”Det här funkar!” säger en arrangör avslutningsvis i det inledande citatet till denna avhandling. Det är en avgörande fråga för en verksamhet av detta slag. Gör den någon skillnad? Går det verkligen att påverka männis- kor i antirasistisk riktning genom filmvisningar och samtal? Jag har själv funderat över detta, både under perioden jag var aktiv i ARF men också utifrån ämnet i avhandlingen. Under intervjuerna har temat varit åter- kommande och frågorna har syftat till att ta reda på hur de människor som arbetar antirasistiskt resonerar kring detta. Vad säger aktiva antira- sister om denna centrala fråga, går det att påverka? Informanterna i ARF har genomgående en retorik som handlar om att påverkan är möjlig och så här säger en av arrangörerna:
Jag tror ju att man kan påverka genom det här som vi gör, att man visar film och man har en förhoppningsvis bra föreläsare kopplat till filmen. Även om man vet att det här med påverkan är ju väldigt svårt att påvisa, att det har skett… Ja, det finns ju teorier som mer eller mindre menar att det är omöjligt att påverka. Och det finns andra teorier som menar att det är ganska möjligt att påverka. Och jag tror nog att man kan ibland under… gynnsamma om- ständigheter så kan man, om allting klaffar med föreläsare, tidpunkt och vem som är där, så tror jag mycket väl att man kan påverka någon att tänka på saker som de kanske inte tänkt på och inse saker som de kanske inte in- sett. Förhoppningsvis putta dem kanske lite grann i vad vi då tycker är rätt riktning. Mot humanism och jämlikhet.
Det finns en stark tro på förmågan att påverka genom ARF:s specifika metod och många ger uttryck för att under vissa förutsättningar, så är möjligheten att åtminstone delar av publiken får en tankeställare goda.
Detta svar är typiskt för hur informanterna i ARF resonerar och många lyfter fram metoden som en avgörande faktor som möjliggör påverkan hos publiken. Filmen öppnar upp för en känslomässig reaktion, föreläs- ningen eller diskussionen stimulerar intellektet. Samtidigt uppfattar jag det inte som att det finns en övertro på att hela publiken tar till sig ARF:s budskap, utan en insikt om att alla inte är mottagliga. En projektledare ut- trycker detta på följande sätt:
Som en av grabbarna sa när vi hade utvärdering: ”Jag tycker vad jag tycker ändå, ni kan inte ändra på det”. Jag sa: ”Nej, vi kan inte ändra på någonting för det är bara ni som kan ändra på er själva, precis som jag är den enda som kan ändra på mig”. Men jag kan öppna dörrar. Och det… och jag tror att, jag menar… om det är någon övertygad nazist eller rasist som kommer på våra arrangemang, inte sjuttsingen ändrar hon eller han sig. Men kanske på sikt att man har öppnat en dörr, precis som för de här ungdomarna, så att de tänker till lite senare.
Till ARF:s filmvisningar kommer skolklasser och det går inte i förhand att veta om det kommer att finnas ungdomar med rasistiska åsikter i publi- ken. ARF når genom målgruppen skolklasser delvis en publik som kanske inte annars närmar sig antirasistiska möten, men eftersom det är en sko- laktivitet måste de närvara. De flesta informanter resonerar på ett liknan- de sätt som projektledaren ovan, en person med rasistiska åsikter ändrar sig inte på grund av en filmvisning, men den kan så ett frö eller ge en tan- keställare som kanske på sikt kan göra att personen ändrar sina åsikter. Detta är den förhoppning som de flesta informanter hyser. Trots en ge- nomgående positiv syn på möjligheten att påverka finns det också uttryck för oro och skepsis kring arbetet och en arrangör säger så här:
Nej alltså, att vi får någon siffra på att vi lyckas… 0,7 i vårt arbete eller vi har lyckats 1,4. Något sådant finns ju inte… Det vi har gjort är ju att vi har skickat med enkäter med dem som har varit där. Men det är mer frågor av typ: Vad tyckte du om ARF? Är det någonting du skulle vilja förändra? Är du nöjd med den servicen du fått? Skulle du kunna tänka dig att komma tillbaks nästa år? Och det är klart att då får man kanske någon typ av mått på hur nöjda lärare är till exempel med ARF, både i det praktiska arrangemanget kring ARF och själva innehållsbiten. Men just att försöka fastställa om det är värt det, så att säga, hur mycket får vi ut av de här pengarna vi satsar i ARF, vad är liksom de konkreta resultaten, så är det så vitt jag vet väldigt svårt. […] Man brottas lite med det här i vilken utsträckning lyckas vi egentligen åstadkomma någonting. […] Det är ju något diffust påverkansarbete där man liksom inte riktigt alltid får möjlighet att se om det spelar någon roll.
Citatet är något ovanligt utifrån mitt material, så till vida att informanten uttryckligen visar en oro över huruvida ARF faktiskt påverkar eller inte. Samme informant visar visserligen vid ett annat tillfälle i samma intervju sin positiva tro på att det går att påverka, men det finns samtidigt en frus- tration över att det inte går att få ett kvitto på att aktiviteterna ger resul- tat. Som visats ovan har informanterna i huvudsak talat om att de tror att metoden fungerar, under vissa förutsättningar kan de öppna dörrar och
förhoppningsvis putta någon i rätt riktning. Alla argument om huruvida
påverkansarbetet fungerar eller inte, handlar om informanternas person- liga övertygelse kring att det går att påverka. Att de tycker så är inte förvå- nande, annars skulle de inte engagera sig i en verksamhet av detta slag. De som inte tror att det går att påverka väljer inte att engagera sig i påver- kansarbete. Många informanter hänvisar förutom till övertygelsen att det går att påverka till indikationer som visar att arbetet gör skillnad. Så här menar en arrangör att ARF kan visa på konkreta resultat:
När det gäller skolan så tycker jag att en mätare på våra effekter eller even- tuella framgångar är lärarnas reaktioner. Alltså när de återkommer till oss och säger att det skulle kunna vara bra ifall vi kom ut även i andra samman- hang, därför att de har varit på seminarier och det har väckt reaktioner och de skulle vilja ha hjälp i den fortsatta bearbetningen, då känner jag att då har det liksom haft effekt. Och det har ju hänt faktiskt rätt så mycket. Och det här med spridningseffekten, att man vill ha mer och så här. Det här är inte underhållning och det uppfattas ju inte som underhållning heller, så det kan jag se att det finns en effekt där.
ARF:s främsta indikationer på sitt arbetssätt är reaktioner från skolor och de lärare som deltagit i filmvisningarna. Det genomförs utvärderingar med skolklasser och lärare kring arrangemanget och det ger fingervis- ningar om hur publiken uppfattade arrangemanget. En nöjd publik är inte nödvändigtvis detsamma som en publik som påverkats antirasistiskt, men samtidigt visar det på ett intresse för de frågor som diskuteras. Även om det är svårt att objektivt visa på de effekter ARF:s påverkansarbete har, finns det således indikationer som visar på positivt resultat.