särskilda sätt att åstadkomma sin verkan (satiren straf-far dåligt beteende, till exempel). Eposet hyllas som det största människan kan åstadkomma och tillmäts en enorm moralisk betydelse, men ”dock är väl icke episka skaldens egentliga kall, att vara en formlig undervisare i sedeläran: utan hans sak är, att förstora händelser och personer […] uppelda själen och gifva den en mäktig drift til det sanskyldigt stora och ädla”.5 Detta direkt undervisande mål har däremot lärodikten:
[...] man har i ett egenteligare förstånd kallat det en didactisk poesi, som i någon större vidd, ordning och sammanhang in-nefattar dygdeläran och våra plikter, för att gifva practiska lefnadsreglor, tjenliga, i syn-nerhet för ungt folk, att öka och rena deras tankestyrka, gifva dem nödig och riktig kännedom om verlden och menniskjohjertats villor, samt genom fasta och sunda grund-satser, stadga hos dem sådana rena och ädla tankesätt, som, i alla lifvets händelser, visa dem rätta kosan, och leda dem på en säker väg.6
Två viktiga inslag berörs här. För det första är det uppen-bart att det didaktiska för Liljestråhle är någonting som finns i nästan all diktning: i satiren, dramat och eposet. Det är när detta undervisande syfte renodlas och dikten är direkt instruerande som vi har att göra med en lärodikt. För det andra är det uppenbart att vad som lärs ut är av moralisk snarare än teknisk art.
Det rör sig om ”dygdeläran och våra plikter”, även om formuleringen ”undervisningar av alla slag” à propos den primitiva lärodikten kan tänkas rymma även under-visning av teknisk art.
Fattad på det sättet blir ”det undervisande”
någon-ting som kan ta sig långt fler former än den egentliga lärodikten. Detta är uppenbart redan genom den otydliga distinktionen mellan olika typer av undervis-ning och dess olika verkundervis-ningsmedel. Men det viktigaste här är att man tycks kunna isolera ”det undervisande”
– någonting som innehåller lärodiktens direkta, argu-menterande tilltal – och se det som ett inslag att vid behov fläta in i en dikt av annan genreidentitet. Ett sätt att uttrycka det här vore att det didaktiska, med Alastair Fowlers term förvandlas till ett modus, ett potentiellt inslag i andra genrer, utöver den egentliga lärodikten.7
En sådan dubbel identitet tycks gälla den under gustaviansk tid populära typen av filosofiskt ode. Även om odet var en genre med många och tämligen olika undergrupper (pindariskt, horatianskt, anakreontiskt etc.) kan man tala om en gemensam ”grundton”.8 Odet skulle enligt tidens synsätt präglas av diktarens entusiasm, och ha en strofisk uppbyggnad. Även om ett filosofiskt ode hade en tydlig argumentationsgång skulle den skenbart präglas av en ”skön oordning”, som vittnade om diktarens hänförelse. Till de drag som skil-jer odet från den systematiskt utredande karaktären hos den egentliga lärodikten hör också dess relativa korthet.
Exempelvis hade Charles Batteux hävdat att odet bör vara av begränsad längd, eftersom det inte kunde anses trovärdigt att poeten behärskas av entusiasm någon längre tidsperiod.9
*
Det är uppenbart att det till stor del var dessa dikter som stod i blickfånget när romantikerna senare fördömde den ”svensk-akademiska lärodikten”. Atterbom talar i sin stora Leopoldrecension om hur dennes ”didaktiska
lynne” röjer sig i hans satiriska och lyriska dikter, och vidgar detta till en reflektion över lärodiktens väsen, där Leopold placeras i en tradition av lärodiktare som Lucretius och Vergilius. Det gemensamma finner Atter-bom i benägenheten att ”dissertera och dogmatisera”
på vers, att istället för att förlita sig på diktens inne-boende moraliska effekt låta den ledsagas av en ”reson-nerande reflexion”10.
Sådana ”resonnerande reflexioner” kunde också föras in som ett underordnat inslag i de deskriptiva dikterna.
Gyllenborgs och särskilt Oxenstiernas landskapsdikter vill gärna – genom motton, förord, val av motiv, och direkt allusion – framhäva sitt släktskap med Vergilius Georgica. Men snarare än att utgöra direkta imitationer av den romerska lärodikten om jordbruket verkar de i en tradition av deskriptiv diktning utgående från James Thomsons The Seasons och dennes franska efterföljare, Saint-Lambert och Delille. Dessa dikter är inte främst argumenterande som Vergilius’ dikt, utan beskrivande och berättande. Det direkta tilltal till en bonde, som åtminstone som fiktion utgör Georgicas själva grund, saknas helt. Anslutningen till den antika modellen sker främst genom diktens ämne och inte genom dess form.
Man var helt visst medveten om skillnaden dem emellan. Auktoritativa källor som Encyklopedin räknar Georgica till lärodikten, medan det ”landt-qväde” som skrevs i imitation av denna ibland räknas som en egen genre. En inblick i detta förhållande ger oss Gyllenborgs Försök om skaldekonsten (1798), hans i alla avseenden sena Art poétique. Gyllenborg skiljer på den ”egentliga”
och den ”allmänna” skaldekonsten – en indelning utan motsvarighet hos mönstertextens Boileau. Udden riktas mot en ”halv skaldekonst” som ”underlåtit sin gemen-skap med målningen, förnekat sig beskrifningens ri-kaste färger, understödet av liknelsen och högheten av
allegoriska bilder”11. Indelningen av skaldekonsten i en
”egentlig” och en ”allmän”, som skär diagonalt genom de traditionella indelningarna, får intressanta konse-kvenser för lärodikten.
Den typiska lärodikten hör otvetydigt till den
”allmänna” skaldekonsten, men den lantliga lärodik-ten, eller landtqvädet, behandlas under den ”egentliga”
skaldekonstens rubrik. Därunder sorterar ”oden, hjälte-digten, apologen, herdehjälte-digten, alla beskrivningar av naturen hvilka under hvad skapnad de framställas, gifva anledning till den rikaste och behage-ligaste målning”12. Till detta parti hör en not med förklaringen: ”Vergilii Georgica, Oxenstjernas Skördar, Les jardins av Delille, äro till sin grund didactiske, men öfvervigten af en hög skaldekonst, determinerar deras ställe.”13 Mellan Georgica, The Seasons och Skördarne finns enligt Gyllen-borg en klar kontinuitet, tydlig i apostroferingen av Vergilius:
Så sjunges årets lopp av Thomson med en röst Som närd av dina [Vergilius] ljud förtjusar våra
bröst, Så Sverge i en digt der man din pensel vördar, Af Oxenstjerna lär att prisa sina skördar.14
Att det är Vergilius ”pensel” man vördar, är naturligtvis betydelsefullt och ger en indikation om vilka drag man tagit fasta på hos föregångaren. Och när Wallin 1805 tävlar i Svenska akademien med ”Uppfostraren. En lärodikt” (av det moraliska slaget, kan tilläggas) är han mån om att avgränsa sin diktart från andra genrer där svenska skalder gett exempel:
O Skördarnas Virgil! O Belternas Homer!
Virginias Euripid! Jag täflar ej med er.15 134
Då han skriver en lärodikt tävlar han alltså inte med Gyllenborg i eposet (Belternas Homer!), Leopold i tragedin (Virginias Euripid!) och inte med Oxenstierna i… tja, ”landtqvädet” (Skördarnas Virgil!). Samtidigt kan den deskriptiva dikten för att spela sin roll i offent-ligheten inte hänge sig åt det frivola i att måla för må-landets egen skull, utan har vissa anspråk på att under-visa.
Då det undervisande tilltalet av Georgicas typ är frånvarande, återkommer det didaktiska istället som en modulering. Särskilt som den didaktiska tendensen för-stärks under tiden efter mordet på Gustav III, blir detta krav viktigare, och Oxenstiernas omarbetningar av sina tidigare dikter utökar väsentligen de argumenterande och reflekterande inslagen på det blott deskriptivas be-kostnad. Således är det inte märkligt att Skördarne getts en dubbel genreetikett av sina bedömare. G.A. Silfver-stolpe karakteriserar i sin recension (1796) dikten som ett ”didactiskt poëme, der målningen och känslan har lika rättigheter, som undervisningen”16. Lika tvetydig är Hammarskölds komprimerade etikett i Svenska vitterheten 1819: ”didaktiskt beskrifvande Poem”17.
*
Det innebär, på sätt och vis, en tillbakagång. Från att ha utnyttjat Georgica som inspiration till och legitime-ring av en deskriptiv diktning, förstärks istället det argumenterande draget. 1700-talets tongivande kom-mentatorer av dikten hade snarare sett dess didaktiska karaktär som ett nödvändigt ont.18 Men tillbakagången innebär inte att dikten helt och hållet är en lärodikt, utan enbart att det didaktiska som inslag spelar en större roll än tidigare. De deskriptiva och de undervisande partierna sitter sida vid sida i en dikt av avgjort blandad
genrekaraktär, där de motsvarar föreningen av det be-hagliga och det undervisande. Periodens mekaniska in-ställning till skapandet gjorde att steget till en sådan för-ståelse av verkets helhet aldrig låg långt borta. Leopold skriver till exempel i ”Om smaken och dess allmänna lagar”: ”Man kan utan svårighet åtskilja med tanken, i hvart och ett vittert arbete, tvenne saker: 1:o dess sammansättande delar, vare sig naturmålningar eller tankesatser; 2:o ändamålet eller villkoren för sjelfva sammansättningen, ty hvart slag af vitterhet har sina särskilta syften och lagar.”19
Utifrån ett sådant synsätt är det lätt att tänka sig en dikt som låter didaktiska och deskriptiva passager alternera. Den didaktiska aspekten kan då förse natur-skildringen med en moralisk ryggrad. Gustaf Abraham Silfverstople ger uttryck för detta synsätt i sin recension av Skördarne i Stockholms Posten 1796. Han påpekar det paradoxala, i att trots upplysningens framsteg har smaken
[...] fått en en starkare riktning till det lysan-de, blomstranlysan-de, målanlysan-de, kort sagt till alt det som smickrar Inbillningen, eller ock känslan, men en känsla oftast lumpen både til sin uprinnelse och til sit ändamål. Man borde veta, at om Målningen, i de flesta Skaldeslag, utgör Poesiens distincta känne-märke, böra dock Gagnet, Sanningen ock Dygden vara des ändamål.20
Silverstolpes recension är dock övervägande positiv, och menar att denna principiella kritik inte drabbar Oxen-stierna. Skördarne präglas enligt recensenten av en per-fekt syntes mellan det målande och det didaktiska, och själva den retoriska strukturen i Silfverstolpes karakteri-stik låter oss ana hur detta gått till:
Författaren har framlagt Naturens skönhe-ter och rikedomar för at uphöja dess Herres välgerningar, jordens skänker för at visa menniskjan vidden och lättheten af sin lycksalighet, den ojämna delningen af förmögenhet för at upmana de rikares välvilja, de olyckliges tilstånd för at yrka mensklighetens fordran på rättvisa, Lant-bygdens oskuld och lugn för at utmärka för den Vise den yttersta fristaden efter verksamheten af en nyttig lefnad [...] 21
Medan den deskriptiva poesin kunde anklagas för att beskriva enbart för att beskriva, finns här en tydlig avsikt bakom det skildrade: det som framlagts är till för det ena eller det andra moraliskt-didaktiska syftet.
Skördarne är ur denna synvinkel en form av lärodikt, men inte om jordbruket utan om människans väg till ett dygdigt och enkelt leverne. Denna omtolkning av
genrens didaktiska uppgift märks även i Oxenstiernas företal:
Än var kanhända aldrig någon åker anlagd efter eller någon trädgård sirad efter Geor-gikernas och De Lilles föreskrifter; men in-gen, hvars själ föddes med känsla, har ännu läst eller skall läsa deras Sånger, utan att älska mer sina likar, dygden och oskulden, och utan att hemligt sucka till den sällhet de måla.22
Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen gör Geor-gica obsolet som agrarmanual, men som litterär modell har den fortfarande makt över sinnena.23 Landskapsdik-ten kan röra människan och leda henne i en önskvärd moralisk riktning, och kan på så vis göra anspråk på att undervisa.
NOTER
1 Se Bernhard Fabian ”Die didaktische Dichtung in der englischen Literaturtheorie des achtzehnten Jahr-hunderts” i Festschrift für Walter Fischer (Heidelberg, 1959), 77.
2 Rosensteins ”Anmärkningar om vitterhet och smak” nämner t.ex. till vitterhetens försvar att ”Flere sanningar och mycken uplysning, otilgängelig utan vit-terhetens åtgärd för andra än de Lärde, hafva derjämte blifvit bibragte, tankesätten ofta förhöjde och förädlade, förståndet har genom öfving på granlaga ämnen blifvit
skärpt”, men ger inget förtydligande av hur det går till att vetenskapliga och filosofiska sanningar artikuleras i poesin. Nils von Rosenstein ”Anmärkningar om Vitter-het och Smak” i Svenska akademiens handlingar ifrån år 1786, vol. 2 (Stockholm, 1802), 51.
3 Jag förlitar mig här på den inventering som gjorts av Hans Östman i Gustavian non-academic criticism 1772–1809 (Stockholm, 1999).
4 J.W. Liljestråhle ”Företal” i Fidei-commiss till min son Ingemund, andra upplagan (Stockholm, 1797), 2.
136
5 Ibid., 3.
6 Ibid., 4. Märk väl att kursiveringarna är Lilje-stråhles.
7 För distinktionen mellan Kind (genre) och Mode (modus), se Alastair Fowler Kinds of Literature (Oxford, 1982), 106ff.
8 Sten Malmström Studier över stilen i Stagnelius lyrik (Lund, 1961), 33ff.
9 Charles Batteux Cours de belles-lettres, ou principes de la littérature (Paris, 1753), vol. III, 20f.
10 P.D.A. Atterbom ”Carl Gustaf af Leopold” i Litte-rära karakteristiker vol. I (Örebro, 1870), 335, 349.
Frågan om romantikernas relation till lärodikten är egentligen mer komplicerad, men skulle föra för långt in på den romantiska poetikens område. Jag hänvisar till Kurt Aspelin Poesi och verklighet vol. I (Lund, 1967), 83ff; David Duff Romanticism and the Uses of Genre (Oxford, 2009), kap. 3, och Louise Vinge ”’Kärleken’,
’Suckarnas mystèr’ och andra lärodikter” i Rolf Arvids-son, Bernt OlsArvids-son, Louise Vinge (ed.) Diktaren och hans formvärld. Lundastudier i litteraturvetenskap tillägnade Staffan Björck och Carl Fehrman (Lund, 1975).
11 Gustaf Fredrik Gyllenborg Försök om skaldekonsten (Stockholm, 1798), 4f.
12 Gyllenborg (1798), 7. Min kurs.
13 Ibid.
14 Ibid., 41.
15 Johan Olof Wallin Samlade vitterhets-arbeten (Stockholm, 1847), 3.
16 Stockholms Posten N:o 158 (1796).
17 Lorenzo Hammarsköld Svenska vitterheten: histo-riskt-kritiska anteckningar, 2:a uppl. (Stockholm, 1833) (1819), 364.
18 Oftast hade detta yttrat sig i en jämförelse mellan Hesiodos och Vergilius till den senares fördel. Addison skrev i sin ”Essay on Virgil’s Georgics”, att Hesiosos
”had much more of the husbandman than the poet in his temper [---]. He is every where bent on instruction, avoids all manners of digressions, and does not stir out of the field once in the whole Georgic.” The Works of Joseph Addison (New York, 1854), vol. III, 384. Jacques Delille skrev i förordet till sin översättning (1769) att ”Hésiode etait plus agriculteur que poète: il songe toujours à in-struire et rarement à plaire”. Jacques Delille ”Discours préliminaire” i Les géorgiques (Paris, 1769), 10.
19 Carl Gustaf af Leopold Samlade skrifter (Stock-holm, 1833), vol. IV, 34.
20 A.G. Silfverstolpe recension i Stockholms Posten 1796, N.o 158.
21 Ibid.
22 Ibid., opaginerat företal, motsvarande s. 7f.
23 För detaljerade diskussioner av detta förlopp på brit-tiskt område, se Frans de Bruyn ”From Georgic Poetry to Graphs and Maps”, The Yale Journal of Criticism 17.1 (2004), 107–139; dens:s ”Reading Virgil’s Georgics as a scientific text: the eighteenth-century debate between Jethro Tull and Stephen Switzer” English Literary History 71 (2004), 661–689.