Musik

I intervjuerna var musik ett mycket viktigt ämne för samtliga intervju-personer. Många frågeställningar och resonemang anknöt på olika sätt till musik, dock togs olika aspekter av musik upp som särskilt viktiga.

Flera av lärarna och musikproducenterna berättade att de tycker att musikteori i olika former är ett viktigt område för blivande musik-producenter och blivande lärare i musikproduktion. Musikteorikunskaper kan dels vara bra att ha i samband med arrangemangsarbete, dels för att kunna kommunicera med musiker och kompositörer.

I samband med att vi samtalade om musikteoretiska kunskaper och färdigheter i att arrangera lyfte musikproducenten Niklas fram att det kan vara bra att inse sina begränsningar. Niklas som själv i första hand är gehörsmusiker menade att det begränsar honom i vissa avseenden som producent, men berättade också att han har skaffat sig strategier för att övervinna sådana hinder.

Niklas: Jag läser ju noter som en påse nötter. Behöver jag använda det?

Någon enstaka gång behöver jag det men oftast så tar jag in någon som ska arrangera stråket eller blåset eller så är blåsarna så bra att om man visslar för dom eller sjunger, då lirar dom!

Även om Niklas har studerat sång och även läst musikteori så menade han de kunskaper som han främst använder som musikproducent inte är sådant som man i traditionell musikutbildning värderar högt. Han gav notläsning som exempel på detta. Att Niklas, trots att han har vissa notläsningskunskaper och säkert även skulle kunna öva upp sig och skriva arrangemang, ändå inte ägnar sig åt det menade han helt beror på att han vill göra det som han är bäst på och tycker är mest stimulerande. För Niklas del innebär det att helst ägnar sig åt att leda projekt och att mixa inspelningar. Hans musikteoretiska kunskaper hjälper honom att inse sina begränsningar och därför avstå från att till exempel skriva arrangemang. Han strävar alltså mot att överlåta delar av produktionsarbetet åt andra som är skickligare än han själv på specifika arbetsuppgifter. Samtidigt som Niklas resonemang ger stöd för att musikproducenter behöver kunna musikteori visar citatet ovan på att teoretiska kunskaper i form av notskrift inte är en förutsättning för att få studiomusiker att spela så som en producent vill att det ska låta. Snarare verkar det vara förmågan att kommunicera sin musikaliska vision som är väsentlig. På vilket sätt kommunikation sker – med eller utan noter – är av

sekundär betydelse. Det viktiga är att producenten skaffar sig egna verktyg för att kommunicera.

Musikproducenten Martin berättade om en lite märklig musikteoretisk upplevelse, som anknyter till resonemanget ovan. Det hände när Martin arbetade med en framgångsrik svensk musikproducent och kompositör under en musikalproduktion.

Martin: Han har sin egen musikaliska värld helt och hållet. Han kan ju inte noter. Han spelar ju in bara i sin studio. Och så satt vi och repeterade hans musik och ett ställe så var det lite tjötigt [tjatigt]. Han satt där själv och spelade på pianot och jag satt med synthen så: Om vi tar d-moll-sju [Dm7]

där istället, sa jag. Det var vid en övergång sådär bara. Han lyssnade och sa OK det där är ball, kör på det, men du menar F med D i basen? Sa han! Och vid ett annat tillfälle tog jag ett trettonackord men då sa han ifrån. Ingen sånt, sa han. Det var inget sånt, han vet inte ens vad det är.

J-O: Han kör rena treklanger…

Martin: Han är en treklangsmänniska helt och hållet. Och allt annat är treklang med en annan bas. Det är hans grundtänk.

Det som Martin beskrev är att musikteoretisk handlingskunskap är viktigt i samband med musikproduktion men att det inte betyder att man måste behärska en formell musikteoretisk begreppsapparat. Kompositören som Martin arbetade med visade ett annat sätt att tänka som är effektivt för honom och uppenbarligen verkar fungera i den aktuella musikstilen som alltså inte är sämre utan bara annorlunda.

Ett viktigt lärandemål, menade högskoleläraren Ludvig, är att blivande musikproducenter lär sig lyssna och utvecklar strategier för sitt lyssnande.

Ludvig: De måste utveckla lyssningsstrategier. Man måste öva sig i att pendla mellan att lyssna på delar och att lyssna på helheten. För det måste en musikproducent kunna och det är kanske en av de viktigaste egenskaperna som skiljer musikproducenter från andra musiker.

Även de intervjuade musikproducenterna tog upp resonemang som handlar om lyssningsstrategier om än inbäddat i andra frågeställningar.

För de yrkesverksamma producenterna och musiklärarna verkar lyssnandet och strategier för hur man lyssnar och gör bedömningar av det man hör som något av en basal förmåga. Dessutom är nog analys av egna produktioner något som musikproducenter kontinuerligt gör i samband med ett produktionsarbete. Bland de intervjuade lärarna fanns uppfattningen att musikproduktionsanalys och lyssningsstrategi är mycket viktigt. Därför är det lite märkligt att ingen av de intervjuade musikproducenterna valde att diskutera musikproduktionsanalys och lyssningsstrategi under intervjuerna annat än i bisatser och som någonting underförstått. Man lyfte alltså inte

fram det som ett centralt lärandemål. Musikproduktionsanalys och lyssningsstrategi kan alltså möjligen ses som en form av outtalad kunskap bland de intervjuade musikproducenterna.

Något som gymnasierektorn och musikläraren Helge tycker förändrats mycket under de senaste 15 åren är gymnasieelevernas musikaliska kompetens och inställning till musik. Enligt Helge är det utvecklingen inom informations- och kommunikationsteknologi som ligger bakom detta. Han berättade att han tycker att det är stor skillnad mot hur det var när han själv var ung.

Helge: Jämför mig med mina barn, som är gymnasieåldern, och deras kompisar. De har inget begrepp om det som de lyssnar på är gammal eller ny musik. Utan de laddar hem en låt därför att de tycker att den låter bra. Det kan vara Elvis från -58 eller också är det något nytt som jag aldrig har hört talas om eller så kan det vara 60-talssoul eller vad som helst. Men skillnaden mot mig, när jag var i deras ålder, då hade jag bara tillgång till mina polares och deras storebrorsors skivsamlingar och musiken som vi lyssnade på var väldigt begränsad i tidsrymd.

Enligt Helge är alltså ungdomar idag mer obundna av genrer och lyssnar på musik från olika epoker och bryr sig helt enkelt inte så mycket om när musiken är ifrån eller varifrån den kommer. Man lyssnar helt enkelt på det som man gillar. Så var det inte när Helge började arbeta som musiklärare.

Helge: Då, i början av 90-talet, hade jag elever som kunde komma till mig och säga ”Jag har hittat en så ball gammal platta” och då hade de hittat en Deep Purple-platta från 1972. Och det tyckte dom var otroligt gammalt. När eleverna sa till mig att de hade hittat någonting jättegammalt och för dem okänt då trodde jag att det var något från 20-talet!

Nerladdandet på Internet har, enligt Helge, gjort ungdomar medvetna som lyssnare och kunniga om olika stilar och genrer. Om någon elev idag hittar en gammal inspelning med Deep Purple på Internet och laddar ner och gillar den så kan den eleven få mycket kunskap om Deep Purple på Wikipedia, se videor på YouTube och på liknande sätt nästan bli expert på Deep Purple helt på egen hand. Lärarens roll förändras i och med detta.

Helge: Dagens gymnasieungdomars musikaliska lyssnande är ju så att säga jämnårigt med nedladdningen. Så de har ingen förutfattad mening att det här ska de lyssna på för att de är i en viss ålder utan de är helt förutsättningslösa i sitt lyssnande och slutsatsen måste vara att dagens ungdom är betydligt mindre genrebunden än tidigare.

Ett annat perspektiv valde musikhögskoleläraren Ivar när han berättade att han tycker att studenter på musikhögskolan under senare år har visat andra förmågor, färdigheter eller förhållningssätt när han jämför med tidigare

generationer. Ett sådant område som vi samtalade om är rytm, meter och puls, eller kort och gott studenters förmåga att hålla takten. Ivar menade att 2000-talets studenter är långt mera rytmiskt utvecklade än vad han själv och hans kamrater var som musikhögskolestudenter på 1970- och 80-talet. Ivar berättade hur han kom till insikt när han råkade ut för en direkt kulturkrock då han i början av 1980-talet studerade i USA.

Ivar: Jag kommer ihåg just på 80-talet, när jag var jag med i en avancerad kurs i ensemblespel för studiomusiker. Allting vi spelade där var till klick.

Vid första inspelningen som skulle göras var vi några som hade spelat mycket jazzmusik. Vi höjde vår röst och ville mena att det var lite oorganiskt att spela till klick. Läraren hade hört det här förr, han bara tittade på oss. Han var en räv, en äldre herre som hade spelat in med Michael Jackson, Rolling Stones, Madonna och allt vad det nu var. Han bara tittade på oss och så sa han väldigt lugnt ”That is qualified bullshit”.

Ivar fnissade till när han berättade detta men fortsatte sedan på inslaget spår.

Ivar: Man kan spela, man kan gestalta och tolka sin musik precis lika bra till klick, menade han, det är bara så att man måste lära sig att förhålla sig till ett klick när man spelar. Och ska man kalla sig studiomusiker är det något som ska sitta i ryggmärgen. Det här var ju i början på 80-talet. Jag kommer ihåg att det träffade sådär väldigt så att jag tänkte: Ok! Det är så det är! Sedan vande jag mig ju väldigt fort för jag var ju pianist och hade spelat hur mycket som helst till metronom.

J-O: Det var alltså inget konstigt för dig men på den tiden var det långt ifrån alla som kunde spela till klick.

Ivar: Jag kommer ihåg en lärare som jag hade på musikhögskolan på 70-talet när han berättade om sina försök att skriva för jazzgrupp och symfoniorkester och hans experiment att få dem att lira med rätt feeling. Det var ju

Radiosymfonikerna och Stockholms filharmoniker, det bästa! Och han hade provat allt, som att notera swing, men ändå blev det bara fel. Det var ett jätteproblem.

J-O: Det där är mycket märkligt för jag upplever inte dessa problem som så stora idag.

Ivar: Nej, jag tror inte heller det! Sedan skulle jag faktiskt vilja hävda, i motsats till vad man ofta säger när man klagar på kommersialiseringen av musik och det avsmalnande musikutbudet. Min erfarenhet är att det är precis tvärt om! Vi kommer i kontakt med musik som vi faktiskt aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars tack vare de kommersiella kanalerna och tack vare att musiken överhuvudtaget finns inspelad. Inte minst musikformer som Hip-hop och annat där man jobbar med samplingar, där folk börjar leta samplingar på alla möjliga ställen, ungarna får höra något roligt brasilianskt eller något annat som de aldrig skulle ha hittat utan den nya tekniken.

Den utveckling som Helge och Ivar beskriver handlar alltså om hur den tekniska utvecklingen gett ungdomar tillgång till medier och verktyg som väsentligen skiljer sig från vad de själva hade när de växte upp. Samtidigt handlar det om kraftfulla verktyg, som kan bidra till ökad mångfald och kulturell utveckling. Den förändrade inställningen till verktyget metronom och fenomenet ”klick” som Ivar berättade om visar att han är förändrings-benägen. Det är ett exempel på att musiklärare behöver ha en vilja att lära nytt eller i varje fall omvärdera sina tidigare uppfattningar när nya verktyg etableras eller när etablerade verktyg får nya funktioner.