Sverige och den onämnbara rasismen

Redan i inledningen nämnde jag att Sverige ofta uppfattas som demokra- tins förespråkare och antirasismens försvarare (se Haur du sitt Malmö haur du sitt varden). Samtidigt finns det problem med rasistiska förtecken och bilden av det antirasistiska Sverige har till viss del att göra med att ra- sism och därtill relaterad problematik inte alltid erkänns. I utredningen

Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige diskuteras att

ett av de svåraste problemen vad gäller arbetet mot strukturell diskrimine- ring, är att det finns en inbyggd förnekelse av detta. Det svenska samhället präglas av en okunskap angående historiska aspekter om europeisk kolo- nialism och rasistiska ideologier och framför allt hur dessa påverkar da- gens samhälle (SOU 2005:56:86f). Det leder till att det i Sverige finns en allmän tveksamhet till att erkänna den diskriminering som förekommer i samhället. Grunden till detta är en föreställning om att Sverige är ”annor- lunda” jämfört med andra länder, så till vida att landet inte har en historia av förtryck av etniska minoriteter. Efter andra världskriget har Sverige va- rit framträdande när det gäller att förespråka solidaritet, stödja u-länder och FN samt att kritisera t.ex. apartheid. Underförstått innebär det att liknande problem inte förekommer inom landet (ibid:91). Även litteratur- vetaren Stefan Jonsson konstaterar att tanken på att det finns strukturell rasism inte bara i Sverige, utan även de övriga skandinaviska länderna, har tagit lång tid att förankra i den offentliga debatten. Det faktum att öp- pen rasism gentemot invandrare varit ovanligt, gör att de skandinaviska länderna förefaller vara etniskt jämlika och fördomsfria. Då dylika över- grepp sker betraktas de som marginella företeelser (Jonsson 2004:47). En konsekvens av jämlikhetsdiskursen, menar antropologen Peter Hervik, är

att antropologer i Skandinavien inte har lagt stor vikt vid studier av ra- sism. Att uppmärksamma rasismen vore att erkänna att samhället inte är jämlikt (Hervik 2004:149f).

Oviljan att erkänna rasismen kan också ta sig andra uttryck och geo- grafen Allan Pred anser att svenskarna tror att de riktiga ”rasisterna” är några andra som finns utanför deras sociala nätverk. Antagandet bygger på föreställningen att endast fysiskt våld och fascistiska symboler har ra- sistiska konsekvenser (Pred 2000:82ff). Ett exempel på denna problematik finns i antropologen Karin Normans studie av rasismens verkningar i ett mindre svenskt samhälle. Norman konstaterar att de som pekas ut som ”rasister”, är människor som tillhör organiserade rasistiska grupperingar. Genom utpekandet distanserar sig lokalbefolkningen från rasismen och undviker de konflikter som handlar om vardagsrasism (Norman 2004:209f). Ett liknande fenomen är att framställa vissa orter som öppet rasistiska, medan det övriga samhället står i kontrast till dessa och betraktas som be- friade från rasism. Pred diskuterar de situationer som har uppstått i bl.a. Klippan, Sjöbo och Trollhättan och menar att dessa städer har fått repre- sentera rasismen i Sverige, eftersom där har funnits synliga rasistiska akti- viteter. Ortsborna beskrivs som intoleranta och fördomsfulla och i avsak- nad av humanism, solidaritet och generositet (Pred 2000:192f). Sjöbo pe- kades ut som rasistiskt efter att en klar majoritet av Sjöboborna röstade nej till att orten skulle ta emot 15 flyktingar år 1988. Sociologerna Björn Fryklunds och Tomas Petersons studie visar att valet egentligen handlade om betydligt mer än själva sakfrågan. Väljarna gav uttryck för ett missnöje mot en Stockholmsbaserad politik, jordbrukarnas svåra situation samt den nationella flyktingpolitiken. I valresultatet finns det därför spår av ett politikerförakt och ett försvar till lokalt självstyre (Fryklund & Peterson 1989:62f). Det som folkomröstningsresultatet gav uttryck för, menar för- fattarna, var ett dubbelt främlingskap där det dels fanns ett främlingskap mot människor som är olika Sjöboborna kulturellt, men även ett främling- skap mellan Sjöbo och resten av samhället (ibid:42). Bakgrunden till att Sjöbo röstade nej till flyktingmottagande är således betydligt mer komplex än att Sjöboborna är intoleranta och saknar solidaritet.

I mina intervjuer har jag bett informanter att diskutera vad de tycker att det finns för problem med antirasistiskt arbete. Många gånger handlar det om konkreta problem, som att engagera frivilliga eller få deltagare till antirasistiska aktiviteter. Ibland nämns också övergripande problem och oviljan att erkänna förekomsten av rasism har förekommit som ett tema, bl.a. uttrycker en av arrangörerna till ARF detta på följande sätt:

…men problem. Det är i så fall, alltså vad säger man, svenskens rädsla för att våga erkänna att vi är ett rasistiskt samhälle och det dilemmat att nej, men så

är det inte. Jag menar titta här, vi har frihet och vi har det och detta [i Sverige, förf. anm.]. Jag menar att jag använder film för att det är ett bra medel att nå fram till ett syfte. Men i och med att man också drar paralleller med Sverige om man tittar på en film som handlar om USA eller handlar om Iran, så när man drar parallellerna till Sverige, då får man ju vissa sådana här reaktioner att så är det inte. […] Det är dit man ska nå också, inte att få upp försvars- mekanismerna men att väcka en känsla att det kryper närmre på dem och att sedan försöka diskutera vidare, att människor kan faktiskt inse att, jo, vi har osynliga gränser här och vi har synliga gränser.

Denna arrangör lyfter fram att det i Sverige finns frihet, vilket används som bevis på att rasism inte förekommer. Argumentet tangerar resone- manget ovan att Sverige underförstått inte har problem med rasism, efter- som landet kritiserat orättvisor av rasistisk karaktär utomlands. Att ra- sism inte alltid erkänns borde rimligtvis vara en central problematik för antirasistiska aktörer, men även om det har nämnts som en svårighet är det förhållandevis få som har lyft fram denna aspekt. En anledning till detta menar jag kan vara att de flesta antirasistiska aktörer genom sina verksamheter, ofta möter deltagare som redan erkänner rasismen, de som kan kallas ”de redan frälsta”. Den grupp som det är svårast för antirasis- tiska aktörer att nå, är de som har uttalat rasistiska åsikter eller inte er- känner rasismproblematiken. Problemet blir därför hypotetiskt och de mer konkreta svårigheterna som att få fler deltagare har därför framträtt mer i intervjuerna. En annan anledning kan vara att den offentliga debat- ten om rasism och därtill relaterad problematik, har varit framträdande under senare år. Det officiella Sverige har aktivt arbetat med dessa frågor, genom t.ex. betänkandet från utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet (SOU 2005:56) och rapporten

Intolerans – antisemitiska, homofobiska, islamofobiska och invandrar- fientliga tendenser bland unga (Ring & Morgentau 2004). Ordföranden

för European Network against Racism (Enar) Bashy Quraishy skriver i en artikel om antirasism i Europa att ”Sverige med alla dess brister ligger fortfarande mil före andra länder när det gäller officiell etnisk jämlikhets- politik” (Quraishy 2005:137). Det finns således också positiva erfarenhe- ter i Sverige om frågor som rör rasismproblematik, vilket är viktigt att komma ihåg. De senaste årens debatt kan ha gjort att problemet att rasism inte erkänns har minskat och därför inte längre är framträdande för anti- rasistiska aktörer, även om det ibland gör sig påmint.