Tidiga antifascistiska och antirasistiska företrädare

och nazism är tämligen outforskat, vilket således ligger i linje med den historiska minnesförlusten gällande antirasistiska aktiviteter. Lööw ut- trycker det som att ”de lokala antinazistiska opinionsbildarna och flyk- tinghjälparnas historia väntar i mångt och mycket fortfarande på att bli skriven” (Lööw 1999:317). Lööw har dock gjort en sammanställning av den svenska antifascismen och antirasismens framväxt under 1900-talets början. En av de tidiga antinazistiska organisationerna var Internationella Röda Hjälpen (IRH) som bildades 1922 och var en partipolitiskt obunden organisation. IRH arbetade för att bistå ”fängslade kamrater” i såväl Sve- rige som andra länder och arbetsmetoderna var opinionsbildning av olika slag, så som namninsamlingar och protestbrev, samt att stödja de fängsla- des familjer ekonomiskt och själsligt. Något som var unikt för IRH och som visar på dess antirasistiska engagemang, var att organisationen enga- gerade sig i de svartas situation genom att ta ställning för nio dödsdömda svarta män i ett uppmärksammat rättsfall, den s.k. Scottboro-affären.7 _En

annan tidig aktör var svenska Röd Front Förbundet (RFF) som grundades 1930 vid en antifascistisk kongress. RFF agerade bl.a. mot fascism och strejkbryteri. År 1933 hade förbundet 148 avdelningar i Sverige. RFF var ofta i bråk med både nationalsocialister och socialdemokrater och över- vakades av polisen. Det var RFF som tillsammans med sitt ungdomsför- bund Antifascistiska Unga (Antifa) på 30-talet startade kravalltraditio- nerna den 30:e november, i samband med Karl XII:s dödsdag. Det natio- nalsocialistiska Nordisk Ungdom firade detta som sin särskilda högtids- dag och mot detta vände sig RFF och Antifa genom motdemonstrationer. Även Arbetarnas Idrottsförbund (AIF) engagerade sig i den antifascistiska kampen och liksom IRH var de aktiva i den s.k. Scottboro-affären. Under 30-talet spelade AIF en stor roll i kampen mot fascism, genom att bl.a. an- ordna antifascistiska idrottstävlingar av olika slag och därmed bedriva opinionsarbete (ibid:355ff).

Historikern Sverker Oredsson har forskat om Lunds universitet vid ti- den för andra världskriget och mot denna bakgrund beskriver han tysk- vänliga såväl som antinazistiska föreningar och nätverk i Lund och övriga Sverige. Strax före kriget var ett antal nationella och tyskvänliga fören- ingar verksamma vid Lunds universitet. Oredsson konstaterar att stäm- ningen i studentkåren var nationalistisk och allmänt sett högerinriktad. Även om högerideologier var dominerande, fanns det också aktiva antina- zister som var verksamma i Lund och resten av Sverige. År 1938 startades tidskriften Nordeuropa vars redaktion fanns i Lund. Tidskriften kom ut i

7. Nio svarta män dömdes till döden för våldtäkt av en vit kvinna. Domarna ledde till protester internationellt och var tveksamma ur juridisk synvinkel. Genom Interna- tionella Röda Hjälpens stöd arrangerades opinionsmöten runt om i Sverige. Mo- dern till två av de dödsdömda höll i dessa (Lööw 1999: 356).

6000 exemplar, varav 4000 i Sverige och 2000 i övriga Norden. Nordeu-

ropa var aktivt antinazistisk och vänsterradikal och förespråkade ett de-

mokratiskt Nordeuropa. Tidskriften riktade sig också mot ”fascismens stormflod” och flera kända skribenter stödde tidningen, bl.a. Eyvind Johnson, Harry Martinson och Vilhelm Moberg. Nordeuropa hade dock ekonomiska svårigheter, vilket resulterade i utgivningen upphörde redan 1939, men under denna korta period var den betydelsefull (Oredsson 1996:41ff). Vidare beskriver Oredsson att tidningen Lundagård i början av år 1941 hade flera skribenter, som tydligt tog avstånd från nazismen och ställning för Norges sak. Detta skedde under en tidsperiod, då det fö- reföll som om Tyskland skulle vara den segrande parten i andra världskri- get (ibid:121f). En gallupundersökning som genomfördes år 1942, visade att den utrikespolitiska händelse som svenskarna skulle komma att min- nas starkast från det året, var situationen i det av Tyskland ockuperade Norge. Därifrån kom insikter till Sverige om vad som skedde i övriga Eu- ropa. Många stödde Norge och de norska judar som förföljdes av tyskar- na. I både Norge och Sverige protesterade kyrkan till förmån för judar. Den svenska kyrkan gjorde även ett offentligt ställningstagande och upp- manade kristna att be för judarna. Svenska Röda Korset försökte anordna så att norska judar skulle räddas över gränsen till Sverige, men officiellt gavs ett negativt svar från Norge. Många judar gav sig ändå på flykt över norska gränsen till Sverige (ibid:146ff). I takt med att pronazismen i Sve- rige klingade av under mitten av andra världskriget, förändrades debatt- klimatet och flera stora dagstidningar blev mer antinazistiskt inriktade. Detta gällde t.ex. Aftonbladet och Dagens Nyheter och år 1944 startades

Expressen, även den antinazistisk (ibid:163f).

Utifrån ovanstående genomgång vill jag återkomma till diskussionen om vad antirasismen är ”anti” som introducerades i inledningskapitlet (se 1.2.4 Rasism och antirasism – en ohälsosam symbios?). Även om denna redogörelse är skissartad och historiska företrädare för antirasism är ett outforskat område, visar exemplen ovan tecken på att antirasismen under första hälften av 1900-talet var inriktad huvudsakligen mot fascism eller nazism. Uttrycken för rasism kan således beskrivas som öppna och de ti- diga antirasistiska företrädarna fokuserade på att motverka nationalsoci- alismens idéer och representanterna för dessa. Det menar jag visar att det fanns en uttalad motpart i det antirasistiska engagemanget, där national- socialismens företrädare och politik utgjorde motståndet. De aktörer som var aktiva bedrev framför allt sin verksamhet i Sverige, även om det fanns en del internationella inslag, ofta knutna till länder i Sveriges närhet, så som Norge. Antirasismen förefaller på så vis vara främst en nationell an- gelägenhet. Att inflytelserika tidningar mot andra världskrigets slut tog en antinazistisk ståndpunkt, visar att det antirasistiska engagemanget i dess

dåvarande form fick en bredare förankring, i takt med att allt färre ställde upp på nationalsocialismens ideologi.