byggdes om till att bli ett mediehus. Där finns bland annat en radiostudio, flera kontrollrum för musikproduktion och en ljudstudio med möjlighet att variera akustiken.
Utöver detta finns en större tevestudio med tillhörande kontrollrum, ett antal ljud- och videoredigeringar samt en biograf med ett avancerat ljudsystem.
Dessutom finns datasalar och mer traditionella undervisningslokaler. Under de senaste åren har 40 studenter årligen antagits till det treåriga ljud- och musikproduktionsprogrammet. Urval vid antagning sker med resultat från högskoleprovet och betyg.
Musikproduktion har alltså vuxit kraftigt under sin drygt 25-åriga historia som ämne i den svenska högre utbildningen och det är inte på musik-högskolorna utan på vanliga universitet och högskolor som de flesta utbildningarna och den största utbildningsvolymen finns. I detta perspektiv
har utbildning i musikproduktion gått från att vara en specialistutbildning för utvalda musikhögskolestudenter till att bli ett ämne som konkurrerar om studenterna i den högre utbildningen på samma villkor som annan högskoleutbildning.
I en rapport från Högskoleverket fastslås dock att nya behov från musik-branschen ännu inte resulterat i speciellt många utbildningar inom musikområdet och att musikerutbildningarna på musikhögskolorna främst är uppbyggda för att tillgodose den seriösa musikens behov av musiker.
Det går en skiljelinje mellan dessa etablerade konstnärliga utbildningar och de utbildningar med liknande inriktningar som uppstått under senare år. Med denna tudelning åtskiljs traditionsbundna, reglerade och statligt subven-tionerade verksamheter med ganska stabila förutsättningar från verksamheter som är både anpassade efter och beroende av arbetsmarknadens parter eller marknaden för nya produkter. Tudelningen kan också sägas gälla ”finkultur”
kontra populärkultur. (Furusten, 2005, s. 8)
Ett antagande i rapporten är att musikutbildningar i framtiden kommer att vara inriktade mot behov som ligger utanför den samhällsfinansierade delen av musiklivet.
För studenter som vill studera musikproduktion finns utöver svensk högskoleutbildning i musikproduktion även möjlighet att söka sig utomlands. I våra nordiska grannländer finns utbildning i musikproduktion och liknande ämnen som tonemester, och musikkteknologi på kandidat- eller bachelornivå i bland annat Köpenhamn, Trondheim, Hedmark och Helsingfors. I Tyskland och Österrike finns tekniskt inriktad utbildning vid flera lärosäten som vid till exempel Erich-Thienhaus-Institut der Hochschule für Musik Detmold som gett utbildning till Tonmeister sedan 1949.
I Storbritannien och USA finns många utbildningar i musikproduktion att välja bland men även på mer exotiska platser i Indien, Malaysia, Thailand och Singapore samt i Mellanöstern, Amman och Dubai, och i Afrika i Kapstaden finns möjlighet att läsa kurser med anknytning till musik-produktion.
En möjlig utbildningsväg, som var vanlig innan högre utbildning i musikproduktion fanns, var att börja som hjälpreda eller b-tekniker i en skivstudio och på det sättet vara en perifer men legitim deltagare (Lave &
Wenger, 1991) i en inspelningsverksamhet (Burgess, 2002; Crane &
Visconti, 2000; Swedien, 2003). Att i en sådan praxisgemenskap skolas i en komplicerad verksamhet som musikproduktion och att allt eftersom få genomföra allt mer komplicerade arbetsuppgifter gav en helt annan erfarenhetsbaserad kunskapsgrund jämfört med studenternas lärande i högskoleutbildning. Ett viktigt skäl till att inte romantisera den äldre produktionsstrukturens möjligheter till lärande utan formell undervisning och se det som en förebild, är att produktionsapparaten har förändrats. Den datatekniska utvecklingen har gett möjlighet till små effektiva
produktions-miljöer som vida skiljer sig från den äldre produktionsapparat med stora studior där det fanns mindre kvalificerade arbetsuppgifter som var lämpliga som branschintroduktion för nya lärlingar. Utvecklingen har alltså höjt insteget i branschen och just det kan vara en bidragande förklaring till varför många söker sig till högre utbildning i musikproduktion.