Katarina Bernhardsson
ill Ordkonst som fortsätter upproret”. Så skrev Classe i en dedikation i sin avhandling Upp-rorets tradition. Den unglitterära tidskriften i Sverige. Boken gav han till mig, i min dåvarande egen-skap av Ordkonstredaktör, och flera år innan jag sedan kom att bli hans doktorand. Nu, ett drygt decennium senare, återvänder jag till Ordkonst för att skriva en bit av tidskriftens historia, eftersom jag inte kan tänka mig ett mer passande ämne till tidskriftsforskaren Classes festtidskrift.
Tidskriften Ordkonst startades 1995 av ett gäng entu-siastiska lundastudenter.
Eller gjorde den det?
Mer sant är kanske att säga att tidskriften växte fram organiskt och sakta tog form under några års tid. Frågan är om den ens hade ett första nummer. Den transfor-merades successivt – från ett uppkopierat programblad i A4-format för litteraturscenen Poeternas estrad, till en uppkopierad antydan till tidskrift, till en tidskrift tryckt på ett mycket billigt tryckeri. Först efter några år såg den ut så som man tänker sig en litteraturtidskrift.
Under min egen tid, som Ordkonsts första utnämnda redaktör (1996–98), slutade den egentligen aldrig att
bete sig som en liten tidning snarare än en tidskrift, fast i ett tänkande som i viss mån formades av själva A4-formatet.
Mycket har hänt sedan dess, tidskriften har förändrats och bytt styre ett dussin gånger. Tidskriftens profil är märkbart stabil ändå: bred, med en blandning av essäer, reportage, skönlitterära bidrag och recensioner.
Framför allt utmärks den av hur den tar litteraturen på entusiastiskt och blodigt allvar.
Ordkonst började möjligen av en tillfällighet, men att den finns kvar är allt annat än en tillfällighet. Ge-nom drygt femton år har lundastudenter svettats över korrektur, debatterat vilka litterära bidrag som håller tillräckligt hög kvalitet och omdesignat tidskriften av den anledningen att just en sådan tidskrift behövs:
en tidskrift som är allvarligt professionellt syftande fast den görs av amatörer, som riktar sig till en tänkt litteraturintresserad allmänhet samtidigt som den är en skola för kulturintresserade studenter. Många är de som gått vidare och blivit kulturskribenter, journalister, doktorander, förläggare, kulturarbetare. Färre har blivit författare, även om också de finns. Ordkonst har framför allt varit ett resultat av ett akademiskt intresse för litteratur.
”T
För den här artikeln har jag intervjuat några ord-konstredaktörer och också tidskriftens nuvarande re-daktion, som solidariskt har avskaffat redaktörsrollen och i stället turas om som chefer. Varför finns Ordkonst, frågar jag dem. Vad är poängen med tidskriften?
– Poängen är att ge studenter som är intresserade av litteratur ett forum, och en plats där de kan skaffa sig erfarenheter, säger Annika J. Hagström, redaktör 2004–2005 och numera doktorand i engelsk litteratur och kritiker. Jag lärde mig allt jag kan om den svenska förlagsmarknaden genom Ordkonst, och mycket om samtida litteratur.
– Det är ett ställe där folk börjar skriva, säger Ken-neth Lindegren, redaktör 2009–2010 och idag dok-torand i litteraturvetenskap. Han tycker om tidskrif-tens lågmälda kontinuitet:
– Ordkonst är ett forum som man kan ta hand om ett tag. Den finns där, och själv är man med en liten stund.
– Jag har tänkt att om det är det här man vill hålla på med så finns det ingen bättre form att utvecklas i, säger Victor Malm, en av dagens redaktionsmedlemmar.
Hans redaktionskamrat Malou Zilliacus fyller i:
– Man ska inte vara en färdig skribent eller stilist för att kunna medverka. Men det är knepigt. Jag tycker om att tidskriften är ambitiös, men samtidigt vill jag inte att den ska vara exkluderande.
Som redaktör valde Annika J. Hagström att särskilt sätta fokus på den lokala, skånska litteraturen, medan Kenneth Lindegren ville göra en experimentell tidskrift som underminerade gränserna mellan skönlitteratur och artiklar. Betoningen växlar från år till år, och Anni-ka J. Hagström ser det som en styrAnni-ka:
– Det kan vara ett problem om man tänker på tid-skriften som kommersiell produkt, men jag tycker att det är en styrka att det inte går att ha en innehållsmässig
kontinuitet. Det måste vara varje redaktörs och redak-tions beslut.
– Det finns en demokratisk anda i Ordkonst, och jag tycker att det är viktigt att redaktören inte bestämmer för mycket. Tidningen är inte någon enskild persons, och det är en styrka, menar Kenneth Lindegren.
I det femtiotal nummer som har kommit ut sedan starten syns ambitiösa litterära essäer om en mängd olika författare och litteraturriktningar. Recensions-avdelningen har alltid varit tämligen omfattande, och bland den nyskrivna poesin och prosan ryms många debuter. Kreativiteten syns också i de många tema-numren: allt från tema sjuttiotal till tema mord har synats i sömmarna, och de senaste numrens teman har varit ”Film”, ”Finland” och ”Brev”. Inte sällan domi-neras tidskriften av skånska författare, men här syns också en nyfikenhet på litteraturen i övriga Norden, på klassiker, litterära debatter och genrelitteratur. Intres-set är särskilt stort för den unga litteraturen. Vid ett par tillfällen har Ordkonst också gett ut litterära CD-skrivor tillsammans med tidskriften.
Trots de olika betoningarna är kontinuiteten märkbar och en läsare känner igen sig mellan årgångarna. Classe skriver i en artikel:
Om man skulle koncentrera sig till kultur-tidskrifterna kan man konstatera att det både finns »pråmar» och »snällseglare» (be-greppen är Åke Runnquists), det vill säga några långlivade, allmänna tidskrifter som Ord och Bild, BLM, 00-tal och korta blixt-rande generationstidskrifter som Karavan, Spektrum, 40-tal.1
Utifrån det begreppsparet är Ordkonst, sin ideella status till trots, en sorts studenternas pråm, en tidskrift som 180
utifrån en bred litteratursyn och i lagom mak tar sig fram i litteraturens värld.
Den står för en idé om att både hålla fast vid kvalitet och bjuda in en större skribent- och läsekrets, att vara både en färdig produkt och en läroverkstad, att vara för studenterna men samtidigt rikta sig bortom studentkollektivet. Ordkonst balanserar i ett både-och, den bebor en glipa mellan det lekfulla och det allvarliga.
Thomas Evertsson, som sitter i dagens redaktion, ser tidskriften som en sorts folk-högskola placerad mellan det amatörmäs-siga och det professionella. Att Ordkonst inte håller sig med manifest eller en tydlig agenda och inte publicerar de egna redaktionsmedlemmarnas litterära alster är en del av denna strävan mot det pro-fessionella.
Malou Zilliacus sätter fingret på en annan av tid-skriftens balansgångar när hon påpekar att den riskerar att bli stämplad som elitistisk inom studentvärlden, men som studentikos av världen utanför, trots att den är varken det ena eller det andra.
Studentikost orienterad har Ordkonst aldrig varit, trots att inramningen är Akademiska föreningen, där föreningen Ordkonst är ett av tretton utskott.
När utskottet startade 1994 var det av ett gäng litte-raturintresserade och kulturradikala studenter som saknade en litterär samlingspunkt i Lunds studentliv.
Föreningen arrangerade från början de litterära uppläs-ningarna Poeternas estrad och drev skrivarcirklar. Då hette den Pennklubben, men fick snabbt ändra namn eftersom Svenska PEN-klubben inte accepterade nam-net. Mariah Larsson, en av föreningens grundare och numera docent i filmvetenskap och lektor vid Malmö högskola, minns en start kantad av namnproblem,
trass-Tidskriften Ordkonst under två årtionden:
nr 3 1996, nr 2 1999, nr 2 2000, nr 1 2005 och nr 4 2009.
lig kontakt med Akademiska föreningen, en skandal-belastad ordförande och tjafs om pengar.
– Det fanns en tanke om en tidskrift redan då, men det var ingen som orkade ta i det. Vår ordförande drev redan en egen tidning och var inte intresserad av att starta en ny. Att göra en tidskrift kändes som en jätte-grej, säger hon.
Föreningen Ordkonst fyller samma funktion som Litterära studentklubben en gång gjorde på 50-talet:
den tar tillvara behovet av en samlingsplats för litte-rärt intresserade studenter. Också själva tidskriftens start kan sättas in i en längre historia om Lund.
Lundagård, studenternas tidning som funnits i Lund sedan 1920, förändrades under slutet av 1900-talet och gick från att vara en allmänkulturell tidning till att bli en mer renodlad nyhetstidning – en utveckling som fullbordades med en omgörning 1992 under P. M.
Nilsson (sedermera politisk redaktör på Expressen). Det lämnade en nisch öppen. Lundagård var inte längre en litterär plats som den varit under höjdpunkter som 20-talet, med Hjalmar Gullberg och Tristan Lindström i redaktionen, eller 50-talet, när Lundaskolan publicerade sig där. En ny plats behövdes för det litterära stråket inom studentkulturen, och resultatet blev några år se-nare Ordkonst. Mer nischad, mindre spridd, men för-valtare av den del av lundagårdsarvet som den stora studenttidningen avhänt sig.
Idag är platsen ohotad.
– Det är självklart att det måste finnas en student-verksamhet som kretsar kring litteratur, säger Hannes Grönberg, ordförande för utskottet Ordkonst.
Tidskriften är idag också en del av ett litterärt medie-kluster: ordkonstarna både bloggar, twittrar och gör radio i Radio AF. Detta utöver de litterära kvällarna, som fortfarande går under namnet Poeternas estrad, och skrivarcirklar för intresserade studenter.
Engagemanget går upp och ner. Akademiska före-ningen fungerar som en garant som ser till att verk-samheten finns kvar, och i regel finns det alltid några eldsjälar som driver verksamheten. Nu verkar verksam-heten vara mitt inne i en nystart med stor entusiasm, bland annat beroende på alla de olika former av aktivi-teter som erbjuds.
De som framför allt engagerar sig är humaniorastu-denter, som ofta läser litteraturvetenskap eller filosofi.
Thomas Evertsson är kluven till det:
– Egentligen skulle jag vilja att vi kunde erbjuda ett litterärt forum för dem som inte redan får litteraturen i sina studier.
Åter till Classes inledande, och en smula smickrande, dedikation. Har Ordkonst någonsin fortsatt något upp-ror? Tidskriften är ambitiös – den vill mycket och strävar mot hög kvalitet. Den vill leka och vara allvarlig samtidigt och väjer inte för att vara en smula akademisk.
Upprorisk är kanske inte det första ord man tänker på – snarare välavvägd, genomtänkt, bearbetad.
– Jag har ingen känsla av att vi var upproriska, säger Kenneth Lindegren. Jag vet inte vad fienden skulle vara i så fall.
Möjligen kan man se verksamheten som en sorts revolt mot marknadsanpassning och kortsiktighet.
Malou Zilliacus berättar om hur redaktionen inte lyckas lägga sin kraft på att marknadsföra sig, utan i stället lägger ner enormt mycket arbete på texterna och korrekturläsningen:
– Men vi skriver ju för evigheten också…
NOT
1 Claes-Göran Holmberg, ”Tidskriften i Sverige”, Litte-raturbanken, hämtad från: litteraturbanken.se/red/pre-sentationer/specialomraden/TidskriftenISverige.pdf.
182