Nätverkens begränsningar

Samtidigt som nätverken är viktiga för antirasistiska aktörer, finns det också begränsningar för vilka övriga antirasistiska företrädare som kan ingå i dessa. Den radikala antirasismens aktiviteter får som tidigare be- skrivits ofta en stor massmedial uppmärksamhet (se 3.2.2 Radikal antira- sism), men står också bitvis för en form av antirasism som aktörer av det slag ARF representerar inte vill förknippas med. Flera informanter från ARF tvivlar på de radikala antirasisternas motiv och det de reagerar kraf- tigast mot är användandet av våld. Två arrangörer resonerar på följande sätt om den radikala antirasismen:

Ja, jag är ju inte… särskilt positivt inställd till AFA eller många av de här grupperna. Och egentligen inte för vad de står för utan mer för att jag ibland tvivlar över medlemmarnas motiv till att vara med i de här organisationerna. Det är ju lätt att gömma sig bakom fina ord, att man är antirasist och så vi- dare, men jag vet inte. Ibland så får man känslan av att det handlar mer om att ha någon gemenskap och ha någon att supa tillsammans med och ha nå- gon att gå ut och få kickar på stan tillsammans med och känna sig häftig och känna sig sedd. […] Det främjar ju inte de här organisationernas arbete så att säga. […] Så att jag är nog ganska kluvet inställd till dem plus att jag tycker att våld är fel och så.

Jag tror att några av dem är seriösa antirasister och jag tror att några av dem inte särskilt väl har tänkt igenom vad det är de pysslar med. Jag tycker inte om, jag kan inte acceptera användandet av våld. Jag har lättare att acceptera att man slår en sten genom ett fönster än att man slår det på en levande män- niska, men jag tycker inte att det är någon bra metod.

Det relevanta i ovanstående är inte huruvida informanterna har rätt i sin analys av AFA:s medlemmar, medel och mål, utan det kraftiga motstånds- tagandet till framför allt våldet. Informanterna tvivlar på de motiv som ligger bakom att engagera sig i den radikala antirasismen och ifrågasätter huruvida aktivisterna är intresserade av antirasism eller de emellanåt före- kommande våldsinslagen. Misstroendet mot den radikala antirasismens motiv och arbetsmetoder omöjliggör i viss mån samarbete mellan ARF och radikala aktörer. En av arrangörerna resonerade på följande sätt på frågan om de kan tänka sig att ARF skulle genomföra ett arrangemang med t.ex. AFA:

Det skulle innebära alldeles för stora svårigheter för frivilligorganisationer- na i ARF och det skulle över huvud taget inte bli aktuellt. Man offrar inte den organisationen man har byggt upp med mycket omsorg och engage-

mang och sådär, det gör man inte. Av samma anledning som vänstern inte samarbetar överallt med KPML(r) när det gäller EMU-motstånd. Där får man resonera mer taktiskt. Och sedan är det ju också så att om man skulle samarbeta med dem, om det hade varit möjligt, så hade det bara varit möj- ligt på våra villkor, det vill säga då hade man inte kunnat komma med tegel- stenar utan då hade man liksom fått gå med.

Det är således strategiskt olämpligt att samarbeta med den radikala antira- sismen, eftersom det skulle kunna skada den egna organisationen såväl som det egna nätverket. De organisationer som under studien har utgjort stommen i ARF kan inte kopplas ihop med radikal antirasism utan att ta skada, därför blir den praktiska konsekvensen att sådana samarbeten inte förekommer. Nätverkandet sker utifrån de värderingar som råder inom ARF:s organisation. Flera informanter påpekade dock att det kan finnas engagerade individer i ARF som samtidigt är aktiva inom den radikala antirasismen. De representerar dock inte radikala organisationer i sitt ar- bete i ARF. Så länge individen ställer upp på ARF:s värdegrund föreligger ingen konflikt. I detta sammanhang vill jag dra en parallell till det resone- mang jag förde i metodkapitlet (se 2.2.4 Informanten, människan och or- ganisationen) utifrån sociologen Göran Ahrnes tankegångar angående or- ganisatoriska kentaurer. De handlar om att människor agerar delvis utifrån sina egna värderingar och delvis utifrån värderingarna i den organisation de representerar (se Ahrne 1999:17 eller Ahrne 2001:162). Med utgångs- punkt i ovanstående resonemang innebär det att samarbeten med individer som också tillhör t.ex. AFA fungerar så länge individen ställer upp på ARF: s värderingar och agerar utifrån dem i de sammanhang individen represen- terar ARF. Ett samarbete mellan organisationerna ARF och AFA fungerar dock inte eftersom de skiljer sig åt i centrala värdegrundsfrågor.

Nätverkens begränsningar synliggör den klyfta som bitvis finns inom antirasismen, vilken kan kopplas till vad antirasismen är ”anti” (se 1.2.3 Rasism och antirasism – en ohälsosam symbios?). Ett genomgående tema i avhandlingen har varit att det är svårt att finna en enhetlig definition av rasism och att det saknas ett gemensamt språk kring rasismproblemati- ken. Därmed saknas också en enhetlig bild av vad antirasism är. Olika förhållningssätt till antirasism begränsar nätverken utifrån skilda per- spektiv på vad antirasismen bör motverka och hur det ska gå till. Samti- digt är nätverken en modell som gör att individer och organisationer kan engagera sig mer eller mindre tillfälligt i de antirasistiska aktörernas akti- viteter och däri ligger styrkan. Nätverken och de tillfälliga sammanslut- ningarna som har likheter med regnbågskoalitioner, speglar en flexibilitet inom antirasismen som tar tillvara på engagemang bland andra aktörer i det civila samhället.