ARF är beroende av betydande finansiellt stöd för att kunna genomföra sin verksamhet, trots de stora frivilliga insatserna. Ett sätt att hålla kost- naderna nere är att samarbeta med s.k. visningsvärdar som står för delar av de omkostnader som är förknippade med en filmvisning. Ett exempel på detta är att Malmö högskola under ARF-veckan i oktober 2005, var visningsvärd för två filmer och ställde upp med lokal och föreläsare. ARF stod för kostnaden för filmvisningen samt det praktiska arbetet med att beställa filmen, göra reklam och administrera biljettbokningen. Filmvis- ningarna är gratis för skolungdomar och ARF strävar inte efter att gå med vinst, men arrangemanget kring den antirasistiska filmveckan medför sto- ra kostnader. Årligen omsätter ARF ca 600 000 – 700 000 kr och de störs- ta kostnaderna förutom löner, består av avgifter som är förknippade med visningen av filmer och föreläsningsarvoden samt resa och hotell för före- läsare. ARF finansierar detta genom bidrag från bl.a. stat och kommun, sponsring och genom bidrag från ideella föreningar och politiska förbund. Som tidigare nämnts finansierades ’ARF utveckling’ av Allmänna arvs- fonden inom ramen för satsningen Arm i arm, verksamheten genomfördes sålunda med hjälp av statliga medel. Som också framkommit tidigare finns det inom Malmö stad en anställd på avdelningen för Etniska Rela- tioner inom Utbildningsförvaltningen, som för kommunens räkning delvis arbetar med ARF. På så sätt har ARF i Malmö en stark kommunal anknyt- ning. Förutom den rent personella resursen ger Malmö stad också bidrag till arrangemanget och är den enskilt största finansiären som står för mer än hälften av den årliga kostnaden. Avsikten med detta avsnitt är visa hur ARF resonerar i frågor som rör sponsring och ekonomiska bidrag av olika slag. Det är en inte helt okomplicerad fråga som handlar om vilka parter en antirasistisk aktör kan erhålla finansiering ifrån och ändå behålla sin trovärdighet. Att ARF accepterar statliga och kommunala medel leder till frågor om självständighet och huruvida ARF är fria att t.ex. kritisera Malmö stad ifall denna agerar på ett sätt som strider mot en antirasistisk ideologi.
De informanter som jag diskuterat dessa funderingar med tonar ned resonemanget och menar att i praktiken utgör inte detta ett dilemma för dem. ARF har genom representanten från Etniska Relationer goda förbin-
delser med Malmö stad och goda erfarenheter från ett långvarigt samar- bete och finansiering av kommunen. Utifrån erfarenheterna i ARF är det en teoretisk problematik som inte har någon motsvarighet i det praktiska arbetet. Huruvida det är problematiskt att söka statliga eller kommunala medel är ingen levande diskussion inom ARF och en projektledare beskri- ver det så här:
Vi har inte haft diskussioner om att […] det skulle vara ett problem med det. Jag tycker att det blir det ju inte så länge de inte börjar ställa krav på oss, el- ler börjar ifrågasätta hur vi gör vårt arbete eller innehållet. Så ser jag inga problem med det. Det måste ligga i staten någonstans att vara öppen för självkritik. Om det fungerar ska det ju vara på det sättet. Då skulle vi ju kunna ta upp t.ex. strukturell diskriminering inom kommunen, utan att de kommer från kommunstyrelsen eller vad det nu är och säger att det här vill vi inte höra talas om. Så att nej, vi har aldrig tänkt att vi inte skulle kunna söka kommunala eller statliga pengar.
Det finns ett pragmatiskt förhållningssätt till finansieringen. Ekonomiska bidrag söks där det finns möjlighet att erhålla medel. Så länge finansiärer- na inte ställer uttryckliga krav på hur ARF ska agera, finns det inget som hindrar att stat eller kommun ger bidrag till verksamheten. Dessutom ger ovanstående informant uttryck för att det inte föreligger ett motsatsför-
hållande mellan statliga eller kommunala intressen och de antirasistiska
aktörerna. I ett fungerande samhälle ska stat och kommun vara öppna för kritik, vilket de antirasistiska aktörerna kan hjälpa till med i frågor som är relaterade till antirasism. Tvärtom har ARF goda erfarenheter av kommu- nalt samarbete och en av arrangörerna poängterar detta:
Intellektuellt och så kan man säga att det finns en motsättning i det, men an- nars inte. […] Det känns inte som om det [medel från kommunen, förf. anm.] över huvud taget har varit villkorat utan snarare har det varit nästan så där så man… väldigt, väldigt positivt. Väldigt sådär liksom ja, ja, ja [skrat- tar, förf. anm.]. En känsla av att man tycker att ARF är jätteviktigt och egentligen borde ni ha mer pengar och så där.
Ingen av informanterna har gett uttryck för att de känner sig begränsade av statlig eller kommunal finansiering och det förklarar varför de inte upplever att detta är problematiskt. Snarare är det en förutsättning för att genomföra arrangemanget och i och med den nära kopplingen till kom- munens avdelning för Etniska relationer, är samarbetet mer än bara eko- nomiskt. Representanten därifrån deltar i såväl planering som genomför- ande och Malmö stads intressen och ARF:s intressen sammanfaller till de-
lar, vilket manifesteras i samarbetet. En arrangör reflekterar på följande sätt över huruvida finansiärerna kan utgöra begränsningar:
Jag känner absolut inte det, inte det minsta. Jag gör vad jag tycker. I mitt yr- kesliv så måste jag vara tyst om vissa saker och den spelregeln har jag ställt upp på, men känner jag att jag skulle vara politiskt styrd i det jag arbetar ideellt med […] så ställer jag inte upp på det. Det har jag inte alls märkt i or- ganisationen.
Varken projektledare eller arrangörer upplever att de är styrda av finansi- ärerna i ARF:s arbete, men utifrån ovanstående framgår att om en sådan situationen skulle uppstå, hade denna inte accepterats av ARF. Även om inte den statliga och kommunala finansieringen verkar utgöra ett problem för ARF finns det delar av finansieringen som diskuterats livligt och det handlar då framförallt om sponsring. McDonalds är ett exempel på ett företag som ARF inte velat sponsras av och det har på förekommen anled- ning förts diskussioner om detta i arrangörsgruppen. En arrangör berättar på följande sätt:
Det var nog en av de mest välbesökta ARF-mötena någonsin i ARF:s histo- ria. Vi kom knappt in i rummet. Jag tror att det var 40 stycken av dem där. Och det blev en helvetes diskussion. Och det slutade med nej, utifrån att man inte ska liera sig, det var för mycket symbolverkan det här. […] Jag själv tyckte, varför inte ungefär. Alltså det är ju massor av människor som går på McDonalds. Så jag var inte så där riktigt övertygad om det. Men vissa var ju väldigt upprörda att hela förslaget över huvud taget kunde tänkas och dis- kuteras. […] Rent allmänt menar jag att det handlar om huruvida det finns någon risk att vi förknippas med fel saker. Och det kanske man kan säga att det gör i det fallet, så är det ju. Men det får man ju bedöma tycker jag, från gång till gång.
De som argumenterade mot att McDonalds skulle sponsra ARF menade att restaurangkedjan representerar kulturell likriktning och homogenitet, vilket går emot den antirasistiska ideologin. McDonalds symboliserar ka- pitalism och monokultur och i en del informanters ögon för McDonalds inte en bra antirasistisk politik. Samtidigt finns det inga kriterier inom ARF som säger att sponsorföretag ska ha en god antirasistisk politik, utan som arrangören ovan säger förs diskussionerna från fall till fall. En av projektledarna menar att det gäller att ha fingertoppskänsla angående vil- ka företag som kan anses acceptabla för ARF:s del att sponsras av. Det finns ingen uttalad sponsringsstrategi, även om det finns diskussioner om enskilda företag. Min slutsats är att det även då det gäller sponsring finns
ett pragmatiskt förhållningssätt, eftersom finansieringen är nödvändig. Så länge inte företagen uppenbart representerar värden ARF inte kan stå för accepteras de. Ovanstående diskussion visar dock att frågor som rör fi- nansiering engagerar ARF:s arrangörer och att det finns starka åsikter om vad som är, respektive inte är, acceptabelt. Det finns med andra ord en medvetenhet om risker med att förknippas med vissa finansieringsformer.