Att tappa sin sko eller bli våt om foten.
Det prototypiska och mest belysande exemplet är den av bröderna Grimm traderade och genom deras publicering klassikervordna sagan om Askungen, som har varit på slottsbal och där har förlorat sin sko. Dagen efter rider prinsen ut för att leta rätt på den flicka vars sko han har hittat, det vill säga den vars oskuld han har tagit föregående natt.
Prinsen är besatt av att finna den flicka som han så njutningsfullt har dansat med och kysst – och som sedan flydde så hastigt nerför slottstrappan att hon tappade en sko. Han rider runt till flera hem i grannska-pet och kommer så slutligen till det ställe där Askungen bor tillsammans med sin elaka styvmor och sina bort-skämda styvsystrar.
På ingen av halvsystrarnas stora fötter passar den lilla skon. Den är för liten och trång för dem. Först när Ask-ungen lyckligtvis, naturligtvis sist i tur, får tillfälle att prova den, visar den sig passa perfekt. Det är hon som är den rätta flickan. Hon ska få gifta sig med prinsen.
Det är, underförstått, henne han har haft samlag med natten före, uppenbarligen till stor belåtenhet.
En del retuschering och sedesam bearbetning har sagan om Askungen naturligtvis genomgått, innan den blev en av Västerlandets klassiska barnsagor. Den sexuella symbolik som ursprungligen säkerligen fanns i sagan har tunnats ut så till den grad att den i bröderna Grimms version på sin höjd kan anas som en svag remi-niscens, antagligen omöjlig att uppfatta för den som inte är bekant med medeltidens bildspråk och, för oss aningen modernare människor, ofta ganska besynner-liga symbolbildning.
Föga förvånande är det att en vidsträckt lärd och tankemässigt egentligen så folkligt sinnad författare som Strindberg visar kännedom om detta symbolspråk i den muntligt traderade folktraditionen. En sådan djupgående kunskap om folkliga seder och traditioner
röjer han ju på åtskilliga håll i sitt författarskap. Lika lite förvånande är det att hans vetenskapligt inriktade kommentatorer helt verkar ha missat vad den visa som gårdsfolket sjunger går ut på. I rättvisans namn bör betonas, att det finns så mycket annat att lägga märke till och analysera i Fröken Julie. Vad vi har att göra med är inget centralt för tolkningen av Strindbergs drama, utan bara en av alla dessa detaljer som vid behov kan ge bidrag till en helhetstolkning. Mer än så är det inte.
Saken är mest den att vi som intresserar oss för gamla folkvisor spetsar öronen och märker att vi på grund av vårt intresse plötsligt ser något som andra inte ser. Att visan är betydelsefull framgår dock tydligt i dramat.
När Jean hör vad folket sjunger, kräver han att Julie och han genast gömmer sig och låser in sig på hans rum, om nu inte fröken Julie fort vill vara så vänlig att fort fly till sitt eget sovrum: ”Jag riglar dörren, och vill man bryta sig in, så skjuter jag! – Kom! (På knä.) Kom!”
*
Att Strindberg tillmäter visan stor vikt, först genom att återge den ord för ord, snart efteråt genom att i scenanvisningen beskriva en folklig ”balett”, ackom-panjerad av ”fiolspelare” och ”brännvin”, vid vilken fol-ket formerar sig till en ringdans ”och dansar dansleken
’Det kommo två fruar från skogen’”, är uppenbart.
Träffar den strof för strof Jeans och fröken Julies pre-kära predikament? Ja, så tycks det nog. I första raden talas det om två fruar. Det bör vara fröken Julie och Jeans fästmö, pigan Kristin. Sedan antyds samlaget av att ”Den ena blev våt om foten”, alltså Julie i könsum-gänget med Jean. I andra strofen betonas kärleksparets ekonomiska hinder. Vad i all världen ska de göra nu?
Åka till Schweiz och öppna hotell, föreslår Jean, trots
att de för ett sådant projekt säkerligen inte kommer att bli ekonomiskt välsignade av Julies far. Alternativet är att begå gemensamt självmord, föreslår fröken Julie i romantisk anda. ”Då tycker jag att det är bättre att öppna hotell”, svarar Jean resolut. Hur det går vet vi. Fröken Julie tar livet av sig, med Jeans benägna bistånd. Jean själv kommer att hålla sig vid sin tjänar-syssla och förmodligen att så småningom gifta sig med en kvinna av sin egen sort, pigan Kristin, som han älskar. Han säger ju uttryckligen till Julie att han inte älskar henne utan att hans erotiska attraktion har med underdånig klasskänsla att göra. Hon ger honom ändå
”kransen”, som det sjungs i tredje strofen. Kransen är ett hedersbevis, känt sedan antikens lagerkransar, men under medeltiden var det också en sinnebild för det kvinnliga könet. Och i visans näst sista rad klargörs bryskt vem det är Jean älskar, nämligen sin Kristin, en kvinna av folket, en som passar honom.
*
Kanske är det ungefär så här Strindberg har tänkt. Hel-hetstolkningen av folkvisans funktion i Strindbergs dra-ma är emellertid inte huvudsaken här. Vad som intres-serar mest är, som sagt, bilden av den våta foten i första strofens tredje rad. Det är nämligen denna våta fot eller den tappade skon som vi har stiftat bekantskap med i flera medeltida ballader. Det är den tappade skon som i första hand lockar till tolkning, den tappade skon och den våta foten.
Under våra fotografiska exkursioner till medeltida kyrkor i Sverige och Danmark märkte vi ganska snart, att de danska utflykterna gav mer än de svenska, i varje fall för oss som var ute efter balladeska motiv och folk-liga bilder med anknytning till den medeltida
skämt-balladen. Anledningen är enkel. I Sverige var kyrkligt ansvariga, främst under 1700-talet, ganska noga med att måla över motiv som kunde verka stötande. I Danmark har man inte brytt sig om att censurera i samma grad.
Dock finns det svenska kyrkor där man har försum-mat att måla över, kanske för att censurivrarna inte riktigt förstod vad bilderna framställer och egentligen betyder. En sådan kyrka finns i Skåne, närmare bestämt i Linderöd ett stycke väster om Kristianstad. Där fann vi en medeltida kalkmålning som förmodligen borde ha målats över och ha dolts till fromma för församlingsborna. Att det inte blev så har sannolikt berott på ett missförstånd. Kalkmålningen går sedan 1800-talet under beteckningen ”Träskomannen” och har uppfattats ha anknytning till Göingebygdens sko-makeri och framställning av träskor. Den så kallade
”Träskomannen” har blivit en symbol för ett hantverk som folk i trakten har haft all rätt att känna stolthet över.
Träskobygdens ikon har till och med kunnat beundras på en kalkmålning från 1400-talet i Linderöds kyrka.
Men är den så kallade ”Träskomannen” verkligen en skånsk hantverkare? Klart är att man i ett antal gene-rationer har valt att i första hand tolka honom som en sådan. Hur han ser ut syns på bilden på nästa sida.
Vad vi ser är en yngling som håller sin ena träsko tryckt till sitt bröst. Den andra, lika gammaldags ut-formad, till synes med två klackar, har han kvar på sin högerfot. Om man befinner sig i Linderöds kyrka, kan man lägga märke till att den unge mannens blick verkar vara riktad mot altaret. Från sin position på väggen nere i koret riktar han blicken mot altaret. Men han gör också en annan sak. Han vinkar. I den omedelbara närheten av honom finns ingenting att vinka till, så den enda rimliga tolkningen av hans gest är att han vinkar farväl till altaret och den bild av Kristi lidande och offer som i laga ordning finns där framme. Vad vi ser är inte 128
en träskomakare i Göinge, som man länge har trott, utan en ung man som vinkar farväl till frälsningen, till sin Gud och till dennes son som har offrat sig för honom och hans framtida frälsning. Han är medveten
om att ha syndat, och han håller sin ena sko tryckt mot sitt bröst, som ett tecken.
Under den göingske träskomannen, som alltså egent-ligen inte visar en hantverkare utan en ung syndare,
”Träskomannen” i Linderöds kyrka har länge setts som en bild av en skomakare. Men troligen syftar skon i hans hand på något helt annat.
Foto: Tommy Olofsson
ser man två skissartat återgivna figurer, vilka av allt att döma antyder varför han har blivit blöt om foten, alltså förlorat sin svendom.
Överst ser vi en figur som tecknar bilden av en vul-va, och under denna rudimentärt återgivna vulva fin-ner vi en skiss som knappast kan uppfattas som något annat än ett anus. Det är till endera av dessa kropps-öppningar, kanske båda, som ynglingen har förlorat sin svendom. Och det är därför han vinkar farväl till altaret, medveten om att han nu sannolikt är dömd till Helvetets plågor, så småningom, men ännu ser han inte alltför skräckslagen ut, snarast en aning glad och kaxig.
Vad som ytterligare bidrar till bildens semiotiska precision är de rosor som har tecknats runt syndaren.
Detta är bilden av en yngling som har bekantat sig med rosenlunden, det ställe där amorösa äventyr utspelas i enlighet med den medeltida balladens etablerade sym-bolsystem.
Vi tänker oss rentav att vi har funnit en kalkmål-ning som utgör en direkt illustration av en av våra skan-dinaviska medeltidsballader, närmare bestämt till just den som har nummer 233 i Sveriges medeltida ballader, den välkända skämtballad som på svenska brukar ha titeln ”Bonddrängen och jungfrun”. Det ligger nära till hands att tro att vi här verkligen har att göra med en sådan illustration av en urskiljbar ballad, att vi i Linde-röd kan se ett visuellt och måleriskt åskådliggörande av det centrala motivet i ”Bonddrängen och jungfrun” och att det är just den balladen som har föresvävat målaren i hans arbete och utformning av bilden.
Riktigt säkra kan vi inte vara. Här finns inget språk-band som ger en förklaring, inget verbalt givet facit.
Ändå tror vi att det är en visuell gestaltning av en be-stämd ballad. Vad en återhållsam skeptiker hur som helst kan se i Linderöds kyrka är en kalkmålning från
1400-talet som kommunicerar med en rad medeltida balladers symbolik rörande tappade skor. Och i detta sammanhang är just ”Bonddrängen och jungfrun” ett av flera skäl tacksamt exempel. Det är en i de flesta va-rianter riktigt rolig visa, roligast då det är jungfrun som drar det längsta strået och visar sig vara den listigaste i spelet mellan könen.
*
Drängen, riddaren eller ungersvennen – hans titulaturer växlar i uppteckningarna – förlorar vanligen en sko eller båda sina skor i samband med kärleksmötet, men han klagar inte över detta utan konstaterar käckt att han lätt kan skaffa sig nya skor, medan jungfrun aldrig kan få sin mödom tillbaka. I samtliga fall utbrister han detta utan tillstymmelse till medlidande, i pojkaktig triumf, exempelvis i denna dialog mellan drängen och jungfrun:
Jungfrun stod vid fönstret, hon gret och hon svor:
Nu har du min mödom, och jag dina skor.
Väl så får jag ett par fingerlappa skor;
Men aldrig får jungfrun sin mödom så god.
I denna variant3 härskar slyngelaktig cynism. Drängen lurar jungfrun och låtsas vara ”en Herre”. Det är därför han lyckas få sin vilja fram. Han är en kanalje, en sådan som unga flickor bör varnas för. Det är också sensmora-len i flera varianter, men i de roligaste och poetiskt mest effektfulla biter flickan ifrån och visar att hon inte bryr sig ett dyft om sin förlorade mödom, om hon ens hade någon sådan i behåll före kärleksstunden. Hon upp-ger sig nämligen vara parat att utföra ett ännu större 130
konststycke än att skaffa sig en ny sko, nämligen att ersätta sin mödom. Det är inget problem, fräser hon, ty hon kan kontinuerligt förnya sin mödom genom att köpa en attrapp, komiskt nog gjord av trä, detta som en bokstavligt talat ganska råbarkad antydan om att de vanvettigt brunstiga männen ändå inte märker någon skillnad. Karlar är lättlurade. Det är vad denna ballad vanligtvis handlar om. Undantag finns, men för det mesta ter sig balladen annars som en nidvisa om mannens okänsliga sexualitet och triumfatoriska själv-godhet. Bonddrängarna föreställer sig att en eller ett par förlorade skor är en bagatell i jämförelse med en förlorad mödom, men jungfrurna fnyser åt denna inbilskhet och säger sig kunna förnya sin mödom hur enkelt som helst, ibland med bistånd av en snickarkunnig far.
Det är en i sina bästa varianter alldeles underbar skämtballad som säger en hel del om hur den ännu ogifta kvinnan under medeltiden kunde uppfatta sitt erotiska predikament – och vara beredd att skämta om det!
*
Den förlorade skon eller skorna man brådstörtat har sprungit ifrån, kanske rädd att ertappas i okysk verk-samhet, är i medeltidsballaderna ett metaforkomplex som har symbolisk karaktär. I de gamla balladerna tycks det mest vara förknippat med mannens förlorade svendom, medan det talas mera explicit om en förlorad jungfrudom.
Kalkmålningen av ynglingen i Linderöds kyrka är dramatiskt laddad. Lägg märke till hans gestik! Han har just mist sin svendom och vinkar farväl till altarets löften om salighet.
I Fröken Julie och i sagan om Askungen är den
ge-nusmässiga koreografin annorlunda och betydligt mera diskret, men metaforens symboliska innebörd är den-samma, trots att det är unga kvinnor som har råkat tap-pa en sko, som Askungen, eller blivit våt om foten, som fröken Julie.
Det tidsmässigt senaste exemplet, ringdansvisan i Fröken Julie, är kanske det mest talande. Jean, mannen av folket, förstår visans bildspråk. Fröken Julie förstår inte, eftersom hon genom sin klass är fjärmad från fol-kets kunskap.
Det mest överraskande exemplet är från vår synpunkt Träskomannen i Linderöds kyrka. Varför blev inte den-ne spefulle syndare överkalkad för hundra år sedan? Vår gissning är att kyrkans män inte längre förstod bilden, lika lite som Strindbergsforskarna har förstått vad Jean genast förstod när han hörde gårdsfolket sjunga ”Det kommo två fruar från skogen”.
NOTER
1 Även forskare har reagerat som Fröken Julie. I nationalutgåvan av Strindbergs Samlade verk, band 27, Stockholm 1984, förekommer inget försök att förklara visans betydelse och, såvitt jag har kunnat se, heller ingen annanstans i Strindbergsforskningen.
2 Uppsatsen är en förkortad version av ett kapitel i Sigurd Kværndrups och min kommande bok Medel-tiden i ord och bild. Folkligt och groteskt i danska och svenska kyrkmålningar och i gamla nordiska ballader (Atlantis). Detta är förklaringen till att jag skriver ”vi”
i min framställning.
3 Sveriges medeltida ballader, band 5:1, red. Marga-reta Jersild och Sven-Bertil Jansson, Stockholm 2001, ballad nr 233 A, s. 352.