de sig i offentligheten hade förlorat sin kvinnliga heder.
Så sent som 1894, när Marika Stiernstedt (1875–1954) skulle debutera som romanförfattare, bönföll hennes far henne om att använda pseudonym så att en skandal i Uppsala kunde undvikas. Hon valde då att publicera romanen Sven Vingedal under pseudonymen Mark Stern.2 En svensk författarinna som liksom George Sand och George Eliot gått till litteraturhistorien med sin manliga pseudonym är Victoria Benedictsson (1850–
1888) som länge benämndes som Ernst Ahlgren.
*
Men detta var historia. Det som intresserade Holmberg och Larsson var varför den litterära transvestismen inte upphört utan tvärtom tilltagit i det sena, jämlika 1900-talets Sverige. Varför publicerade sig exempelvis Erling Poulsen, som i den nyligen publicerade utredningen Boken visat sig vara Sveriges mest läste författare, fram-för allt under kvinnliga pseudonymer?3 De sökte upp honom och frågade.
En viktig anledning till att han använde flera pseudo-nymer var, menade Poulsen, att han skrev så mycket att han inte kunde använda vare sig bara sitt eget namn eller en enda pseudonym. Men varför kvinnliga? Jo, det berodde på att de kärleksromaner han skrev framför allt riktade sig till kvinnor och att han ville åstadkomma ett intimt tilltal. I hans romaner var huvudpersonen alltid en kvinna och han ville att det skulle vara som om en kvinna berättade för en kvinna om det hon varit med om. Ytterligare ett skäl till att han använde pseudonymer var, tillade han, att han alltid drömt om att också skriva en annan typ av romaner, sådana som skulle vinna litteraturkritikernas erkännande, och han ville att hans namn i första hand skulle förknippas med dem.4
Ett av de motiv som Erling Poulsen angav för att välja en kvinnlig pseudonym när han skrev romaner i den populära serien Allers Succéroman handlade om att upprätta en läsarfiktion. Han skrev för kvinnor och han föreställde sig att kvinnor helst läste berättelser av kvinnor om kvinnor. Förmodligen var det samma förförståelse som fick författarparet Stig Malmberg och Sven Wernström att välja kvinnliga pseudonymer när de skrev flickböcker i Wahlströms röda serie. Och att i enlighet med samma tänkande välja en manlig när de skrev böcker för den gröna pojkserien. När de publicerade sina Anita-böcker kallade de sig Siv Malm-ström. För Ulla-böckerna valde de pseudonymen Sonja Berg. För pojkböckerna, där alla titlar börjar med ”Vi fixar”, Stig Ahl.5 När vi skrev till Sven Wernström och bad att få intervjua honom avvisade han oss emellertid skarpt.
Samarbetet mellan Stig Malmberg och Sven Wern-ström, där de satte den litterära transvestismen i bruk på ett mycket konsekvent sätt, ägde rum mellan 1959 och 1964. När vi ställde frågan nästan två decennier senare var båda välrenommerade ungdomsboksförfattare. Med den politiskt vänsterradikala Mexikanen 1963 hade Sven Wernström brutit ny mark och vid 70-talets slut framstod han som den politiska ungdomsbokens främs-te företrädare. Av det ampra svarsbrevet framgick emel-lertid att det inte var vår fråga om pseudonymerna som irriterade honom mest. Det var att vi drog upp detta att han publicerat sig i B. Wahlströms under denna tid alltmer kritiserade och förlöjligade men kommersiellt så framgångsrika ungdomsboksserier.
Sådana problem hade emellertid inte Rune Olaus-son, som under samma tid var en uppburen författare av historiska romaner. Han tog vänligt emot oss i sitt glassiga kontor vid Stureplan i Stockholm och redo-visade ingående och med en god portion både allvar 110
och humor sina skäl att välja pseudonymen Monica Alm till serierna om den hästtokiga flickan Petra och om Ponnygänget. Hästböcker var för flickor och skulle skrivas av någon som en gång varit flicka. Eller kanske till och med framstod som om hon var det just nu. Flicknamnet var en viktig del av försäljnings-framgångarna, menade han. Men varför just Monica Alm? Jo, för att han hade upptäckt att de efternamn som började på en bokstav tidigt i alfabetet blev över-satta i större utsträckning. Hans böcker hade också blivit mycket översatta. Sin största fanclub hade han i Tyskland. Olausson tog i hög grad ansvar för sin kvinn-liga pseudonym och svarade noggrant på den beundrar-post hon fick.
*
Om det var omsorg om den sociala positionen som fick kvinnor att välja manliga pseudonymer under 1800-talet, var det snarare ekonomi och tillgång till de stora kvinnliga läsargrupperna som fick män att välja kvinn-liga pseudonymer under det sena 1900-talet. Och det var inte bara författare inom det populära kretsloppet som använde strategin. Poeten Bertil Pettersson – mest känd för det närmast kultförklarade absurdistiska radio-programmet ”Blå tummen” som han gjorde tillsam-mans med Lasse O’Månsson under 1960-talet – valde under en period att ge ut dikter även under kvinnlig pseudonym.
Classe reste till Örebro, där Pettersson då var bosatt, och fick som svar på sin fråga varför? att detta var av helt ekonomiska skäl. I en intervju med Svenska Dagbladets Ricki Neuman så sent som 2003 upprepade Pettersson sitt svar: ”För att tjäna pengar. Jag kunde inte sälja två dikter på raken till tidningarna, utan var tvungen att
vänta rejält för att få in den andra. Men jag hade myc-ket att säga, och behövde inkomster för mat och hyra.”6 I minnesboken Om allting, bland annat (1997) skriver han att ”tillvaron som poet var fattigare än tunn väl-ling och hade man fått några dikter publicerade i de litterära tidskrifterna – Upptakt, Rondo, Lyrikvännen etc – eller i dagstidningarnas söndagsbilagor kunde man inte återkomma så snabbt som den personliga, inte bristfälliga men snarast obefintliga ekonomin ford-rade. Jag uppfann då Margaretha Malm”.7 Namnet var sammanställt av hans dåvarande hustrus flicknamn.
Poeten Margaretha Malm väckte stort intresse trots sin skygghet. Hon gav inga intervjuer, framträdde aldrig. Inte ens förlaget visste vem som dolde sig bakom pseudonymen. Jag blev, skriver Pettersson, ”en smula förvånad över hur lätt det gick att få dem antagna, det var inte riktigt vanligt att kvinnliga poeter skrev dikter med surrealistisk anknytning.”8 Margaretha Malms poesi väckte, intressant nog, större uppmärksamhet än Bertil Petterssons. 1961 fick hon boklotteriets littera-turpris för diktsamlingen Dagarna utanför tiden, men för att erhålla prischecken måste Petterson avslöja sin identitet. ”Avslöjandet var en pinsam historia, allra helst som jag under den här tiden gjorde en program-serie i radio som hette Kloka gubben och som var svårt präglad av sjuk humor”, skriver Pettersson i sin minnes-bok.9
I ett efterord till Petterssons samlingsvolym Valda dikter menar Björn Julén att han har en annan poetisk identitet och ton i Margarethas böcker.10 Julén citerar också andra recensenter som imponerats av hur väl skalden lyckas gestalta just det kvinnliga. När Ricki Neuman tar upp det i en senare intervju avvisar Petters-son henne emellertid: ”Det var jag, båda två. Man har sin anima.”11 I slutet av deras samtal skojar han dock med pseudonymers betydelse för hur en text läses och
säger att det enda han ångrar är att han inte valde att kalla sig Napoleon.
*
I början av 70-talet gjorde den danska litteraturvetaren Pil Dahlerup en mer vetenskaplig undersökning av vil-ken betydelse författarens kön har för läsningen av en text. Hon jämförde recensionerna av Cecil Bødkers första och andra diktsamling. Cecil Bødker, i Sverige kanske mest känd för ungdomsböckerna om Silas, var vid debuten okänd. Kritikerna uppfattade det som ett mansnamn och berömde hennes dikter som oerhört kraftfulla. När andra diktsamlingen utkom visste man att Cecil Bødker var en kvinna och hennes dikter be-skrevs genomgående i diminutiver.12
Det var också en stark önskan att bli tagen på allvar som fick Sun Axelssons att välja pseudonymen Jan-Olov Hedlund när hon gav ut den mot den grekiska regimen kritiska boken Stenar i munnen 1969. När Lisbeth Larsson frågade henne varför – Larsson och Holmberg hade underligt nog delat upp sina intervjuer enligt ett mycket traditionellt könsmönster – spärrade hon upp ögonen och sade: ”Det finns inte en grek som skulle läst boken och tagit den på allvar om de vetat att den varit skriven av en kvinna.”
Att den litterära transvestismen under efterkrigstiden handlade om ekonomi och prestige var klart. Det var framför allt ekonomiska intressen som fick manliga för-fattare att använda sig av kvinnliga pseudonymer, me-dan en önskan om prestige, auktoritet och trovärdighet låg bakom kvinnliga författares val av manliga pseudo-nymer. Och där det förra tedde sig som ett alltmer frek-vent fenomen var det senare i avtagande.
När bruket av pseudonymer plötsligt kom i fokus i slutet av 00-talet var situationen en annan. Den strikta
skillnaden mellan hög och låg litteratur hade upplösts inom postmodern litteraturteori. Queerteorin hade gjort könsbyten till något hett och spännande och man talade hellre om performance än identitet och autenti-citet. När makarna Alexander och Alexandra Ahndoril valde pseudonym till den gemensamt författade detek-tivromanen Hypnositören 2009 väckte detta en enorm uppmärksamhet. Att publicera deckare under pseudo-nym var mycket vanligt när genren etablerade sig i Sverige under 50-talet. Men plötsligt tedde det sig som nytt och häpnadsväckande. Dagstidningarna var fulla av spekulationer och boken såldes till flera språk innan den svenska upplagan ens var publicerad.
Paret Ahndorils pseudonym var Lars Kepler. Huru-vida man kan kalla det för litterär transvestism beror på vilken aspekt man anlägger. De gissningar som före-kom i pressen utgick emellertid genomgående från att det fanns en könsidentitet mellan pseudonym och för-fattare. Att det dolde sig ett ungt författarpar som tidi-gare publicerat sig inom det höglitterära kretsloppet ver-kade vara något av en överraskning, trots att de – enligt den konvention som Erling Poulsen en gång uttryckte – bara ville spara sina egna namn till ett författarskap av annan, ”finare” typ. Eller som författarparet själva uttryckte det i ett pressmeddelande: ”Vi ville separera detta nya författarskap från våra egna. Eftersom vi ville bli bedömda utan förutfattade meningar skickades manuset anonymt till förlaget.”13
*
En liknande ambition sade sig konstnären och för-fattaren Leif Holmstrand ha haft när han publicerade två diktsamlingar om en matmissbrukare under pseudo-nymen Anna-Maria Ytterbom: ”Jag ville att just de här texterna initialt inte skulle läsas samman med mina 112
andra, att de skulle tolkas för sig, utan förförståelse.”14 Valet av kvinnig pseudonym handlade, enligt ho-nom själv, emellertid inte om att dölja något utan var en del av en undersökning och flera kritiker nappa-de på hans utspel. ”Han beskriver sitt kvinnliga alias som ett queer-experiment” skrev Natalia Kazmierska i Expressen.15 När Aftonbladets Magnus Ringholm kom-menterade avslöjandet, som gjordes av författaren själv på Bokmässan i Göteborg 2009, kallade han Holmstrands användande av en kvinnlig pseudonym för en ”litterär installation” ”i sann queer-anda”.16 I KvällsPosten uttryckte kritikern Jan Karlsson sin
ohölj-da beundran: ”Det är lätt att kalla sig queer. Betydligt svårare att likt Leif Holmstrand – materiellt, både vad gäller tyger och språk, nystan och substantiv – arbeta sig fram mot något ännu inte i majoritetens ögon och öron visualiserat eller verbalt konstituerat. Må karne-valen fortsätta, och grundforskningen.”17
Den fråga som var Leif Holmstrands visade sig emel-lertid knappast handla om den könsidentitetsupplösning som är queerteorins föremål, utan snarare om samma könsskillnadens problematik som en gång fascinerade Holmberg och Larsson. ”Jag ville testa hur man blir be-mött som kvinna”, säger Holmstrand själv.18
NOTER
1 Claes-Göran Holmberg och Lisbeth Larsson, ”De litterära transvestiterna”, Sveriges Radio P1.
2 Ulf Wittrock, Marika Stiernstedt, Stockholm 1959, s. 27.
3 SOU 1972:80, En bok om böcker. Litteraturutred-ningens branschstudier.
4 Yngve Lindung, Kiosklitteraturen, Stockholm 1977, s. 112ff.
5 sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_pseudo-nymer.
6 Ricki Neuman, ”Jag borde kallat mig Napoleon”, Svenska Dagbladet 2003-08-02.
7 Bertil Pettersson, Om allting, bland annat, 1997, citerat efter www.bertilpettersson.se/html/bertil/marga-retha.html.
8 Ibid.
9 Ibid.
10 Björn Julén, ”Inledning”, i Bertil Pettersson, Val-da dikter, Stockholm 1968.
11 Neuman 2003-08-02.
12 Pil Dahlerup, ”Omedvetna attityder hos en recensent” [1972], övers. i Feministiska litteraturanalyser 1972–2002, red. Åsa Arping & Anna Nordenstam, Lund 2005, s. 17–21.
13 Citerat bland annat i Mattias Oscarsson, ”Ahndo-ril bakom Kepler”, SDS 2009-08-11.
14 www.tidskriftenordobild.se/nyhet/kand-konst-nar-och-forfattare-bakom-smal-poet-pseudonym/
15 Natalia Kazmierska, ”Författarna som inte vill stå för sina böcker”, Expressen 2011-01-04.
16 Magnus Ringgren, ”Hon är en han”, Aftonbladet 2009-07-01.
17 Jan Karlsson, ”Grundforskning med Leif”, KvällsPosten 2010-09-30.
18 Kazmierska 2011-01-04.