Musikproduktion som ledarskap och personlig utveckling

Frågor om ledarskap har central betydelse för utbildning i musikproduktion.

Denna aspekt anknyter till Bruners (2002) tankar om att utbildning spelar en avgörande roll för personlighetsbildningen och då särskilt handlingsförmåga, identitet och självkänsla.

Musikproducenter är produktionsledare. De fattar beslut och bestämmer sådant som hur ett arrangemang ska utformas, om en tagning är bra eller när en produktion är färdigmixad. I sitt ledarskap måste en producent lita på sitt eget omdöme. Det är en uppfattning som delas av flera av mina interv-jupersoner. För att lita på sitt eget omdöme krävs självkänsla. Dessutom krävs att producenten i egenskap av ledare inte är konformistiskt lagd (Gullö, 2003). Eugene Raudsepp (1991) diskuterar konformitet och

kreativitet. Han menar att människor för det första kan vara konformister. De försöker göra ungefär som alla andra och tycker också oftast ungefär som alla andra. För det andra kan människor vara negativistiska konformister. De måste först veta vad andra tycker innan de kan ta ställning tvärtemot. I sin strävan efter att inte vara som alla andra gör en negativistisk konformist en logisk kullerbytta. Genom att vara tvärtemot blir en negativistisk konformist egentligen ännu mer beroende av andras åsikter. Som ledare fungerar konformister eller negativistiska konformister sällan särskilt väl. Ledare bör istället vara av den kategori som Raudsepp för det tredje tar upp:

nonkonformister. De gör som de själva vill och litar på sin intuition.

Just intuition eller insikt, det som Aristoteles (1993) kallar nous, är en kunskapsform som inte riktigt ryms i den moderna bildningsdiskussionen (Gustavsson, 1996, 2000, 2002; Sundgren, 2008) eller i den högre utbildningens lärandemålskategorier kunskap och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Inte heller vishet, som i Aristoteles beskrivning av olika kunskapsformer kallas sophia, har en säker plats i den moderna högre utbildningen. Philosophia betyder kärlek till visheten och även om studenter kan komma i kontakt med filosofi under till exempel uppsatskurser har jag svårt att avgöra var visheten ryms i den högre utbildningens lärandemålskategorier. Studenterna som deltog i den andra delstudien, Studenters uppfattningar om musikproduktion, berättade att de uppskattade när gästlärare kom på besök och delade med sig av sin kunskap.

Kännetecknande för den mästarstatus som gästlärarna hade bland studenterna var att gästlärarnas hade förmåga att kommunicera sin vishet. En annan aspekt av vishet är att de perspektiv på kunskap och sina egna erfarenheter som äldre personer har kan vara av stort värde för lärande att ta del av. För studenter som läser musikproduktion kan gästlärare vara en väg till sådan kunskap vid sidan av litteraturstudier. I den tillgängliga litteraturen om musikproduktion finns flera exempel på självbiografier och även mer journalistiska intervjuböcker där internationellt framgångsrika musik-producenter och andra verksamma i musikbranschen som till exempel John Culshaw (1982), Bruce Swedien (2003) och George Martin (1979) berättar om sitt yrkesliv och delar med sig av sin praktiska kunskap och vishet.

Den praktiska kunskapen eller praktiska klokheten i samband med musikproduktion kommer enligt min tolkning av undersökningsresultaten väl till uttryck i de olika strategier som musikproducenter använder i sitt arbete. Under intervjuerna med lärare och musikproducenter märkte jag dock att det här var en form av kunskap som lärarna och producenterna inte riktigt kunde formulera i raka tydliga svar. Svaren var ofta resonerande och flera av de intervjuade berättade efter intervjuerna att de tyckte att det var intressant att prata om de olika frågeställningar som jag tog upp under intervjuerna.

Någon uttryckte direkt att det hade varit utvecklande att prata med mig. Min tolkning av detta är att de intervjuade upplevde det som positivt att tillsammans med mig reflektera över sina yrkesmässiga strategier.

Mot denna bakgrund förefaller den praktiska kunskapen eller praktiska klokheten vara oreflekterad eller i varje fall inte verbaliserad bland flera av de intervjuade, men inte hos alla. En av de intervjuade musikproducenterna, Niklas, berättade att han under sin egen utbildning särskilt uppskattade lärare som med berättelser kunde förklara komplicerade skeenden. Under sina studier i USA hade Niklas en lärare i musikteori som med berättelser tränade sina studenters förmåga att såväl känslomässigt som gehörsmässigt uppleva funktionsanalys. Undervisningen hade stor effekt på Niklas och därför använder han gärna själv narrativ som pedagogisk metod när han gästföreläser på olika utbildningar i musikproduktion. För att kunna bygga sina berättelser måste han därför fundera mycket och reflektera över hur han agerar i olika yrkesmässiga sammanhang. Niklas uppfattningar ansluter till Bruner (2002) som menar att meningsskapande sker genom det narrativa tänkandet och att skapande av berättelser fyller en viktig funktion för att få människor som växer upp att skapa sig en identitet och finna en plats inom kulturen. Genom att omsätta sina reflektioner i berättelser har Niklas alltså på detta sätt aktivet byggt sin identitet. Detta har resulterat i att han skaffat sig en position i musikbranschen. På liknande sätt kan studenter som läser musikproduktion genom reflektion och narrativt tänkande utvecklas som människor och som yrkesmän och inte minst utveckla sin förmåga att känna, förstå och handla i samband med att de gör musikproduktioner.

Att musikproduktion är en form av personlig utveckling blev jag uppmärksam på under analysen och tolkningen av resultaten från undersökningens olika delstudier. Såväl musikproducenter som lärare i musikproduktion skaffar sig genom sitt arbete en bred kompetens att kunna klara av olika musikaliska, administrativa eller pedagogiska situationer men de utvecklar också sina egna starka sidor.

Musikproducenterna som jag intervjuade under den tredje delstudien var väl medvetna om sina starka sidor och framhöll dessa som något som gjorde dem anställningsbara. Även hos lärarna märkte jag en medvetenhet om de egna starka sidorna och att detta var något som man utnyttjade i undervisningen. På samma sätt var det under intervjuerna vanligt att undersökningsdeltagarna refererade till sådant som de hade gjort som de tyckte de var bra på.

Ett starkt intryck från den första delstudien, Musikproduktion på en kulturskola, var att eleverna som deltog i undervisningen också arbetade med det som de själva tyckte om och var bra eller ville bli bra på att göra.

Musikproduktionslaborationerna var alltså för dem en form av personlig utveckling med utgångspunkt i det egna intresset och de egna förutsättningarna. Eftersom lärandet ägde rum i en informations- och kommunikationskontext med internetuppkopplade datorer där eleverna individuellt kunde välja att antingen låta datorn vara en spegel i vilken de egna handlingarna reflekteras eller låta datorskärmen vara ett fönster till den omgivande cyberrymden, i likhet med fönster- och spegelteorin (Bolter &

Gromala, 2003) var det naturligt för läraren att agera som en coach och sträva mot att eleverna skulle utveckla sina starka sidor och det som de var intresserade av. Det arbetssätt som musikläraren Adam tillämpade när jag observerade hans undervisning under den första delstudien, Musikproduktion på en kulturskola, kan jämföras med Hageskogs nyckelteori (2006) med den viktiga skillnaden att Adam aldrig uttalat, vad jag kunde observera, försökte identifiera vilka som var de olika elevernas starka sidor. Min tolkning är att Adam istället använde sig sin lärarerfarenhet både när han förberedde övningar för eleverna och under lektionerna när han handledde.

Att i musikundervisning ha som mål att studenter i första hand ska utveckla sina starka sidor kan vara problematiskt eftersom det är ett synsätt som utmanar traditionerna. I högre musikutbildning, där större delen av utbildningskapaciteten på musikerområdet har varit inriktad mot att göra musiker anställningsbara för väldefinierade yrken som orkestermusiker eller operasångare, har den pedagogiska kraften lagts på att arbeta bort studenternas svaga sidor för att på så sätt göra studenterna anställningsbara (Åberg, 2008). Först när en musikstudent kommit upp på en nivå motsvarande solistutbildning kan det pedagogiska målet bli att utveckla de egna starka sidorna, det som av omvärlden kan uppfattas som unikt och som kan ge konkurrensfördelar gentemot andra solister. Enligt detta resonemang är den musikpedagogiska praktiken i högre musikutbildning låst av ett hierarkiskt taxonomiskt tänkande. Det förutsätter att elever och studenter lärs in i en tradition genom att först lära sig vissa grunder som stegvis byggs på med sådant som enligt traditionen ingår i en musikers eller sångares kompetens. När tillräckligt många steg passerats riktas fokus mot att utveckla det personliga. Även förväntningar från elever, föräldrar, kolleger och inte minst självskapade förväntningar kan hindra musiklärare i mer traditionell undervisning att utveckla en pedagogik som primärt är inriktad på att identifiera och förstärka det som eleverna är bra på.

Inom såväl grund- och gymnasieskolan som den högre utbildningen uttrycker utbildnings- och kursplaner med lärandemål vad som krävs för att bli godkänd, för att få betyg och så småningom en examen. Med sådana instrument är det knappast förvånande om elever och studenter hellre lägger energi på att bli bättre på sina svaga sidor för att klara examinationen än att sikta på att utveckla sina starka sidor.

Här finns en väsentlig skillnad mellan musikpedagogik i allmänhet och musikproduktion i en professionell kontext. I en kommersiell musik-produktion, som till exempel en inspelning av en skiva med en populär artist, är det självklart att artistens starka sidor ska lyftas fram. Det är ointressant om en artist har svaga sidor så länge som de inte exponeras. Men en artists framgång mäts också i till exempel skivförsäljning, inte i lärandemål.

Musikproduktion som professionell verksamhet kan alltså ses som att vårda talanger och att primärt få de starka sidorna hos en talang att växa.