Höna utan stark tabasco tycker de är blää och fiasko.
Moster Millas sockerkaka vill de inte heller smaka.
Paprika och ingefära tycks dem inte alls besvära.
Piripiri, indisk peppar är som glass på deras läppar.
Äter man av deras curri
blir man vidbränd, röd och snurri.
Vad man helst vill ha på fatet har att göra med klimatet.
(Matbok, 1998) De som lever i landet där pepparn växer är konstiga. De uppskattar inte vår mat, känner inte till skandinaviska produkter som mesost och välling. Och moster Millas sockerkaka, ett namn som för tanken till hemvan njut-ning, ratar bengalerna (hur vet han det?). Men indierna besväras då inte av peppar och andra starka kryddor – nej, de verkar livnära sig på dem. Som normal, däremot, blir man av dessa kryddor ”vidbränd, röd och snurri”.
Tabasco, skall väl sägas, är en delstat i Mexico och såsen på fermenterade kajennpepparfrukter, salt och vinäger görs i Louisiana vid Mexikanska golfen. Tabas-co är inte indiskt. Åtskilliga kryddor behöver varmt kli-mat, men att bo på nordliga breddgrader innebär knap-past i sig att man föredrar kryddlös mat. Lika lite som att man skulle tacka nej till sockerkaka för att man är indier. Diktens slutargument är i sanning tvivelaktigt.
Men de bor ju i hyddor, dessa märkliga sockerkaks-förnekare! Dessutom finner man dem i ett land där pep-parn växer… ett uttryck som lätt för tanken till invek
-tivet ”dra dit pepparn växer”.
Ryms här inte, 1998, en illa förtäckt (kulinarisk) rasism?
Och det blir tyvärr inte bättre när Hellsing ger sig i kast med vegetarisk mat.
Vegetarisk mat och hälsa har man diskuterat alltsedan grekisk antik. Föreställningen om att människan skulle uppta egenskaper av det djur hon äter har funnits i flera tusen år. Detta ligger delvis till grund för att Pythagoras och Empedokles blev vegetarianer. Ett annat skäl är brutaliteten mot andra arter. Montaigne hänvisar två tu-sen år tu-senare till Pythagoras i essän ”Om mänsklig grym-het” (1580). Inte utan obehag såg Montaigne hur man förföljde och dödade djur som inte gjort människan något ont. ”Jag fångar nästan aldrig ett djur levande utan att släppa det fritt igen. Pythagoras köpte djur av fiskare och fågelfängare för att göra detsamma.”
Man skulle i sammanhanget också kunna vända sig direkt till Gud, åtminstone till den mycket tidige. I Första Mosebok (1:29) ger Gud människan frukter och örter att livnära sig på. Efter syndafloden tillåter där-emot Gud människan att äta kött, att bli allätare (1 Mos 9:3). En varierad föda förefaller för övrigt evolutionärt lämplig med tanke på vår tanduppsättning. I Nya Testa-mentet, skall sägas, är kraven på vad vi äter betydligt mer parentetiska.
Eller för att gå till den dödsförkunnande prästen Carl Johan Lohmans ”Oförgripelige dödstankar” (be-gravningsdikt d. 19 november 1719) där han i sin all-omfattande förgängelsetematik påminner oss om att det vi livnär oss på, i syfte att förlänga våra korta liv, har självt fått ge upp andan: ”Vår död är i vår mat. Vår spis är döder fisk, / död fågel, döda djur: märk liken på vår disk, / och se hur kroppen får av döden sin förtäring.”
Sålunda: vi äter de levande… eller vi dödar de levande för att äta.
Något vegetariskt stöd skall man emellertid inte 162
vänta sig att få av Hellsing. I en samtid med ökad ekologisk medvetenhet om köttproduktionens miljö-problem, med ökat antal vegetarianer, om så av etiska, medicinska, politiska eller andra skäl, försöker Hellsing i ”Vårt gröna kök” (1998) följa en trend i sitt sätt att främja grön konsumtion.
Ett kök ska vara smalt och grönt, att köpa korv är inte lönt.
Nej, bara salladsblad
och brännässlor och grön spenat och ekologisk, nyttig mat och frukt i långan rad.
En äkta vegetarian ska sjufalt tugga sin banan.
mot bönor ler han sött.
Men biff med piff får underkänt den gör en däst och korpulent.
Säg kött, så ser han rött.
För visst kan grönsaker va gott, det har kaninerna förstått.
Jag äter gärna majs.
Av sån mat blir man frisk och smal och trevlig som en plastlinjal och får så utmärkt bajs.
Men det är en diktare med illa dolda förbehåll. Med till synes små medel avslöjas avsändaren: först ut är det skenbart opersonliga uttrycket ”Ett kök ska vara”
– talaren inbegrips således inte. Underförstått betyder det att ’så säger de andra, inte jag’. Sedan kommer den klichéartade, obsoleta och gravt pinsamma bilden av vegetarianen som en mänsklig kanin. Bara salladsblad, nässlor, spenat och frukt duger. Ordet ”bara” speglar en
attityd. Det är inskränkande och låter påskina vegetaria-nens reducerade livsvärde.
Därpå följer förlöjligandet: tugga bananen väl, le sött mot bönor, medan mat med piff naturligtvis inte godtas, ja det räcker att säga ordet ”kött”. Nästa förbe-håll är slutstrofens ”För visst kan grönsaker va gott”, som är en gardering – talaren är då inte helt emot. Visst kan det vara gott, men… Och de som har förstått, det är kaninerna. Sålunda har vegetarianer kaniner som före-bild. Sedan kommer för första gången den talande fram som subjekt: ”Jag äter gärna majs.” Det inkastade ad-verbet, ”gärna”, blir så ytterligare en gardering som bara förstärker motviljan inför annat vegetariskt. Alltså: ’jag kan faktiskt också, jag har inget emot grönsaker’. Men särskilt gott är det tydligen inte. ”Jag äter gärna majs”
låter ungefär som en artighetsfras à la ”Jag kan gärna diska efter maten”. Det leder omgående till ”Av sån mat”. Med en liten retorisk markör, ”sån”, har maten kommit på så pass behändigt avstånd att andra får äta den. Man må bli frisk och smal av maten, men knappast roligt sällskap, för Hellsings avslutande knorr följer sam-ma inslagna linje. Hur trevlig är en plastlinjal?
Någon glädje inför grönsaker märks sålunda inte, alltså knappt ens inför majsen. Och djupare kunskap om vegetarianens kulinariskt sett rika möjligheter i da-gens kök tycks Hellsing inte besitta.
Men fint bajs får man.
Man kan alltså även för barn i en dikt om det goda och hälsosamma i grönsaker förmedla känslan av det di-rekt motsatta. Det är andra som får äta ”sån mat”, utan raffinemang, utan att ha kul.
Det ordnar sig nog med bajset ändå.1
NOT
1 Jag är på intet sätt vegetarian, men skyr falsk välme-ning.