Apropå guldramar, gentlemän
blindhet, på motsvarande vis som Jorge Luis Borges berättelser är korta på grund av upphovsmannens blindhet. Så här måste formaten bli om en blind ska kunna ha full kontroll över alla komponenter. Hos Tingsten hopas tänkvärda iakttagelser och resonemang om Hans Egede Schacks liberala klassiker Fantasterna, om Rudyard Kiplings ”The White Man’s Burden”, om Thomas Manns Betrachtungen eines Unpolitischen, om Julien Greens dagböcker och om André Malraux och Charles de Gaulles ”duett i självförgudning” Les chênes qu’on abat… men också om skomakare, om tidningsredaktioner, om okunnighetens utbredning, om tidsandans medlöpare, om våldets apologeter, om supandets känslofaser, om Rom under Tiberius, om Arvid Lindmans ministär, om Nils Dacke och Friedrich von Hayek, om tredje ståndpunkten och om dubbla måttstockar i svensk medierapportering från Mellanöstern.
Men mer imponerande än allt detta imponerande är Herbert Tingstens förmåga till själviakttagelse och självreflektion, detta att aldrig skona sig själv, att följa ett spår oavsett vart det leder, att inte bekymra sig om vad läsaren ska tänka och anse om honom. Jag känner förstås igen den där talangen från hans självbiografi i fyra band, det vid sidan av Gustaf-Otto Adelborgs levnadsteckning främsta memoarverket på svenska språket. Men i miniatyrformat, i fragmentsamlingen, blir obarmhärtigheten än obarmhärtigare, sanningsintresset än mer renskalat och drabbande. Satserna är på en gång enkla och kvicka: ”Samtal med vänner – liksom de få debatter jag deltagit i under de sista åren – fängslar mig oftast lika mycket som förr och jag talar ibland med en iver som om det gällde att överrösta mig själv.”
I samtalet med Per Ahlmark blev Olof Lagercrantz aldrig nämnd. Men vid läsningen av Herbert Tingsten gjorde han sig påmind. Dels anar man att han här och var förekommer som förlaga, exempelvis i följande karakteristik av en personlighetstyp:
”Några personer som jag känt väl synes mig vara verkliga naturbegåvningar i fråga om ohederlighet. Ogenerat, ofta kanske omedvetet, smickrar de den närvarande och förtalar den frånvarande, ändrar i ett samtal sin mening om den befinnes impopulär, jämkar sina allmänna åsikter efter lägligheten med fart och iver, till och med i ansiktsuttryck och leenden är de ombytliga och inställsamma som dvärgen hos Lagerkvist.” Dels slår det mig – och det med väldig kraft – att det i Olof Lagercrantz prosa, och framför allt i hans sena prosa, flitiga självrefererandet är en stilimitation.
Det är hos Herbert Tingsten som Olof Lagercrantz har lärt sig hur effektivt det kan vara att låta iaktta sig själv, hur trovärdighetsstärkande och förförande.
Självanalysens grepp och rekvisita har Olof Lagercrantz lärt av Herbert Tingsten.
Bara det att hos Herbert Tingsten är allting äkta, på riktigt. Han ägnar ju aldrig en tanke åt vilket intryck han gör och vad eftervärlden ska säga. Han är koncentrerad på 190
att komma till klarhet om vad det innebär att vara människa. Och han studerar därför det material som är bäst tillgängligt: sig själv. Hos Olof Lagercrantz utspelar sig allt framför en spegel. Hans självanalys är hycklad. Det enda som intresserar honom är frågorna: ”Hur tar jag mig ut?” ”Vilket intryck gör jag?” ”Vad tänker min läsare om mig?” ”Imponerar jag tillräckligt på de få som räknas?” ”Är jag ädel och stilig nog?”
Olof Lagercrantz blev en vinnare. Människor utan gehör för falskhet dras in i hans trollkrets. Herbert Tingsten blev en förlorare och kommenterar själv förhållandet:
”Det har sagts att jag var en ’förlorare’, att mina kampanjer alltför ofta misslyckades.
Det skäms jag inte för; att segra genom att följa majoriteten och vara lyhörd för dagens opinion är för mig ingenting avundsvärt.” Ännu en gång går det att associera till Jorge Luis Borges, närmare bestämt till honom som skapare av en innebördsdiger regel: ”En gentleman engagerar sig bara i förlorade företag.”
Vad såg Olof Lagercrantz när han såg sig i spegeln? Jag gissar att han såg spegeln förvandlas till porträttmålning. Redan som liten måste han ha ätit för många middagar i matsalar med porträttmålningar av anförvanter. Den hämmande åkomma som han kom att lida av kan kanske benämnas adelsförgiftning. Åkomman yttrar sig i en sjuklig fixering vid delar av omvärldens och framför allt eftervärldens dom. En underlig logik etablerades. Olof Lagercrantz ådrog sig genom grov omdömeslöshet i sina politiska och moraliska ställningstaganden klander, ett klander som han kunde beskriva exempelvis som misstänkliggöranden, förminskningsförsök och hat. Klandret blev därigenom något fint, själva beviset för att han inte var som de alltför många utan hörde till en elit, en klan av riktig monumentmateria, de utvalda och genom – förvisso efter bekvämlighetens fordringar begränsat – lidande utkorade som skrider först in i framtiden, snart nog till applåder och överhöljda av blommor. Det lilla initiala obehaget är till bara för att man ska kunna skaka av sig och skilja ut sig från dumskallarna.
Ofta får man höra att Olof Lagercrantz skrev så bra. För egen del finner jag hans stil alltför behagsjuk och parfymerad. Herbert Tingsten skrev bra. Hans stil är direkt och konkret, rymmer en kvalitet av poesi i sak. Så här kunde han på några rader beskriva sin livssituation som 76-åring: ”Mina krämpor har skärpt och systematiserat olyckskänslor, som framträtt under hela mitt liv, men långa tider varit relativt svaga och hållits i bakgrunden av arbete, upphetsning för dagen, glädje i nuet, kärlekens gemenskap. Trångmålet har på några år blivit hårdare och ger en känsla av kringränning och förgiftning, med mordet – döden allt närmare. Oförmåga att läsa, hatet mot den dimma som aldrig kan lätta, svårigheten att gå, den försvagade hörseln, mardrömmarna, de stelnade fingrarna, ätandet utan hunger.”