fartyg gick på grund och blev sedan det kommit loss anfallet av sjörövare. Därefter mötte de ett annat skepp som i sin tur tog Emanuels skepp för ett sjörövarskepp och gav det en rejäl bredsida, ”så att kulorna veno om öronen på de ombordvarande”.3 Väl framme i England fick de inte landstiga eftersom ett rykte gick att Sverige drabbats av pest. De fick sex veckors karantän, men Emanuel lät sig icke nedslås av detta – han smet i land och höll på att ända sin englandsvistelse som hängd.
Men, som sagt, Emanuel var söndagsbarn.
Emanuel var en man som hade tumme med krafter-na. Han gick sedan på föreläsningar, hållna av kraften och tyngden själv, Newton. Enligt Stig Dagerman hade Newton, som bekant, inte tumme med sin egen tyngdlag. Hos Dagerman uppför sig inte Newtons te och betjänt som uträknat. De svävar uppåt i stället för att hålla sig på marken. Teet och betjänten befrias från gravitationens tyngd. Endast motkraften som ser till att dra åt andra hållet, så att vi inte mosas mot jorden och till slut liknar pannkakor, finns kvar och lyfter dem mot takbjälkarna. Newton själv försöker sväva ef-ter för att plocka ner dem – men han vet såklart att alla kroppar lyder tyngdlagen och lyckas därför inte på egen hand. Han blir tvungen att ta hjälp av Emanuel, eller rättare sagt av hans skåp. Det är ett ”högt skåp, vilkets överdel försvinner i mörkret under bjälkarna”.
Betjänten befinner sig ”på cirka fyra meters höjd över Newton”, som resolut ”bestiger Swedenborgs skåp och från denna höjd vinkar han nu betjänten till sig. Och under de sotiga bjälkarna kommer betjänten skridande med värdiga steg genom luften och brickan vilande på framsträckt hand. Nästan framme – och Newton kastar sig ut från skåpet. Med armarna om betjäntens höfter och tung som jorden själv drar den gamle ner sin tjä-nare till golvet”. Det krävs således bara 1 N för att få ner betjänten enligt Dagerman. Min tyngd på jorden
är 441,45 N. Visserligen väger Newton tungt, men där tog han allt i, Dagerman.4
Den jordiske Emanuel föll däremot ned helt på egen hand, någon gång mellan 1743 och 1745. Här är uppgifterna lite osäkra, men helt klart är att han föll som död ned och skådade det ljus som städade hans huvud från allt grums och lyste upp vägen för andar och änglar. Enligt Jorge Luis Borges är det inte alls under-ligt att Emanuel började tala med änglarna. Det var ett direkt utslag av hans vistelse i England, som var ett trist ställe: ”But as the English are not very talkative, he fell into the habit of conversing with devils and Angels”.5
År 1758 såg då avtrycket från ett av dessa märkliga umgängen dagens ljus. Om himmelen och dess underbara ting och om helvetet har den fantastiska undertiteln På grund af vad som blifvit hördt och sedt. Kanske var det det verket, eller Arcana Coelestia, som fick Strindberg att utbrista: ”Swedenborg har blivit min Vergilius som ledsagar mig igenom helvetet, och jag följer honom blint”.6 En av de andar som Emanuel umgås med är en-ligt en anekdot just Vergilius – men det är bara en anek-dot och inte alls lika sant som annat.7 Emanuel fick besök av Kellgrens lärare, den finske professorn från Åbo och Åbo tidningars legendariska sekreterare och ledare, Henrik Gabriel Porthan.8 Professorn sätter sig utanför Emanuels dörr och väntar på att bli mottagen.
Han hör då ett samtal genom väggen. Efter en stund kommer Emanuel ut och tar farväl av en osynlig gäst – Vergilius, skulle det visa sig – samtidigt som han hälsar Porthan välkommen. Just det faktum att Emanuel tar avsked av Vergilius samtidigt som han talar med en jor-disk är orsaken till att han inte just vid detta tillfälle kan ha träffat Vergilius. Emanuel var nämligen inte när-varande i det jordiska då han umgicks med andar. Ett annat tungt vägande skäl är att denne Porthan tydligen aldrig varit i England.9 Historien förtäljer dock icke
om Porthan var i livet när Emanuel träffade honom i London…
År 1759 är också ett märkligt år i historien.
OM ENS MOR heter Börta och ens far Jöns Olsson och man inte riktigt vet när man är född men är säker på allt annat här i världen och känner att man har kraft av sin inre eld –
då ger man sig ett eget namn och kallar sig för Tors eld eller Thorild och går ut i världen med ett namn som en fanfar –
Thomas Thorild!10
Nu råkar jag veta något som Thorén inte visste.
Han föddes 18 april 1759. Han föddes i Bohuslän, i Svarteborg närmare bestämt. Hemmanet hette Blåsopp. Själv tänker jag på svamp – blå sopp. Det är såklart fel enligt Grimberg som har svar på det mesta.
Namnet skall ses som en uppmaning, en uppmaning Thorén antog enligt Grimberg, blås opp! ”Den ynglin-gen, som föddes här en aprildag 1759, skulle bli en him-lastormande ande.”
Ett par månader efter lille Thoréns ankomst anlände Emanuel till Göteborg efter sin utlandsvistelse. Det är då han ser elden! Ja, inte Thoréns inre eld, alltså. Ema-nuel ser att det brinner i Stockholm. Han ser också att elden hejdar sig tre dörrar från hans eget hem. Innan han såg det var han orolig, trots att han också hade hem i evigheten.
Hur kunde han då känna en sådan förtviv-lan över att hans hem är hotat av branden?
Och hur kan hans glädje vara så stor när det blir klart för honom att elden har hejdat sig just tre dörrar från hans hus!
Det enkla svaret är ju att evigheten har han alltid, men sitt lilla hem på Söder i Stockholm har han bara några korta år.
Han är redan en gammal man. Huset kan gå förlorat, och därför är det dyrbart.
Men Evigheten – den finns alltid kvar!11
1772 reste så Emanuel för gott till efterdettavärlden.
Han hade fått ett uppdrag och slutfört det.
Mer behövde han inte göra, och den tjugo-nionde mars 1772 gick han stilla in i det rike han så utförligt hade skildrat. Där var våren på väg liksom också i det land han lämnat.12
1778 är ett annat ”bra” årtal i historien som man kan hänga upp mycket på, då dog nämligen många – Rousseau, Voltaire och Linné till exempel. Samma år av-lade Thorén juridisk kandidatexamen. Samma år, eller möjligen året efter, startade den ”driftige bokhandlaren Holmberg den 29 oktober Stockholms Posten”.13 I den var Kellgren självklart en viktig medarbetare. Dessutom är 1778 det år Thorén håller sitt berömda landskapstal vid Göteborgs nation i Lund: Om hvad som är Ä d e l t och S k ö n t i Vettenskaperna.14
17 augusti 1780 skriver Thorén från Lund till sin vän Heurlin: ”Och jag, bäste vän, är moraliskt död i denna lärdomens öken! –”15 I Lund tänkte man inte stort, ljust och fritt! Det gjorde man möjligen i Uppsala som ju anammat de Thorénska orden: ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”.16 Inte ens rätt tror jag Thorén tyckte att vi tänkte i Lund…
1784 startade så Thorén tidningen Den nye grans-karen, som är Sveriges enda tidning som är anhängare 124
av Sturm und Drang, och det är bara Thorén som skri-ver i den. 1785, den ”7 julii”, har Thorén för första gången undertecknat ett brev med namnet Thorild.17 Samma år kom nya inskränkningar i tryckfriheten – mycket ”tack vare” Den nye granskaren.
1788 reste Thorild till England, precis som Emanuel en gång gjort. Thorild råkade med tiden illa ut, ”kas-san tog slut, och hans värd lät bysätta honom”.18 Det verkar faktiskt ha varit ett ganska ogästvänligt ställe på 1700-talet, England (snarare gastvänligt). Det visste också Emanuel så Thorild fick hjälp av en svensk swedenborgare, som satte honom på en båt till Göte-borg – dit ju även Emanuel kom då han kom hem till eldsvådan, det året Thorén föddes. Under sin vistelse i swedenborgianismens högkvarter, London, skrev Tho-rén en liten skrift över Emanuels lära, True heavenly religion.
1790 återkom Thorild till Sverige, och som alla för-står hade franska revolutionen timat medan han var borta. Under hans bortovaro hade Gustaf III stärkt sin makt på adelns bekostnad. Det jäste och pyrde i lan-det.
Efter kungens död 1792 uppmanade Thorild makt-havarna att genomföra en fransk revolution i Sverige, för att undvika våld och oroligheter. Han blev satt i häkte.
1793 dömdes så Sveriges Sturm und Drang till fyra års landsflykt.19 Han skulle bli borta längre. Han hamnade slutligen i Greifswald, där han blev professor och bibliotekarie 1795. Där stannade han tills han dog 1808. Han dog nämligen på riktigt, han hade ingen odödlig själ – påstod han själv, i alla fall. Det är också utanför Greifswald Thorild ligger begravd. Det vet jag, ty det har jag ”hördt och sedt”... Den driftige Holmberg har upplyst mig, och ledsagat mig dit, On the road från Greifswald till Lund.
NOTER
1 Hans Larsson, Studier och meditationer, Stockholm 1920, s. 161.
2 Svenskt litteraturlexikon, Lund 1964, s. 500.
3 Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, del VI, Stockholm 1922, s. 290.
4 Stig Dagerman, Tusen år hos Gud, Stockholm 1954, s. 11–15.
5 Jorge Luis Borges, The Book of Imaginary Beings, New York 1969, s. 137.
6 August Strindberg, Legender, Stockholm 1928, s. 92.
7 Det lär vara Atterbom som är pappa till dessa rykten.
8 Svenskt litteraturlexikon, s. 245.
9 Grimberg (1922), del VI, s. 301ff.
10 Erik Lundberg, Bön till Rousseau, Lund 1993, s. 30.
11 Erik Lundberg, Ansikte mot ansikte, Lund 1993, s. 25.
12 Lundberg (1993), s. 39.
13 Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, band II, s. 560 och man vill såklart att denne ”driftige bok-handlaren Holmberg” skulle vara släkt med den driftige pressforskaren Holmberg…
14 Thorild, Samlade skrifter, första delen, Lund 1933, utgiven av Stellan Arvidson, s. 298.
15 Thomas Thorild, Bref, Uppsala 1899, s. 16.
16 Hans Larsson, Reflexioner för dagen, Stockholm 1921, s. 45.
17 Thorild, Bref, Uppsala 1900, s. 116. Adressaten är Carl Gustaf af Leopold.
18 Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, del VII, Stockholm 1921, s. 198.
19 Geschichte der Literatur, Band IV, ”Aufklärung und Romantik 1700–1830”, Berlin 1988, s. 498.