Från Sverige till världen och tillbaks igen

Under andra hälften av 1900-talet förändras antirasismen till viss del. Lööw beskriver att på 60- och 70-talet var det antirasistiska engagemang- et i Sverige kopplat till förhållanden i andra delar av världen. De organisa- tioner och debattörer som var aktiva inom områden som kan beskrivas som antirasistiska, verkade mot apartheidsystemet i Sydafrika, diskrimi- nering av afroamerikaner i den amerikanska södern samt även mot dikta- turer i Latinamerika. De extremnationalister och nationalsocialister som fanns i Sverige sågs som otrevliga, men obetydliga inslag i det svenska folkhemmet. Rasismproblematiken inom Sveriges gränser fanns inte på den politiska agendan och rasism ansågs officiellt inte finnas i Sverige. Bitvis förekom det dock demonstrationer och andra aktiviteter mot ex- tremnationalism (Lööw 1999:360ff, se även Lööw 1994:4f). Ett exempel på det internationella engagemanget i Sverige vid denna tidpunkt är, enligt sociologen Håkan Thörn, anti-apartheidorganisationer som Sydafrika- kommittéerna vilka startades på 1960-talet. Deras engagemang kan be- skrivas utifrån begreppet solidaritet och de hade bl.a. samröre med FN:s antiapartheidkommitté i New York och den brittiska solidaritetsorganisa- tionen Anti-Apartheid Movement. Andra aktörer i Sverige som var enga- gerade i denna fråga var fackföreningar och kyrkliga nätverk, som gemen- samt anordnade t.ex. bojkotter. Thörn anser att det allmänna stöd som fanns för engagemanget mot anti-apartheid, kan bero på att det var för- hållandevis okontroversiellt att inneha denna ståndpunkt (Thörn 2005:123ff). Solidaritetsfrågor menar jag har en nära koppling till antira- sism. Flera av de aktiviteter som förekom på 60-talet och framåt kan ka- rakteriseras som antirasistiska. En del hade ett tydligt antirasistiskt fokus, som arbetet mot apartheid. Andra aktiviteter var mer inriktade på solida- ritet, t.ex. mot diktaturer i Latinamerika. Runtom i världen genomfördes solidaritetsaktiviteter genom s.k. nya sociala rörelser, ett begrepp som kommer att presenteras mer utförligt framöver då jag diskuterar antira- sism som social arena (se 7.2 De sociala rörelsernas utmärkande drag). Historikern Kim Salomon beskriver att under 70- och 80-talet blev de nya sociala rörelserna ett allt vanligare inslag i den politiska vardagen. I Sveri- ge inledde den så kallade FNL-rörelsen (Front National de Libération d.v.s. Sydvietnams nationella befrielsefront) detta moderna politiska ut- tryckssätt. Genom okonventionella metoder försökte FNL-rörelsen och andra nya sociala rörelser påverka opinion och makthavare (Salomon 1996:10).

och högerextremism blev alltmer aktuell i Sverige och vid 80-talets början förändrades samhällsklimatet då organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) bildades. BSS genomförde olika typer av aktiviteter, bl.a. delade dess sympatisörer ut flygblad, men de mer framträdande aktionerna var kors- bränningar på ett antal orter. Det skapade stora rubriker i massmedia och reaktionen från antirasistiska företrädare var att genomföra motdemon- strationer. Vid denna tidpunkt menar Lööw att rasism och främlingsfient- lighet återigen blev en nationell angelägenhet. Trots detta går det enligt Lööw inte att tala om en sammanhållen antirasistisk rörelse i Sverige, ef- tersom det antirasistiska engagemanget var uppdelat i ett stort antal loka- la och nationella grupperingar. Under 80-talet växte däremot vad Lööw kallar antirasistiska massrörelser fram och utifrån det gemensamma te- mat ’Rör inte min kompis!’ samlades en tvärpolitisk gräsrotsrörelse. För att mobilisera denna startades 1982 den ’Gemensamma arbetsgruppen mot rasism’. Ur denna växte sedan Stoppa Rasismen fram år 1985 och blev 80-talets största antirasistiska företrädare. Två år senare hade de 19 lokalgrupperna runt om i landet ca 2000 medlemmar, som bl.a. ordnade demonstrationer, galor och upprop för att bistå flyktingar som hotades av utvisning. Strategin var att skapa massmobilisering mot rasism och främ- lingsfientlighet och därmed vara en påtryckargrupp gentemot politiker, för att få dem engagerade i antirasistisk riktning. Under ett par års tid fö- rekom Stoppa Rasismen ofta i massmediala sammanhang och i den of- fentliga debatten, men mot slutet av 80-talet blev de alltmer osynliga. De förmådde inte mobilisera tillräckligt många andra intresseorganisationer och individer, för att skapa en enhetlig plattform för vidare antirasistiskt engagemang. Ytterligare ett problem var en konflikt mellan dem som fö- respråkade antivåld och dem som ville ha en militant hållning, vilket splittrade organisationen. Enligt Lööw är detta en vanlig konflikt bland antirasistiska företrädare (Lööw 1999:360ff, se även Lööw 1994:4f).

Förutom Stoppa Rasismen var en av de mest kända antirasistiska före- trädarna ’Fem i tolv’ i Härnösand som protesterade mot korsbränningar på orten 1988. ’Fem i tolv’ startade som en lokal protestgrupp, men blev vad Lööw kallar en ”nationell rörelse” som genomförde manifestationer mot rasism och främlingsfientlighet över hela landet. Stoppa Rasismen och ’Fem i tolv’ var breda folkliga mobiliseringar mot rasism, men det fanns även mindre grupper som engagerade sig i insatser för enskilda flyk- tingar. Lokala aktionsgrupper mot rasism växte fram och bitvis blev frivil- ligt arbete för flyktingar och antirasism någon form av folkrörelse, enligt Lööw, eftersom människor från skilda delar av samhället engagerade sig i dessa frågor eller i enskilda avvisningsfall. Ett framträdande drag bland dessa var att de syntes under en kort tid och då ofta följdes intensivt av lo- kalpressen, men sedan avtog aktiviteterna successivt. I och med att med-

lemmarna försvann tappade aktionsgrupperna också sin ekonomiska grund. Ibland upphörde de helt och i vissa fall har de bitvis blommat upp när det har dykt upp problem på orten igen. En anledning till det svalnan- de engagemanget under slutet av 80-talet, var enligt Lööw att asylsökande inte längre fick bosätta sig i kommunerna, utan istället bodde kvar på flyktingförläggningar tills asylprocessen var avslutad. Ortsbefolkningen kom därmed inte i kontakt med asylsökande och därför uppstod inte vän- skapsband lika ofta mellan asylsökande och lokalbor. Vänskapen med asylsökande låg ofta till grund för engagemang vid t.ex. avvisningsären- den (ibid.).

1900-talets andra hälft har således präglats av en process där det anti- rasistiska engagemanget i Sverige först var knutet till händelser i andra delar av världen och kan kopplas till solidaritetsrörelsen. Det internatio- nella engagemanget hade ett brett folkligt stöd, vilket kan relateras till att t.ex. anti-apartheid var en okontroversiell fråga och de allra flesta män- niskor kunde ställa upp på att apartheid är fel. På så vis hade antirasismen en tydlig motpart. Framåt 80-talet återfanns antirasistiska aktiviteter allt- mer inom Sverige, som ett svar på en ökad rasism i samhället. Då antira- sismen återigen befann sig på hemmaplan bekämpades de öppna uttryck- en för rasism, som rasistiska företrädare som BSS stod för. Återigen är detta ett perspektiv som kan förankras hos den breda allmänheten med en tydlig motståndare. De flesta var ense om att högerextrema uttryck för rasism är oacceptabla. Förutom att verka mot högerextremism hade anti- rasistiska företrädare också ett bredare anslag och agerade i frågor som rör flyktingpolitik. På så sätt menar jag att antirasismen både hade ett ut- talat anti-perspektiv, att vara ”mot” rasism, och ett pro-perspektiv, att va- ra ”för” en humanare flyktingpolitik. Jämfört med antirasismen under 1900-talets första hälft hade den problematik som antirasismen verkade mot breddats både innehållsmässigt och geografiskt.