klubbarna, museerna, de avantgardistiska gallerierna – dragningskraften var överväldigande.
Händelserna inträffade slag i slag. 1950 hade Inge-mar Gustafson flyttat till Lund för att studera. Han blev en del av Litterära studentklubben, lärde känna likasinnade som Göran Printz-Påhlson, Majken Johans-son och Bo Strömstedt. Han publicerade sig i Vox och i Lundagård och debuterade på Bonniers med dikt-samlingen Andra riter (1951).
”Den som är född utbörding måste ofta resa jorden runt för att hitta sina själsfränder. Men ibland räcker det att ta tåget från Lund till Malmö.” Så skriver Ingemar Leckius många år senare när han rekapitulerar sitt första möte med konstnären CO Hultén. Våren 1952 hade han på Malmö museum besökt en utställning av den konstgruppering som hade tagit sig namnet imagi-nisterna. Förutom Hultén ingick Max Walter Svanberg, Anders Österlin och Gösta Kriland:
För en ung poet i början av 50-talet utövade imaginismens bilder en lika hemlighetsfull som oemotståndlig lockelse. De utgjorde fönster mot det annorlunda, som han för öv-rigt bara hade funnit invärtes. I den dåsiga provinsen var de ett löfte om äventyr, i dess sterila konstklimat kände han plötsligt en vindkantring med främmande pollen.
Så beskriver Leckius effekten av imaginisternas friska surrealism.
Vänskapen med CO Hultén ledde till en rad sam-arbeten. Galerie Colibri med adress Södra Förstads-gatan 36 i Malmö utgjorde den unga konstvärldens fönster med utsikt mot världen under några års tid vid femtiotalets mitt. Tack vare de återkommande Paris-resorna och det efter hand växande internationella
Samtliga utgivna
nummer av tidskriften
Salamander:
nr 1 1955, nr 2 1955
och nr 3 1956.
nätverket kunde Hultén och Leckius locka numera världsberömda konstnärer till Galerie Colibri. Allt var storslaget och opretentiöst på samma gång.
Parallellt med Galerie Colibri bedrevs en annan kort-livad men betydelsefull verksamhet: kulturtidskriften Salamander. Förutom Hultén och Gustafson ingick Ilmar Laaban och Göran Printz-Påhlson i redaktionen.
Litteratur och bildkonst hade lika värde och redaktions-medlemmarna rörde sig obehindrat mellan konstar-terna. Sannolikt hade tidskriften inte kunnat hålla så hög klass ifråga om det internationella materialet utan Gustafsons och Hulténs kontakter. Här hade arbetet med Galerie Colibri också sin betydelse. De tre nummer som utkom tog lång tid att förbereda. Leckius och Hul-tén har berättat om oändligt långa överläggningar per telefon nattetid. Hultén svarade för formgivningen och bland de många illustrationerna var ett antal i varje nummer i färg. Tidskriftens visuella kännetecken var en praktfull salamander som fanns med längst bak i varje häfte. I de tre häftena blandas dikter och essäer om litteratur och bildkonst. Återgivningarna av bild-konstverk är antingen fristående eller fungerar som illustrationer till konstessäerna.
Svensk poesi representeras företrädesvis av dem som hade debuterat på femtiotalet eller något tidigare: Lasse Söderberg, Staffan Larsson och Tomas Tranströmer. I de tre numren förekommer inte oväntat också lyrik av den generationsgruppering som brukar benämnas Lunda-skolan. Majken Johansson medverkar i första numret med ett par dikter och Åsa Wohlin förekommer i det andra. Ragnar Thoursie är föremål för två studier, den ena av Folke Isaksson och den andra av Printz-Påhls-son. Inslagen av utländsk poesi ledsagas ofta av en essä.
Printz-Påhlsson skriver om E. E. Cummings (1:1955) och William Empson (3:1956). I båda fallen är det Printz-Påhlsson som har tolkat dikterna till svenska.
Samma sak gäller Artur Lundkvist som både har över-satt poesin och skrivit en essä om den peruanske dik-taren Alberto Hidalgo (3:1956).
Känslan av att Malmö befinner sig i världens mitt förmedlas återkommande i de tre numren. Förutom att tidskriften hade associerade redaktionsmedlemmar i Danmark, Frankrike, Italien, Kanada, Mexiko och Tyskland präglade de internationellt inriktade inslagen varje nummer. Första numret har Duchamp som ett slags huvudtema, andra numret ägnas ett par essäer åt Matta och i tredje numret är Wifredo Lam föremål för ett större inslag. Matta och Lam är dessutom rikt repre-senterade med bilder. Författare till essäerna om Matta och Lam är Ingemar Gustafson.
Roberto Matta Echaurren var född i Chile men var bosatt i Paris. Där sökte Ingemar Gustafson upp ho-nom försommaren 1955 för en intervju. Det som skulle ha varit en dags samtal växte till dagar av samvaro.
Praktiskt taget dagligen under en månad besökte Gustafson honom. Matta hade upptäckts av Breton på 30-talet och blivit upptagen i surrealistkretsen. I Salamander 2:1955 låter Gustafson Matta själv kom-ma till tals i en sorts samkom-manhängande men ändå epi-sodisk monolog.
Abstrakt? Figurativt? Det är problem utan-för måleriet. Jag vill visa konstnären tvärs-igenom konstverket, konstnären så som han lever i världen. Se på den här tavlan! Om jag dör i morgon, så kan du ändå återfinna mig i tavlan. Och vidare: tavlan visar inte bara att jag funnits till i maj 1955, utan också hur jag levt, vad som omgivit mig, mina tankar, ett komplex av händelser och tankar. Du förstår? Inte bara konstnären, utan konstnären så som han lever i världen.
194
Det är det som är felet med många av de nonfigurativa. Deras bilder uttrycker ingen-ting, det är ballonger som blåses upp. De är omänskliga på något sätt, de tillhör varken framtiden eller det förflutna. De är ett slags aldrigism.
Konstverkets egenliv? Javisst, det är det det gäller. Att av konstverket göra ett öga, som betraktar åskådaren och tvingar ho-nom svara.
Man anar långa diskussioner om konsten och om kons-tens autonomi. Infallen hos Matta tycks blixtsnabba och associativa. Den som för ordet gör det med en mäs-tares auktoritet. Han är orädd och respektlös. Allt har tolkats och förmedlats av en ung man som har lyssnat, reflekterat och tagit intryck: en skald.
Gustafson, eller rättare Leckius, sammanträffade med Matta flera gånger därefter, men sannolikt har in-trycken sällan varit så starka och så friska som denna försommar 1955.
Wifredo Lam hade Gustafson lärt känna ungefär samtidigt som han träffade Matta. Lam hade en drag-ning till poeter och poeter drogs till honom. Så har han illustrerat diktsamlingar av André Breton, Aimé Césaire och René Char. I sin essä framhåller Gustafson Wifredo Lams upptagenhet vid voodookulturen i hem-landet Kuba. Måleriet från fyrtiotalets senare hälft kännetecknas av en sådan tematik. Präglad av sin väster-ländska kultur och exotiserande syn på motivkretsen i detta måleri skriver Gustafson:
Chockartat upplever han denna svarta värld med impulser och ekon från Afrika, med sina offerriter och våldsamma extaser.
Vägledd av tom-tom-rytmen och
voodoo-eldarna (tungt brinnande trädstammar eller fågelflammande rom) genomtränger Wifre-do Lam denna uråldriga mytiska värld på samma sätt som han förut utforskat den tropiska naturen.
Lam ställde ut på Galerie Colibri. Han anlände med sina dukar ihoprullade. Han bar dem under armen – bilder som i dag betingar sex- och sjusiffriga belopp.
Något bättre boende kunde man inte erbjuda gästen.
Hotell kom inte på fråga. I stället fick Lam bo hos famil-jen Printz-Påhlsson i Lund.
För Lams del satte vistelsen i Malmö spår i form av en dikt:
Dikt om Malmö Imaginisterna drömmer våra drömmar
och värmer upp natten
– 182 dagar och en gryning lång – trotsande kylan och dess symbol, döden. Med skapandet
av denna purunga hetta föds glädjen
i att mötas
Matta och Lam är två konstnärer som Ingemar Gustaf-son tillsammans med CO Hultén var med om att introducera för en svensk publik. Galerie Colibri och tidskriften Salamander utgjorde båda prov på vad som kunde åstadkommas med små medel och stor passion.
Den ena verksamheten förutsatte den andra. En kort tid utgjorde Södra Förstadsgatan 36 i Malmö en an-språkslös men betydelsefull öppning mot modernis-men och världen.