Antirasism i media

Ett strategiskt område för antirasistiska aktörer handlar om möjligheten att sprida den antirasistiska retoriken i massmedia. Det är problematiskt så till vida att media oftast är intresserade av att skildra spektakulära hän- delser. Enligt sociologen Abby Peterson får antirasistiska aktiviteter främst uppmärksamhet vid direkta sammanstötningar mellan rasistiska- och antirasistiska företrädare. De sistnämnda tillhör oftast det som kan kallas radikal antirasism. Graden av våld avgör hur händelsen bevakas, således märks de radikala antirasisterna mest i media, även om det finns betydligt fler antirasistiska företrädare som inte använder våld. Att icke-våldsmani- festationer inte får uppmärksamhet i media har gjort många antirasister besvikna (Peterson 1995:17ff). Frustrationen över det menar Peterson gör att antirasistiska företrädare kan frestas att agera på ett sätt, som massme- dia väljer att uppmärksamma. Därigenom tvingar massmedia fram vissa mönster av våldsamma konfrontationer med rasistiska företrädare, inom delar av antirasismen (Peterson 1997:34ff). Sociologen Birgitta Löwander menar att medias oförmåga att tydliggöra vad antirasistiska demonstran- ter står för, har misskrediterat antirasismen. Istället för att beskriva dem som förkämpar för humanism, betonas de konfrontativa inslagen. Det i sin tur leder till att antirasistiska företrädare har en misstro gentemot ny- hetsmedia (Löwander 1998:92).

Det finns även andra problem gällande antirasismens roll i media. Lö- wander menar att det i nyhetsrapporter om antirasism generellt inte finns lika tydliga aktörer, som det finns i nyheter om rasism. De som kan antas vara huvudpersonerna, invandrare och flyktingar, hamnar oftast i bak- grunden och tilldelas rollen som offer. Istället finns det i förgrunden svenskar som uttrycker solidaritet med våldsoffer och Löwander menar att det oftast är de som kan kallas för samhällets moralelit, som presente- ras i media (Löwander 1997:101). Vidare anser Löwander att nyhetsme- dias beskrivningar av antirasism är tvetydig. Å ena sidan presenteras anti- rasister som fredliga, det är ofta unga svenska flickor som får representera denna bild. Å andra sidan är de bråkstakar och det är många gånger svårt att skilja antirasisterna från de rasistiska företrädarna (ibid:164). Löwan- der drar också en parallell till brittisk forskning som visar att brittiska antirasister under 80-talet beskrevs som klandervärda. Genom strategier som brukar benämnas blaming the victim (att ge offret skulden) skuldbe-

lades antirasisterna. På samma sätt som kvinnor anses ha skuld i våldtäk- ter, ansågs antirasister ha skuld i att rasistiska upplopp ägde rum (ibid:52). Liknande slutsatser drar Magnus Dahlstedt, Fredrik Eriksson och Martin Hultman. De har gjort en studie av dagstidningars rapportering av rasis- tiska- och antirasistiska manifestationer, med utgångspunkt i de samman- drabbningar som har utspelat sig i Norrköping och i Salem. Enligt förfat- tarna framträder tre aktörer i massmedia. Den första är polisen som är ”de goda”, eftersom de arbetar för att upprätthålla lag och ordning. Den andra är antirasisterna som är ”de onda”, därför att de försöker ställa till bråk. Slutligen får de högerextrema krafterna rollen som ”de osynliga”, eftersom de lugnt och fredligt genomfört en demonstration. Författarna menar att det är vanligt att dagstidningarna drar likhetstecken mellan ra- sistiska- och antirasistiska företrädare och framställer dem som ”lika go- da kålsupare”, eftersom de båda stör ordningen. De menar också att det är en utmaning för antirasistiska företrädare att finna strategier för att hantera de stereotyper av antirasister som presenteras i media, för att inte riskera att likställas med rasistiska företrädare (Dahlstedt, Eriksson & Hultman 2005:93ff).

Att massmedia främst beskriver den radikala antirasismen, har jag kommenterat tidigare i relation till mitt eget avhandlingsarbete. Då jag berättat att temat är antirasism förutsätter de flesta att jag skriver om ra- dikal antirasism och till en början förvånade det mig (se 1.1.2 Antirasism i teori, praktik och organisation). I ljuset av medias nyhetsrapportering får det sin förklaring. Massmedias sätt att skildra antirasism utgör en konkret svårighet för de antirasistiska företrädare som använder fredliga metoder. Media är ett viktigt verktyg för att sprida antirasism, men också för att t.ex. marknadsföra aktiviteter så som ARF:s filmdagar. En av arrangörer- na till ARF menar att det finns en risk att media förlöjligar fredliga insat- ser mot rasism, eftersom dessa inte innehåller den dramatik som efterfrå- gas i media. Arrangören reflekterar över det på följande sätt:

Alltså pressen är inte rolig där tycker jag. Massmedia är inte rolig just i de lägena när det handlar om att öka försäljning och sånt. Man väljer ju natur- ligtvis det som är mest kontroversiellt, mest iögonfallande och så. De skulle mycket väl ha kunnat valt Skratta mot rasism17 _{men då misstänker jag att de}

hade gjort de utifrån ett mindre uppskattande perspektiv och mer förlöjli- gande.

17. Skratta mot rasism arrangerades av ARF i samarbete med danska Mellemfolkelig samvirke år 2001. Tanken var att manifestera motstånd mot rasism genom att ha roligt, väcka uppmärksamhet och skratta åt det löjeväckande i rasism och skratta av glädjen i det gemensamma antirasistiska arbetet.

Arrangören ger också uttryck för den frustration över medias roll som Pe- terson beskriver. ARF:s verksamhet anses inte vara kontroversiell och därmed inte tillräckligt spännande för att berätta om. På så sätt är det svårt för antirasistiska aktörer att använda media på ett effektivt sätt. ARF har dock förekommit i positiva reportage, t.ex. artikeln Svåra samtal

möjliga med filmens hjälp (Sydsvenskan 2003-10-18), som beskriver både

de antirasistiska filmdagarna och arbetet med ’ARF utveckling’, i anslut- ning till de årliga filmdagarna år 2003. Emellanåt lyckas antirasistiska aktörer med medias hjälp förmedla t.ex. information om kommande akti- viteter, då blir massmedia ett sätt att sprida det antirasistiska budskapet.