Paul Tenngart
en dikt av den amerikanske poeten Billy Collins beskrivs en modern amerikansk motsvarighet till Prousts madeleinekakeupplevelse. Upplevelsen inträffar när diktjaget får syn på ordet ”lanyard” i en ordbok. En ”lanyard” är, vad jag förstår, ett slags fläta som är tillverkad av små remsor. Ordet får diktjaget att minnas en alldeles speciell fläta, som han tillverkade på ett sommarläger en gång i tiden. Minnet öppnar dörren till diktjagets barndom och får honom att tänka på sin mamma:
The Lanyard
The other day as I was ricocheting slowly off the pale blue walls of this room, bouncing from typewriter to piano,
from bookshelf to an envelope lying on the floor, I found myself in the L section of the dictionary where my eyes fell upon the word lanyard.
No cookie nibbled by a French novelist could send one more suddenly into the past – a past where I sat at a workbench at a camp by a deep Adirondack lake
learning how to braid thin plastic strips into a lanyard, a gift for my mother.
I had never seen anyone use a lanyard or wear one, if that’s what you did with them, but that did not keep me from crossing strand over strand again and again until I had made a boxy
red and white lanyard for my mother.
I
38
She gave me life and milk from her breasts, and I gave her a lanyard.
She nursed me in many a sickroom, lifted teaspoons of medicine to my lips, set cold face-cloths on my forehead, and then led me out into the airy light and taught me to walk and swim,
and I, in turn, presented her with a lanyard.
Here are thousands of meals, she said, and here is clothing and a good education.
And here is your lanyard, I replied,
which I made with a little help from a counselor.
Here is a breathing body and a beating heart, strong legs, bones and teeth,
and two clear eyes to read the world, she whispered, and here, I said, is the lanyard I made at camp.
And here, I wish to say to her now, is a smaller gift – not the archaic truth that you can never repay your mother, but the rueful admission that when she took the two-tone lanyard from my hands, I was as sure as a boy could be
that this useless, worthless thing I wove
out of boredom would be enough to make us even.
(Ur The Trouble with Poetry and Other Poems, New York 2005)
*
Det som den lilla flätan får diktjaget att förnimma på-minner starkt om det som psykologer kallar ”qualia”, det vill säga sådana livsintryck som är psykologiskt mycket distinkta men ändå svårligen låter sig begrepps-liggöras, formuleras, diskuteras – som smaken av kaffe eller doften av en nyklippt fotbollsplan i juni. Känslan av att sitta där på arbetsbänken och fibbla med plast-remsor, långt hemifrån, är ett sådant intryck. Det är högst konkret, sinnligt och specifikt, men i ett enda svep tecknar det också barndomens hela sammanhang – diktjagets barndom, min barndom, ja, kanske många läsares barndomar. Vissa menar att poesins viktigaste uppgift just är att formulera sådana intryck, som inte låter sig fångas in av några andra sorters språkbruk.
Tittar vi oss omkring kan vi nog hitta många ting som likt Collins fläta tar oss tillbaka och får oss att återupp-leva lika distinkta som omfattande förnimmelser. Ofta är det på ytan, i själva det sinnligt manifesta, som tinget öppnar sig mot en annan värld. När min son leker med min gamla gula Renault är det till exempel inget annat än mönstret den halvt avskavda färgen på motorhuven skapar som tar mig tillbaka till mattan, ljuset och vär-men i mitt pojkrum. Och när jag läser mina gamla barn-böcker är det i själva doftpusten som uppstår när man vänder blad som sjuttiotalet åter drabbar mig.
Det behöver inte ens vara ens egna qualia man för-nimmer. Man kan mycket väl fantisera fram vad man tror är distinkta inslag i andras förflutenhet, bara man får hjälp av rätt ting. För några månader sedan hittade jag ett gammalt skabbigt bokmärke som drällde på något av barnens rum. Det visade sig komma från min fars barndom. På baksidan stod: ”Minne från Stig 1954.”
Vem var Stig? Ingen aning. Och det är det nog ingen annan heller som vet. Inte ens Stig själv – om han nu fortfarande lever någonstans – hade förmodligen känt igen sitt gamla bokmärke eller kommit ihåg att han
varit på besök hos min far någon gång på femtiotalet.
Alla har glömt Stig, men hans minne lever kvar.
I sina efterlämnade anteckningar beskriver Baudelaire sådana ögonblick, då högst vardagliga fenomen eller föremål ger hisnande inblickar i något stort och i sig obeskrivbart. Han kallar det för livsdjup: ”I vissa nästan övernaturliga själstillstånd uppenbarar livet hela sitt djup i det skådespel man har för ögonen, hur vardagligt detta än må vara. Det blir en symbol för livsdjupet.”
Flätan av plastremsor i Collins dikt är oansenlig, och själva händelserna och situationerna omkring tillverk-ningen av den är inte heller särskilt dramatiska. Gåvan tycks ha producerats högst slentrianmässigt, ja, rentav med leda som utgångspunkt och orsak. Ändå utgör den – eller rättare sagt minnet av den – ett hisnande schakt som stupar rakt ner i barndomen. Därmed dundrar den också rakt in i ett stort, svårformulerat och svårförståeligt existentiellt komplex: det att vara förälder till någon och det att vara barn till någon.
Dikten gestaltar den oerhörda obalansen i relationen mellan föräldrar och barn. Nej, en fläta av plastremsor är inte mycket att komma med som gåva till den människa som har gett en liv, det inser det vuxna diktjaget, och det är med självironisk skam som han tänker på sin futtiga fläta. Någon sådan skam känner man inte som barn. Barnen är nog tvärtom övertygade om dylika gåvors stora värde. Halvfärdiga teckningar, oknutna halsband av plastpärlor, fjolårskastanjer, pinnar, kottar, tusenskönor som burits i overallfickan en hel dag – allt gör, tycks de små resonera, föräldrarnas liv fantastiska.
Och Gud nåde den som antyder något annat.
Kanske har barnen rätt. Åtminstone visar Collins dikt hur viktiga dessa gåvor kan bli i efterhand för giva-ren. Det är ju den där flätan som påminner Collins diktjag om allt modern har gjort för honom. På sätt och vis blir den därmed lika stor som hennes omsorg,
på samma sätt som smakblandningen av lindblomste och madeleinekaka inrymmer hela Marcels barndom i Combray. Det är i flätan som modern lever vidare. I den finns – trots att den inte alls existerar längre – hen-nes levnads största insats manifesterad.
I vissa fall har obalansen mellan föräldrar och barn en motsvarighet i obalansen mellan lärare och elev. Och som gåva till Claes-Göran Holmberg, efter ett helt yrkesliv i universitetets tjänst, står denna text-remsa i futtighet inte långt efter flätan i Collins dikt.
För honom, vill säga. För mig leder tanken på Classes år vid universitetet till ett mycket stort ögonblick, ett ögonblick som röjde ett slags livsdjup. Han var en av mina allra första universitetslärare, och som den svält-födda gymnasieekonom jag var sög jag girigt åt mig hans lärdom om kultur, litteratur och massmedier på Kulturvetarlinjens baskurs, i Synvillan på Kävlinge-vägen. Framförallt minns jag hur han på ett självklart sätt, utan omsvep och helt utan ironiska reservationer, exemplifierade ett resonemang med den amerikanska polisserien Spanarna på Hill Street. I det ögonblicket öppnade sig en ny, dittills helt oanad värld. Att man kunde ägna min absoluta favoritserie allvarliga akade-miska studier var en fantastisk insikt. För första gången visade någon att min, just min, kulturella referens-ram var värd analys. Det var en insikt med stora im-plikationer. Den innebar att mitt liv kunde vara lika intressant som de flesta andras, och att mina funde-ringar om saker och ting skulle kunna – efter lite skol-ning – vara värda att lyssna på. Den innebar helt en-kelt att jag insåg att humanistiska studier kanske ändå kunde vara något för mig.
Vi är inte kvitt, Classe och jag, inte på långa vägar.
Det kommer vi aldrig att bli. Men man kan hoppas att denna lilla fläta blir ett litet tecken på det livsdjup den påminner mig om.
40