Do you want to load
penbara fördelarna med den sortens komparativa stu-dier är ju att man noterar såväl skillnader som likheter konstarterna emellan, och småningom når fram till den särart som är de humanistiska vetenskapernas främsta fokus.
Ja, för vi bör alltså då och då påminna oss den funda-mentala skillnaden mellan det naturvetenskapliga stu-diet och det humanistiska: det förra intresserar sig för det generella, det senare för det unika.
Alltnog. Vad gäller det vetenskapliga studiet av roma-nen som konstform så har forskarna genomlyst den väl-digt väl. Läran om romanens – ja överhuvudtaget berät-telsens – byggstenar kallas narratologi och betyder rätt och slätt berättarvetenskap. På många sätt kan narrato-login betraktas som ett ganska lyckat försök att driva in ett så halsstarrigt fenomen som berättelsen i en mer naturvetenskaplig fålla. Det har snabbt blivit en del av litteraturvetenskapen som lockat många studenter att fördjupa sig i romanens byggstenar, murbruk, ritningar och isoleringsmaterial.
*
Vi nämnde tidigare datorspelen. Äldre läsare har möj-ligen stött på begreppet i samband med medialt tack-samma undersökningar av framför allt sociologisk art, vari nämnda kulturyttring får påta sig den roll av sedeförstörande vidunder som i tidigare epoker företeelser som swingen, folkparkerna, de grafiska serierna, onanin och – nota bene – romanen pådyv-lats.
Mer informerade, men fortfarande äldre, läsare associerar möjligen till enklare pusselspel eller till ung-domar som sitter framför en skärm och skjuter på digi-taliserade folk och fä: en beskrivning av mediet som kan liknas vid den lekmans, som slår upp James Joyces
Ulysses på måfå och därefter står fast i övertygelsen att romaner är en sorts flummiga kokböcker som handlar om hur man tillagar njure till frukost.
Alla datorspel är i grund och botten berättelser, även om berättelserna i många fall inte är mer komplicerade än att spelaren avancerar från en avklarad utmaning till en något svårare. Helt klart är i alla fall att det är frågan om en – för att hänvisa till Lessings banbrytande och ofta citerade Laokoon oder über die Grenzen der Mahle-rey und Poesie (1766) – konstart som i likhet med till exempel romanen, teatern och musiken är utsträckt i tiden, och inte som bildkonsten verksam i rummet.
Det finns emellertid skäl att särskilja de ”episka”
datorspel vars struktur bygger på en berättelse som lik-nar de vi är vana att möta i romaner, filmer och skåde-spel. Då menar vi alltså en berättelse som håller sig med en eller flera protagonister och vars förlopp beror på denna protagonists eller dessa protagonisters möte med omvärlden och/eller varandra längs en tidsaxel som kan sträcka sig på olika sätt.
Men med denna insnävning har man inte vunnit mycket. Till de etablerade subgenrer som enligt denna ytterst preliminära definition faller inom den episka kategorin hör fortfarande merparten: strategispelen, plattformsspelen, actionspelen, äventyrsspelen och roll-spelen till exempel. Förutom det faktum att många nu-tida spel är hybrider av olika genrer, tvekar man i den vetenskapliga kvalitetsbedömningen av olika genrer och enskilda verk just för att mediet som helhet utmanar hävdvunna modeller vad gäller berättande.
De episka datorspelens mest banbrytande utmaning ligger i att de spränger alla gränser för det narratologin hittills har etablerat och lämnar fältet fullständigt öppet för något man med ett snett leende skulle kunna kalla postnarratologi. För faktum är att ingen av de nuvarande narratologiska modellerna förslår när det kommer an på
det enklaste episka datorspel. Vad vi har att göra med är nämligen ytterst avancerade berättartekniska grepp – vi kan kalla dem kvasiauktoritativa (latinets auctor betyder förstås upphovsman) – som samtidigt faller tillbaka på den muntliga traditionen i det att den hör-sammar åhörarnas/spelarnas intressen och önskemål.
Detta strider mot narratologins förutsättningar om ett statiskt verk som ligger still på dissektionsbordet medan det analyseras och fortsätter ligga still i evinnerlig tid.
Det är hur lätt som helst att dra skiljelinjer mellan en traditionell roman och ett berättande datorspel. Låt oss ta en välkänd roman som exempel: August Strind-bergs skojfriska Hemsöborna. Hur hade den, omständig-heterna kring den och dess förutsättningar tett sig om den hade varit föremål för liknande förfaringssätt som ett datorspel?
*
För det första hade den annonserats redan tre år före utgivningen. En webbsajt hade byggts upp, med dis-kussionsforum där de kommande läsarna utifrån för-fattarens tidigare produktion hade utbytt tankar och önskemål om den roman som ännu ej skrivits. En del hade varit trams, men det mesta hade varit entusiastiska Strindbergläsares initierade samtal om författarskapets för- och nackdelar samt synpunkter och förhoppningar på den kommande romanen.
Nästa steg hade varit Hemsöborna i betaversion. Vid det här laget hade man som läsare kunnat anmäla sig till ideell tjänst som korrekturläsare och bollplank för den kommande romanen. Man hade fått läsa den i oredigerat skick och uppdragits att anteckna och till för-fattaren kommunicera sina dubier inför valet av tredje-person här eller beskrivningen av köket där.
Efter ett övervägande av alla synpunkter och
utföran-det av vederbörliga korrigeringar hade romanen gått guld, det vill säga publicerats officiellt. Recensionerna hade tryckts, distributionen hade skett via traditionell handel eller online, köparna hade köpt. Förbeställare och andra entusiaster hade för ett högre pris kunnat köpa en lyxutgåva av romanen, med bland annat en kar-ta över Kymmendö, en faksimil av manuskriptet samt statyetter i plast av gumman Flod och Carlsson.
Men det hade absolut inte slutat där.
*
Nu hade August Strindberg – efter att ha läst kritiken, fått en mängd synpunkter från läsarna och framför allt ångrat somliga rader – fått patcha sin roman. I första patchen hade han fyllt på karaktären Rundqvist, tagit bort några onödigt sexistiska omdömen om Clara och Lotten samt fördjupat den inledande beskrivningen av Carlsson genom att byta ut halvlitern om halsen till ett höganäskrus. Resultatet hade blivit Hemsöborna 1.1 och så hade det fortsatt i månatligt återkommande patchar.
Redan ett år senare kommer romanens första ex-pansion. Den adderar en ny protagonist vars öden och äventyr man kan välja att följa istället för den ur-sprunglige Carlssons. Den nya protagonisten är kvinn-lig och det är upp till var och en att bestämma vad hon heter och hur hon ser ut.
Påföljande expansion kommer året därpå, och ger de återkommande läsarna några nya kapitel. Men inte nog med det: de första kapitlen har helt föränd-rats för den som återvänder för att läsa om. Men för förstagångsläsaren ser de ut precis som de såg ut i romanens första version. Det är bara när man läser boken en andra gång som man har avancerat till den 82
nivå då man kan tillgodogöra sig den uppdaterade tex-ten.
Då jag inte vill förstöra för förstagångsläsaren tänker jag inte ytterligare orda om dessa expansioner.
Medan detta händer har August Strindbergs förlag släppt romankoden fri. Allt annat hade varit företagseko-nomiskt självmord, för läsarna räknar med att kunna göra egna mods – modifikationer – av romanens grund-stoff. Det har de kunnat göra med Heidenstam.
Och det gör de nu med Strindberg.
Nya kapitel laddas upp i romanen. De flesta är usla och försvinner enligt kulturdarwinsmens lagar i all tyst-het, men några är så pass begåvade att de omhuldas av läsarna. Ett av kapitlen – författat av en arbetslös gym-nasieekonom i Kisa – är varken mer eller mindre än genialt och lockar till sig mängder av läsare.
Bokförlaget reagerar snabbt, köper upp rättigheterna och publicerar kapitlet som officiell mod på sin webb-sajt. Författaren får anställning som redaktör på förla-get.
Några år senare visar det sig att Hemsöbornas läsare bör-jar troppa av till modernare och måhända mer rafflande romaner. Förlaget slår sig ner i sammanträdesrummet och beslutar så småningom att göra Hemsöborna till ett F2R: Free to read.
Det innebär att romanen är gratis. I alla fall till viss del. Gratisläsaren kan med viss möda ta del av det huvudsakliga stoffet, men uppmanas ideligen att göra mikrobetalningar för att få tillgång till ytterligare stoff och förmåner. Gratisläsarna får till exempel inte reda på vad det är Carlsson har runt halsen när han kom-mer som ett yrväder. Inte heller vilken månad det är.
Gratisläsaren kan välja att betala en liten summa – en riksdaler ungefär – för att få tillgång till detta content.
Men hon kan också anstränga sig lite extra och verkligen grubbla på signifikansen av tio symboler i det första
kapitlet. Lyckas hon göra det får hon bonuspoäng, som också fungerar som valuta till att i romanen låsa upp premium- eller vipcontent.
*
När datorspelen på allvar dök upp i det allmänna med-vetandet, kring decennieskiftet 1990, rådde det bland de akademiker som överhuvudtaget noterade deras existens en viss förvirring kring vilken disciplin de egentligen borde sorteras under. Konstvetenskap, film-vetenskap, litteraturvetenskap och diverse tekniska in-stitutioner kunde ha tävlat om konstarten, men ingen var särskilt entusiastisk. Inte att undra på. Datorspelen är en helt unik konstform vars livsluft det är att korsa gränserna mellan invanda discipliner. Till de tidigare nämnda kan man tillfoga exempelvis musikvetenskap, pedagogik samt praktisk och teoretisk filosofi.
Till min personliga glädje har det visat sig att det är litteraturvetenskapen som har plockat upp merparten av de kastade handskarna. Om det finns något primärt i datorspelen så är det berättandet. Detta gäller från de simplaste pusselspel på mobilen till de mmorpg:s – massive multiplayer online roleplaying games – vars komplexitet kan få en professor att slås omkull på flera kilometers håll.
Vi har att göra med en helt ny berättarform som i sig slår samman alla de tidigare berättarformerna.
Grottmålaren, barden, oratorn, diktaren, konstnären, trubaduren, romanförfattaren, serietecknaren och film-regissören möts och tänker nytt inom den dubbla ra-men av konstnärskap och kommersialism.
Vad gäller det akademiska initiativet kan jag bara erinra om slutraden i Gunnar Ekelöfs odaterade mäster-verk till dikt, ”Emigranten”:
”Jag vädjar alltså om förnyad undersökning!”