Att möta de kletiga skuggorna.
rument med vilket ”skräckekonomins” strukturer (och inte minst dess inkonsekvenser) synliggörs.
Den i Sverige förhållandevis blygamma forskningen på området får med boken en rad välkomna till-skott, och det är med en imponerande klarsyn som Holm-strand studerar såväl skräckfilmernas omstörtande som passiviserande krafter. Å ena sidan underkänner han filmernas ”tydligt kulturfientliga längtan efter revolt mot det normerande” för att istället tala om generalise-rade allmänkulturella erfarenheter av ”makt och våld som njutningsmedel”, förpackade och saluförda i syfte att kontrollera och definiera åskådarsubjektets gränser.
Å andra sidan pekar han mot de sprickor och tvetydig-heter som oundvikligt genereras inom ramarna för systemets rationella logik: ”sekvenser som talar från ett nytt håll”, subversiva tendenser som slår bakut mot filmernas övergripande ”vilja att bevara status quo”.
Efter en läsning av Holmstrand framstår skräckkultu-rens revolutionära potential som långt vidare än den halv-hjärtade civilisationskritik den stundtals har tillskrivits, men i VHS-flimrets ljus avtäcks också en problematik vars allvar överskuggar de indignerade protesterna från såväl högkulturens som moralens försvarare.
Jag skulle vilja inleda med en större fråga som vi säkert får anledning att återkomma till – nämligen vilken roll filmen spelar i ditt poetiska, litterära arbe-te? I Vid mardrömmens mål handlar det specifikt om skräckfilm, men även i andra av dina texter etableras relationer och förhållningssätt till just filmmediet.2
– Buñuel sa någon gång att den västerländska filmen är den västerländska kulturens drömmar, vilket är en lättsam sarkasm: drömmen är hos Freud en garant för fortsatt sömn, till och med mardrömmen, som ibland misslyckas med sitt primära uppdrag. Vår kultur dröm-mer – och sover. Men drömmen är också den plats där det förbjudna och undanfösta får komma till tals i en annars alltför ”klarsynt” och centralformulerad identitet. Jag försöker möta mina egna bortförklarade, kletiga skuggor i såväl skräckfilm som övriga genrer, men också hela civilisationens skuggor av det slaget, ömtåliga och envetna. Och så är jag samtidigt rasande på de dramaturgiska mönster filmer föser in själslivet i – ogästvänlig idiotindividualism och avmänskligande av främlingar skördar stora triumfer när dessa mönster flyter ut i verkligheten (låt vara att de till stora delar baseras på idéer från antika dramer som sedan varit gil-tiga under ofantliga tidsrymder i litteratur och teater, men...).
Synen på filmmediet som en garant för ”fortsatt sömn”
ligger ju nära tanken om en dominant och passivi-serande kulturindustri, men i diktsamlingen talar du också om ett ”tyst språk som agerar ut sitt raseri inuti det högljudda, inuti det repressivt orkestrerade”. Det finns alltså också en tänkbar subversivitet i filmen?
– Ja. Jag tänker mig att mötet med de där kletiga skuggorna jag nämnde tidigare lever vidare i en mer medveten diskurs, och kanske utvecklar eller saboterar civiliserade lager av subjektet. Och nästan all film, hur
formelartad den än är, har sprickor och läckage, avsteg, fulheter, någon absurd och oassimilerbar detalj, någon liten öppning i dramaturgin. Dessa små ”misstag” i kulturprodukter tror jag starkt bidrar till att på sikt förändra och vidga vår perception och våra sätt att tänka på oss själva och världen. Våra förenklande trygg-hetsprojekt behöver dumt envetna, saboterande fripas-sagerare.
Vad är det i just skräckkulturen som intresserar dig?
– Den underliggande sorgen, hatet, den infantila protesten, glädjen i att svälla över alla bräddar och den frihet från konventioner bara det smaklösa kan erbju-da.
Ser du ditt skrivande som ett sätt att komma åt och att exponera dessa krafter?
– I ganska hög utsträckning, ja. I mitten av min verk-samhet finns dock ett intresse och en beundran för det meningslösa. Allt runt mig är annars så överbemängt med mening och budskap och betydelse att det gör mig galen; det känns viktigt att skapa en plats för det som ”inte är något” och därför inte heller ”är istället för något annat”. Så hjärtat i allt jag gör är ett sorts hålrum, som mina mest påträngande motiv cirklar kring.
Vilken relation har du själv till filmerna som utgör källmaterialet – har urvalet varit spontant eller följt någon särskild princip?
– Ingen enskild princip har varit allenarådande, men vissa intresseområden blir ju i efterhand tydliga:
mördarmonstret som ett utstött barn, kroppsliga för-vandlingar, underliggande förlust och sorg, juvenilt gladprotesterande smaklöshet och så vidare. Och så har jag, som av en slump, mest valt filmer från sjuttiotalet och åttiotalet, med vissa undantag. Kanske för att jag 116
som ung föraktade genren och var för fin i kanten för den, och senare kände att jag missat något viktigt.
Jag tänker vidare på din arbetsmetod. Under rubriken
”Fysiska eller språkliga samband” jämför du det språk-liga fragmentet med den biologiska cellvävnaden. Lik-som det ur cellens struktur på vetenskaplig väg går att rekonstruera en människa står fragmentet i meto-nymisk relation till en ”förutvarande ordning” och
”ideal existens” – ”en sorts idévärldskosmologi”. Hel-heten kan alltså återbringas genom att en tillräcklig mängd ”kvardröjande delar” konsulteras.
Vid mardrömmens mål består ju till stor del av en mängd kortare litterära bearbetningar av olika skräck-filmspassager, men du tycks samtidigt ställa dig kritisk till fragmentets underförstådda logik?
– Inte kritisk på så sätt att jag underkänner fragment-skapandet som poetisk metod. Mina hackande kalejdo-skop till böcker är ju på något plan rufsiga kollage av just fragment; ibland härrör enskildheterna från större, omöjliga helheter, ibland är de försåtliga och bara låtsas för att i samverkan med andra element i en bok provo-cera fram fantasier, visualiseringar. Men jag tillåter ofta mina textröster en sorts arbetsteknisk självkritik. Natur-ligtvis finns här också tankar om hur små, kanske orim-ligt små, disparata element i mig (alla?) gång efter an-nan resulterar i en hycklande självbild av helhet, ratio-nalitet, överblick och rentav godhet. Något jag inte står ut med.
I sammanhanget för ju fragmentet också tankarna till skräckfilmernas fantasier om avhuggna lemmar och förvanskade kroppar. Dessa sägs ofta tematisera människans sårbarhet, men du verkar också förstå de kroppsliga deformationerna ”kreativt” – som identi-tetspolitiska störningar?
– Ja... kanske också som ett (möjligen dumt) general-angrepp på det sammanhållna jaget, som låtsas vara ett och helt och integrerat med sin kropp, som också är ett och helt. Den monolitiska självbilden stör mig, även om jag samtidigt inte kan leva utan tydliga konturer för vem jag är, både fysiskt och psykiskt.
Jag skulle säga att en stor del av den gotiska litteratu-ren, och kanske då även skräckfilmen, just tar sin ut-gångspunkt i olika typer av omprövningar av jaget som en rationellt fungerande, solid enhet. Detta får mig i förlängningen att undra om du med Vid mardröm-mens mål upplever att du själv ger dig in i ”genren”?
Stilen är genomgående distanserad, inte sällan avmätt deskriptiv, men de olika poetiska och teoretiska frag-menten formar ändå en sorts berättelse – om än en sönderbruten sådan.
– Jag tror du har en viktig poäng här. Men det finns också andra, lätt degenererade genremarkörer som pekar åt andra håll: självbiografisk bekännelsetext, psykosromantiseringar, psykiatriska/psykoanalytiska fallstudier, surrealism, mysticism, libertinlitteratur, lit-teraturkritik etc.
NOTER
1 Leif Holmstrand, Vid mardrömmens mål (Stockholm, 2010), s. 13.
2 Intervjun med Leif Holmstrand genomfördes via e-post under februari 2011.