Middagen började klockan sju, för då blev man av med gästerna i god tid. Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt, och sex-ton högerhänder syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälan-de krabbor. Så kom soppan och nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de flesta verkligen dolikocefala, några svarta, andra bruna, några vita och bara som badandes bakdelar. Alla soppätarne tycktes spegla sig i de djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa själsspeglarne, eller göra tysta böner på varandras ofärd, ty de voro alla fiender och hade endast kommit hit därför att de icke vågade ute-bli.
Det fortsätter i samma stil genom tio rätter, och målti-den som borde ha blivit en angenäm upplevelse – efter soppan serveras läckerheter som fågel, jättesparris, ost-ron, hummerpastej med gåslever, därtill olika viner – blir i stället rena tortyren. Värden finner nämligen nöje i att agera bödel genom oavbruten hetsning av gästerna med ondsinnat tilltal. Nyckelordet i skildringen är just
”hetsa”, det vill säga lust att blottställa medmänniskan i elakt uppsåt och genom associationer från människa till kreatur. Gästerna förnedras genom deformering och koppling till fysiskt äcklande bilder. Och när sällskapet efter två timmar reser sig från bordet, ligger det där som ”en sopbacke”, snaskigt av fruktskal, brödkanter, cigarettstumpar, aska och ”sköljkopparne, som man spottat i”.
Hos Strindberg blir födan ofta bärare av fundamen-tala frågor gällande liv och död. Mat är liv, är garanti för pånyttfödelse, men som Sven Delblanc understrukit i essän Kärlekens föda är den förvanskade födan ett
åter-kommande motiv hos Strindberg. Detta inte minst i hans kammarspel där moderns vampyriska kosthåll eller kokerskans manipulationer med sojaflaskan represente-rar ett utsugande av födans näring intill utsvultenhet och död för familjen, något som symboliserar förlusten av modersömhet och livgivande kärlek i ett sjukt och förgiftat samhälle. Det är på liknande sätt med spök-dinén i Svarta fanor. Den blir en dyster bild av det litterära livet sådant Strindberg vid denna tid såg på det: ett komprometterande av alla mänskliga värden, ett förpestande av samhället genom intriger, avund och hat, humbug och falsk reklam och med penningen som den allmakt som driver det hela. Strindbergs spökdiné är måltiden som inferno – en bild av livet som helvete!
Denna skildring har viss förankring i en litterär tradition av satiriskt gestaltade måltider med fokus på groteska detaljer och animaliska drag hos människan.
Rötter finns i medeltidens och renässansens karnevals-kultur, den som Michail Bachtin så lysande fångat i det arbete som i svensk översättning heter Rabelais och skrattets historia. I den franske 1500-talsförfattaren (och munken och läkaren) François Rabelais böcker om den unge jätten Pantagruel och hans far Gargantua, deras enorma aptit, ja glupskhet utan gränser, menar Bachtin att vi har höjdpunkten av litterär skildring av ätandet och drickandet som en speciell materiell-kroppslig aktivitet.
Karnevalskulturen, som var en folklig skrattkultur, innebar en uttrycksform för kraften att bryta maktens, speciellt kyrkans, förtryckande dogmatiska allvar, att bjuda motstånd mot förhärskande sanning och rådande ordning. I revolt mot ”andligheten” revs allt andligt upp-höjt ner och degraderades, i den våldsamma parodins tecken, till det kroppsliga planet, till buken, till magens uppslukande och smältande av föda. Allt hos Rabelais skildrat med grotesk realism, i starkt överdrivna, ofta
rent äcklande bilder för kroppens fysiska behov. Men allt också gestaltat i det förlösande skrattets tecken.
För en stund befriade frossandet människan från det skrämmande i världen, genom det glupska ätandet övervann hon så att säga världen i sin kropp, och ordet kunde strömma muntert fritt, löst från fromhetens och gudsfruktans bojor. Rabelais uppfattade födan som en kosmisk princip, en fruktbarhetens grogrund som allt skapande utgår ifrån, och här utpekas därför också dju-pare samband mellan talande och skrivande å ena sidan och ätande å den andra.
Även om Strindbergs spökdiné uppvisar vissa lik-heter med Rabelais måltider i de groteska bilderna av äcklande detaljer för kroppens degradering, är hans skildring avvikande i den misantropiska hållningen:
här råder ingen befriande munterhet – tvärtom tystnar ordet. Eljest erbjuder litteraturen gott om efterföljare till Rabelais i våldsamt ätande och drickande, men un-der mer gemytlig stämning än hos Strindberg. Dickens excellerar i måltidsscener, där det, som i A Christmas Carol, bjuds på en enorm doftande och mör gås (”There never was such a goose”) och ångande, fluffig pudding (”Oh, a wonderful pudding”), eller där, som i Martin Chuzzlewit, käkarna mal för att sluka kalkoner, höns och gurkor, och lystna blickar slukar enorma bakverk.
Samma glupska stämning råder hos Émile Zola, så i de romaner där man rör sig på krogen och i Hallarna och med gott samvete frossar på mat och mängder av vin, där man blir mycket fet men samtidigt mycket godsint av det ohämmade ätandet. I L’Assommoir (Fällan) firas Gervaises namnsdag med en hejdundrande fest, där den storståtliga, fettdrypande gåsen uppkallar Copeau till lovsång över denna fågel:
Inte hade man väl nånsin tagit skada av att äta gås? Tvärtom, gås var ett bra botemedel
mot mjältsjukdomar. Man kunde knapra på den utan bröd, som efterrätt. För egen del kunde han ha stoppat i sig hela natten utan att känna något obehag. Och för att visa sig på styva linan stack han en hel skank i munnen. [...] Och som man drack sedan! Vinet flöt kring bordet som vattnen i Seinen.
Också Balzac skildrar gärna scener av matfrosseri som, på ett eller annat sätt, demonstrerar hur det värsta som kan hända människan i livet är att behöva avstå från bordets njutningar. En annan fransman, Marcel Proust, exponerar likaså gastronomisk lust i sin stora roman På spaning efter den tid som flytt. Där är inledningskapitlets berömda episod med den i te doppade madeleinekakan, vars smak väcker minnet av det förflutna till liv, och där möter sedan den borgerliga världen i ett ständigt rituellt ätande. När Marcel med en måltid firar att han blivit författare, skildras denna nästan som ett bildkonstverk, ett stilleben:
En fisk kokad i kort spad bars in på ett stort, avlångt lerfat, där den avtecknade sig i relief mot blåaktiga gräsknippen, fast än-nu förvriden efter att ha kastats levande i kokande vatten. Omgiven av en krets skal-djur, små satelliter såsom krabbor, räkor och musslor, såg den ut att höra hemma i en keramikskulptur av Bernard Pallissy.
Scenen för svenska skildringar av överdådigt frosseri är, inte oväntat, ofta den svenska företeelse som heter smörgåsbord. Här finns flera klassiska exempel – ett av dem är det avsnitt i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes där den matglade Karl Ludvig skall hjälpa 166
artisten Eugen A:son Renard att välja mat till en fest för vännerna. Vällustigt radar Karl Ludvig upp de enligt honom helt nödvändiga rätterna; och skickligt karak-teriserar Sjöberg honom genom språklig karikatyr:
Ansjovislåda. Små körvar. Sillsallat. [...]
Hummer naturell. Inkokter lax i ringar.
Räker på is. Brynta champignoner. Stekter njure. [...] Sardiner i ölja, i ölja hör du! Inte i tomater [...] Trevliga lökar mä köttfärs ini.
[...] Kröstader mä svamp i. Sparrisömelett.
Rökter lax virad i krumelurer mä skarpsås nereve.
När artisten, som ju skall betala kalaset, förskräckt av-bryter den nu i mattrance försänkte Karl Ludvig med frågan: ”Menar du, att jag ska ha ett så stort smörgås-bord?” får han det trosvissa svaret: ”Ja vesst! Kan aldri bli för stort. Esses!” Och naturligtvis öser Karl Ludvig på även med varmrätter: ”Små köcklingar å sallat. Små lammkötletter mä blomkål å ärter. Lite stekter fesk.
Stekt fesk ä gött också!” Alltmer oroad skyndar artisten nerför trappan, men när han kommer ut ur porten öpp-nar Karl Ludvig fönstret och ropar: ”Jag glömde! Kalv-bräss mä ärter”. Och hunnen till gathörnet hör artisten Karl Ludvig ytterligare skrika: ”Sillgratäng!!”
I Bock i örtagård har Fritiof Nilsson Piraten gett en annan ofta åberopad skildring av smörgåsbordet, det på Hotell Horn i Malmö. Det är en detaljrik satir över frosseri, utförd med vaken blick också för den till måltiden kopplade sociala hierarkin: personalens rangordning från hovmästaren överst till smörgåsnis-sen nederst, och gästernas rangordning med kandidat Fabian lägst stående som driftkucku – lite av samma
”hetsning” som i Strindbergs spökdiné. ”Som en kyrka i by stod mittpå bordet den sexkantiga
brännvinskanti-nen av silver med de sex kranarna för de sex sorterna”, och runt denna på bordets väldiga areal, ”omkring fem-ton kvadratmeter”, fylls efterhand på med faten, först
”skinkorna, en spicken och en kokt”:
Utefter brännvinsglasen radades de salta sakerna: Sju sorters sill, ansjovis i magnum-burk, sardeller i kvartskista, kallt, stekt fläsk och fågelbon. Följde så ålen, rökt, halstrad eller kokt i gelé. Och därefter fogades fat till fat, assiett till assiett som bitar i en inlägg-ning, där ljusgröna garnityrblad, ärggröna gurkor och vita gurkor, rödbetor, sillsallat, röda ostar och ostar i stanniol bildade det granna inslaget i den mera färgtama mas-san av kallskuret, grisfötter, sylta på kalv och sylta på svinhuvud, köttbullar och hackbiffar med lök.
Gentlemännen – för det är förstås endast män – rör sig hemvant kring de frestande faten. ”Målmedvetet slöto de upp kring smörgåsbordet som var prisgivet till skövling.” Snart nog blir det småvarma inburet, ”ångan-de fat och kastruller, pytt i panna, fläskkorv, impotatis, skinkomelett, sillgratin”. Därefter serveras varmrätten, biff med lök nersköljt av portvin, och slutligen kaffe med punsch, konjak och cigarrer.
När det gäller ”den stora festen”, litterärt skildrad som överdåd av mat och dryck, bär den emellertid inte alltid satirens och groteskens märke, som i ovanstående fall, utan den kan också gå tillbaka på sådana under-liggande arketypiska och årstidsrituella strukturer för livets seger över döden, sommarens seger över vintern som James Frazer har behandlat i sitt stora arbete The Golden Bough (Den gyllene grenen). När hjälten över-vunnit alla destruktiva hinder för förening med den
älskade i form av mörker, vinter, sterilitet, död, uppstår ett nytt samhälle, en fruktbarhetsvärld som omfattar naturen och hela landet och som möjliggör hjältens och hjältinnans äntliga förening. För att manifestera denna kärlekens och livets triumf ställs det till med ett hejdundrande kalas för hela folket. Ett sådant rituellt mönster går igen i många litterära verk, som Northrop Frye visat i vissa av Shakespeares komedier, eller i ett drama som Pär Lagerkvists Midsommardröm i fattig-huset.
Att födointag å andra sidan inte bara har med liv att göra utan också kan innebära död, påminns man framför allt om i den litterära genre där det säkert som amen i kyrkan begås mord, detektivromanen. Man har funnit det anmärkningsvärt hur många deckarförfattare – och deras detektiver – som är gourmeter och därför låter maten spela en viktig roll, inte minst förgiftad sådan!
Som, för att ta ett exempel, omeletten i Dorothy Sayers Oskuld och arsenik. Detta intrikata samband mellan mat och mord poängteras i Peter Hainings antologi Dukat för mord, som presenterar ”22 matmord ur världslitte-raturen” (undertiteln). George Simenons kommissarie Maigret visar påfallande fascination för bordets fröjder, och följaktligen utgavs 1974 en ”receptbok” med citat från de gourmetmåltider Maigret intar, lagade hemma av hans Madame eller förtärda på krogen. Också i Stieg Trenters deckare förtärs det en hel del, och hans hustru Ulla har i en bok om Stieg Trenters mat gjort upp listor på vad, var och när det äts i hans böcker.
Men, för att återgå till sammanställningen mat och liv, så finns i litteraturen många scener där det sinnligt lustbetonade i inmundigandet av en måltid direkt kopplas till förhöjt erotiskt begär. Bellman gestal-tar detta i burleskens form, till exempel i epistel 80 angående Ulla Winblads resa till Första Torpet, ”det torpet lilla, straxt utom tulln, / där kräftan ljustras röd i
kastrulln” , och där Ulla under festens orgier får fullgöra sina tjänster som kärleksprästinna, tills hon ”kullstjälpt som en fru / med Mollberg snarkar ännu”. En något mer förfinad fransk version på temat möter i Guy de Maupassants roman Bel-Ami, där huvudpersonen och den av honom åtrådda snärjs in i kärlekens garn genom en diné arrangerad i chambre séparée. Först serveras is-kyld champagne av bästa märke och därpå
Ostendeostron, små och feta, små öron i snäckskal som smalt mellan gommen och tungan som konfekt med sälta i. Efter sop-pan en forell, ljusröd som en ung flickas hy [...] Tankar på kärlek började långsamt bemäktiga sig dem, fyllde småningom hela deras sinne, liksom det pärlande vinet som droppe efter droppe flöt ned i deras strupar, upphettade deras blod och förvirrade deras tankevärld.
Man serverade fårkotletter, lättstekta och möra, med ett underlag av sparrisknoppar.
[...] Och de åt långsamt, avnjutande det fina köttet och sparrisen, fet som grädde.
Detta är en förförande måltid, där det skära och fina köttet naturligtvis får dubbel innebörd, där de sexuella fröjderna på ett elegant sätt föregrips i termer av mat och dryck.
Så långt är det endast manliga författare som blivit anförda. I sin ovannämnda bok förundrar sig också Pernilla Tunberger över att det finns, jämförelsevis, så få kvinnliga författare som skildrat mat och ätande.
Det kan förstås finnas olika förklaringar till detta. Men i den mån de nu i alla fall ägnat sig åt genren, bör man kanske fundera över huruvida det finns någon kvinnospecifik erfarenhet som de därmed velat ge ut-168
tryck åt. Låt oss som exempel välja Selma Lagerlöfs kapitel ”Slomtiden” i Mårbacka, första delen av den självbiografiska trilogi hon skrev på äldre dagar. Här berättas om faderns, löjtnant Lagerlöfs, besatthet i slom, denna spinkiga och illaluktande fisk som är ett säkert vårtecken och som, när den väl går till, ivrigt levereras vecka ut och vecka in i Mårbackaköket av Gårdsjöfiskarna. Den räknas egentligen som fattig-mansmat, men löjtnanten är minsann en sådan fiskvän att han kräver slom, stekt i mycket smör och serverad på stor rund brödskiva, både morgon, middag och kväll. Medan slommen till sist står alla de övriga upp i halsen, hushållerskan och resten av familjen, däribland lilla Selma.
Slommen framställs här som en värmländsk speciali-tet, och naturligtvis kan man tolka slomkapitlet som ett led i stärkandet av den regionala identiteten och själv-känslan – så som mat och måltider ofta fått fungera i lit-teraturen. Men det finns också ett annat sätt att förstå dessa alltmer plågsamma slommåltider: som led i de tre böckernas successivt upptrappade uppgörelse med det patriarkaliska förtrycket. Visst skildras fadern som den charmerande löjtnanten som alla så gärna underordnar sig, men samtidigt finns i texten en undertext där det manliga maktmissbruket demaskeras. I kapitlet om tvånget att äta slom gör Selma Lagerlöf, om man så vill, genom maten ett feministiskt inlägg.
En annan kvinnlig författare som problematiserat kvinnans roll genom fixering av maten är Doris Lessing.
I The Golden Notebook (i svensk översättning Den femte sanningen) skildras hur den kvinnliga jagpersonen – som lever i relation till en gift man, vars krav och lust och eventuella tid med henne hon är helt beroende av – hastar att inköpa och laga maten till en middag för den älskade, i hopp att han skall komma till kvällen. Cham-pignonerna sjuder i grädde och lök, kalvköttet bultas i
tunna skivor, och under väntetiden skyndar hon även att bädda och byta underlakan. Denna symbios av mat och erotik bär på helt annan betydelse än den hos Mau-passant. Lessings bok blev ett känt inlägg i könsrolls-debatten, liksom hennes författarskap över huvud blev en viktig impulskälla för den nyfeministiska rörelse som växte fram under 1970-talet.
Det är också en kvinnlig författare, Karen Blixen, som skrivit en av litteraturens mest fascinerande berät-telser om en måltid, Babettes gästabud – en historia som kan ställas upp som direkt motpol till den strindbergska spökdinén.
Själva ordet ”gästabud” inbegriper i litteraturen en tradition med anor i det klassiska Grekland och i Platons berömda dialog Symposion, där det etableras en innebörd av på en gång måltid och samtal. Den litterära traditionen löper sedan över allvarliga eller satiriska varianter av mönstret ”den heliga nattvarden”. Som stående inslag återkommer gästabudets tecken för livets fullhet: det festligt dukade bordet, överflödet av mat och dryck, ätandet som gemenskapsritual, skålandets och talens flöde.
Karen Blixens gästabudsberättelse fogar in sig i tra-ditionen men lägger samtidigt till något nytt och intres-sant. Den handlar om fransyska Babette som en regn-vädersnatt 1871 anländer som flykting undan inbördes-kriget på Paris gator till en liten norsk kuststad, där hon anställs hos två halvgamla, ogifta och puritanskt uppfostrade prästdöttrar. Fjorton år efter hennes an-komst skall prästens hundraårsdag firas och Babette, som oväntat vunnit tiotusen francs på ett franskt lotteri, erbjuder sig att laga en äkta fransk middag för denna summa och skaffar på hemliga vägar mat och dryck från Frankrike. Man blir tolv till middagen – här och på and-ra sätt avslöjas det underliggande nattvardsmönstret – och bland gästerna befinner sig en general Löwenhielm
som vänt hem efter en längre tids utlandsvistelse, bland annat i Paris. Gästerna – i övrigt gamla församlingsbor – möts vid entrén av kakelugnsvärme, festligt ljussken och härliga dofter. Måltiden framskrider till generalens hänförda kommentarer: ”Amontillado! Och den bästa Amontillado jag någonsin har druckit! [...] Det här är ju äkta sköldpaddsoppa – och vilken sköldpaddsoppa!” På bordet kommer till hans förtjusning ”Blinis Demidoff”
och i glasen skummande Cliquot, årgång 1860. Och som clou på det hela en rätt så sagolik att generalen erinrar sig en utsökt ”cailles en sarcophage” (ungefär
”köttinbakad vaktel”) som han en gång serverats på Café Anglais i Paris. Hans bordsgranne den gången, en överste, hade bedyrat att den var tillagad av en kvinnlig kock, ”känd i hela Paris som tidens största kulinariska geni”, en kvinna som kunde förvandla varje måltid till ett kärleksäventyr och som översten försäkrade var den enda kvinna i Paris han var villig att utgjuta sitt blod för i duell.
Naturligtvis, börjar vi förstå, är Babette identisk med detta gastronomiska geni i Paris, och naturligtvis är det ”cailles en sarcophage” som gästerna bjuds på också denna gång. Och alla som nu är med minns i efterhand gästabudet som att ”rummet varit fyllt av himmelskt ljus”. De fåmälta gamla hade fått talets gåva, lomhörda öron hade öppnats och tiden själv för-vandlats till evighet. Gästerna svävar lyckliga hem, ”för-vandlade till barn på nytt”, åter försonade med varand-ra. Strax innan hade nämligen splittring, intriger och ont förtal börjat breda ut sig i församlingen, men tack vare Babettes gästabud är alla åter redo att älska varand-ra.
Men detta är inte bara gästabudet som en mirakulös livets fest, där ondska och död övervinns i kärlekens och försoningens tecken. Det är också gästabudet som apoteos över Konsten och Konstnären – Karen
Blixens speciella turnering av gästabudstraditionen.
När prästdöttrarna efter festen finner en trött Babette i köket och tackar henne för vad hon gjort för deras skull, svarar hon ampert att det alls inte var för deras skull hon ödslade sina tiotusen francs. ”Nej, för min egen skull”, förklarar hon eftertryckligt. ”Jag är en stor konstnär, mesdames.” Och som alla stora konstnärer är det endast en enda sak hon vill: att ge sitt bästa. En av de nu djupt rörda prästdöttrarna går fram och slår armarna om Babette: ”’I paradiset kommer du att vara den stora konstnären som det var Guds mening att du skulle bli! Åh’, tillade hon med tårarna strömmande nerför kinderna, ’Åh, vad du kommer att hänföra äng-larna!’”
Babettes gästabud blir således ännu en berättelse av Karen Blixen där Konstnären utpekas som en Deus Artifex, en Guds like i skapande. Grundläggande för henne var tron på att livet innerst inne är ett konstverk, och att det är i överensstämmelse med Guds mening att man förhåller sig konstnärligt till livet, förstår tillvaron och försonar sig med den med hjälp av Konsten. Tolkad på detta sätt blir Babettes gästabud en metaberättelse, en text som självreflekterande fokuserar inspirationen och skapandet överhuvud.
Därmed är man också de kanske djupaste förbindel-serna mellan mat och litteratur på spåren: måltiden som konst, som omsorgsfullt skapad artefakt – och därför en så utomordentlig symbol för dikten och diktandet.
Artikeln är tidigare publicerad i Gastronomisk kalender:
Gastronomiska akademiens årsbok 1999, Stockholm: Prisma 1998.
170