3.
Vinden trollade på stunden minnen fram av vattenglitter, gröna ängar och jag såg staden rökig på avstånd låg.
Fjärran buller från ungdomstiden hörde jag på framdrömd bro.
Hela, vita söndagsfriden kom på en vind i en stund av ro.
(SA 248:49, ca 1925–26) 4.
I denna kolossala ensamhet, där talet fradgar i en mäktig strävan, att skyla ensamhetens djupa vatten.
Att många timmars rodd vid grannens sida vars lätta siden döljer kättingen och repet.
(SA 248:14, ca 1926) 5.
Här blev jag stucken och mördad och här blev jag mull.
Men upp jag stod ur blodets flod för hämndens skull.
(SA 525:10, 20-talet) 6.
Vid skrivbordet gula, bland pappersblad där satt du, esteten, i ångestbad
Och ringklockan rang, som en fjäder den sprang och rev i din håglösa skalle.
(SA 400:6, 1925–26)
7.
Ett larm är som tassel i evighets hall.
Ett brak är som prassel vid världarnas fall.
Och vissnande blad jämt från livsträdet skakas och frukterna runda.
Från mörkblåa grenar jämt bladena segna och frukterna prydda med världskartor regna som päron, med vissel och knall.
(SA 400:40, 1925–26)
8.
Ty genom åsiktsmolnens sot som skiftar i färg och strimma, syns över allt i smärtans sot mänskohjärtan brinna!
(SA 252:46, 20-talet)
9.
Ett brinnande brev som kom en dag med sista aftonposten.
Kuvertet var grått, men tydligt jag hörde bak papper lågornas slag och vådliga dån i blåsten.
Blåsten var en kärlek varm som tänts i en adertonårings barm, och den fick mera näring,
sen dess glödgande armar fått och tag omkring mitt hjärta.
(SA 252:13, 20-talet)
10.
Tidens herre sitter svart och spelar på sitt disharmonium.
Visar tandköttet och skelar.
Sum, sum, sum.
Själar under äckel vränges osundheter skena runt omkring
(SA 244:26, 20-talet)
11.
Nu jag störtar, nu jag rister.
Blir du ej rädd, bistre man vid min bädd? Ser du, hur i ditt mörkers timma, värjor på min yta glimmar, ser
du döda drömmars lik stiga upp vid dån och skrik? Ser du millioner heta stormande passioner brytas i fragg, ser du i ängsligt vagg sjunkna skepp med kärleksflagg? Ser du palatset?
(SA 251:28, 20-talet)
12.
Ur min dy till ytan stiger röda hjärtan, som på viga böljor blandas kring med lockar, gyllne hår i flockar. Ur var småvåg blinkar öga, snart
sig röda kinder löga, snart sig fina lemmar tvaga, gunga, blanka hädandraga, medan skådaren på stranden reser sig och går bort från mina strömmar, full av drömmar och betäckt med sår.
(SA 251:27, 20-talet)
13.
Då sanningen är av förfäran svart, än likblek, med ögon som stirra.
Ack, lögnare, ljug mig full på en kvart
med gyllne lögner. (SA 251:3, 20-talet) 14.
Vid blåa skuggors spel, vad sommarnatten tiger i sluten glädje!
Hur sant blir allt hur välment, gott!
Ej grått ej kallt ej stelt, ej rått.
Vem rörde vid mitt hjärta med hand av kärlek mjuk?
Vem målar färger bjärta på rörlig tavelduk?
Vem fyller så mitt bröst igen att det vill sakta leva?
Vem ger en sådan gåva vem så är själens vän?
Om ock i natt jag bleve död så har jag skådat kärleksstrand, så hann jag få ett dyrbart bröd ur okänd godhets hand.
(SA 242:3, 4, 20-talet) 15.
Om på idyllen länge du vill stirra, du finna kan bak färgerna en fasa Ett litet bländverk kan en tid förvirra, men snart skall sanning blomstret söndertrasa och trappans katta med sin gröna blick ett drag av marsvidunders skrämsel fick.
(SA 205:1, 20-talet) 120
16.
Djupast på senilitetens botten
han låg, med sjögräs omkring sina lemmar, och tunga stenar på sitt bröst.
Han kämpade och kved men dyn ej ville sitt byte släppa. Så en dag
steg blodet i hans panna och han sprang nersolkad upp.
(SA 225:6, 20-talet)
17.
Hans brev har stämplats den tolfte i Gehenna, där blodig sanning skall drömmen förbränna.
Ej räds han vemod för lyckan som flytt, han har min dödsplåt med likblomster prytt, och på nytt
han lyckats fly – fast han ändå ej flytt.
(SA 243:6, 20-talet)
18.
Men vårt Inferno är till häften målat, till hälften gjord av aldrig sudlad mark.
På konst och färger har man icke snålat, allt väl tillsammans står med ljus och park.
Ja, oförmärkt förmäles jordiskt grönt med tavlans gröna tovor. Tavlans himmel den klarnar uppåt blått och skönt, och flyter ut till moln och fågelvimmel, en fin beräkning!
Ja, detta sagt för jords och himmels räkning, men vad beträffar helvetet, ni vet,
är arrangören bet.
(SA 243:77, 20-talet)
19.
Vart har jag flytt från lust och sommardag, vad för en ödesvind med mörka armar bar bort mig till ett dimmigt träsk, där syner mig skrämde upp och jagade
min fantasi mot mörkret ner?
Jag bad om svar, och än om svar jag ber.
(SA 249:90, 20-talet)
20.
När pekoralets födslostund är inne, då blir det fnitter i de glada himlar.
Och änglarne ifrån det skönas värld de kikna, deras rosenskära kinder bli blå – och se! De hålla sig för magen och trinsa kring bland blåa moln
(SA 180 a:1, ca 1927–28)
21.
Jag störtades ner för att spela på lira men alltid jag längtar till urhemmet opp.
Och aldrig jag glömmer en konung jag är och därför kring pannan jag blomrankor bär.
Med härskarens later betraktar jag dig du millionär, som vill korsa min stig!
Dig såg jag med framgångens rodnad på kinden, i sällskap du guldkalven hade som hund.
Men även jag såg dig i bitande vinden en dag då du fallit och ej var så rund.
När störtat ditt rike mitt ännu står kvar,
din gyllne kaross den har kört i ett dike, min stjärntron, min gullvagn, min spira jag har.
(SA 181:7, ca 1927–28)