Sett ur ett historiskt perspektiv har arbete i förskolan genomgått stora för- ändringar. Styrdokument och andra texter om verksamheten präglades länge av en särartsideologi, där hemmets moder stod som modell för den pedago- giska modern (Holmlund, 1996). I barnkrubborna var lärarens huvudsakliga uppgift att ta hand om barn, vars mödrar arbetade, genom att ge dem tillsyn och omvårdnad. Lärarna hade inte någon särskild utbildning och verksam- heten grundades i filantropi och välgörenhet. I de Fröbelinspirerade barn- institutionerna bestod den vuxnes roll i att observera, vårda och stimulera barnet till utveckling av personliga förmågor. Barnets psykologiska utveck- ling var centralt och verksamhetens innehåll användes som ett medel för att nå denna utveckling. Ledarinnans personliga egenskaper ansågs avgörande för framgång i arbetet med att leda barnen, men det krävdes också en utbild- ning till barnträdgårdsledarinna för att få arbete. Barnträdgårdsledarinnans arbete syftade till att leda snarare än att lära barnet, men även till att fungera som rådgivare till mödrarna genom att ge dem tips och kunskaper om barn- uppfostran. 1944 ändrades, trots motstånd och diskussioner, yrkestiteln till barnträdgårdslärarinna, för att tio år senare ändras till förskollärare. Yrkesti- teln speglar i hög grad även uppfattningar om vad innehållet i verksamheten skall syfta till i pedagogiskt hänseende och förskolan har genomgått många reformer som påverkat innehåll och fokus för arbetet i förskolan sedan dess. Riktningen i ett flertal av dessa reformer har ett tydligt fokus mot att lära. Tidigare forskning om förskolläraryrkets pedagogiska innebörder visar att förskollärarens uppmärksamhet riktas mot tre skilda fokus: att ta hand om, att utveckla samt att lära (Kihlström, 1995). Kihlström betonar vikten av att utveckla lärares yrkeskunskaper och yrkesmedvetenhet och hon förordar att framtidens förskollärare har sitt medvetande riktat mot samtliga tre fokus. Hon menar att arbetet i förskolan grundar sig på traditioner och kultur, samt att den vetenskapliga förankringen är bristfällig. Till följd av detta menar hon att yrket inte är att betrakta som en profession. Sedan Kihlström genomförde sin studie har en rad reformer genomförts, varav den viktigaste torde vara implementeringen av läroplanen 1998. Den vetenskapliga basen för yrket har
9. Avslutande Diskussion
lyfts fram som en grundpelare i lärarutbildningen. Trots det vill jag hävda att hennes forskning har relevans än idag. Resultatet i analysen av lärarnas samtal visar tendenser till att barnets ålder får betydelse för vilket fokus lära- ren har i sitt arbete, ju yngre barnet är desto större vikt läggs vid att ta hand om och vårda – att kompensera en frånvarande förälder. Ju äldre barnet blir desto större vikt läggs vid att utveckla barnets personlighet samt att lära ett visst innehåll, tex färger, siffror eller bokstäver. Det finns idéer om att det som förskolan kan bidra med till de yngsta barnen är sådant som de ändå skulle ha lärt sig, vilket jag tolkar som idéer om att utveckling av personligheten och lärande av ett visst innehåll är avhängigt barnets ålder och mognad. Vid en första anblick kanske inte detta är så anmärkningsvärt. Verksamheten med de yngsta barnen blir automatiskt mer rutinbaserad och inriktad på omsorg eftersom de är mer i behov av den vuxnes assistans och vägledning. Omsorg, lek och lärande skall genom ett temainriktat arbetssätt bilda en helhet i för- skolans verksamhet. Det som är anmärkningsvärt är dock, vilket jag redan tidigare påtalat, att dessa idéer om barnet samexisterar med en divergerande syn på barnet i vilken barnet betraktas som kompetent, oavsett ålder, mognad och utvecklingsstadier. Jag menar att denna syn på barnet tydligt framträder när lärarna i studien beskriver hur enskilda barn tillgodogör sig innehållet i verksamheten utifrån samtliga fokus som Kihlström beskriver, oberoende av ålder och mognad.
Berntsson (1999) problematiserar yrkets professionaliseringssträvanden och hävdar att läraren inte kan ha några professionsanspråk om dess huvudsak- liga funktion uppfattas vara att överta delar av föräldrarnas omvårdnad och tillsyn för att underlätta studier och arbete. Jag håller med Berntsson om att läraryrkets kunskapsbas och kunskapsmonopol framstår som svagt om det enbart är en kompenserande syn på förskolan och lärarens uppdrag som råder, eftersom det innebär att lärarkompetensen inte skiljer sig från det som varje förälder har. Berntsson menar att läroplanens fokus på förskolans peda- gogiska uppdrag och funktion är en förutsättning för lärarnas möjligheter att framhålla den kunskapsbas som yrkesgruppen besitter.
I studien synliggörs en kluven och ambivalent syn på lärarens expertroll, vil- ket framgår av citatet som ingår i denna avhandlings titel: ”Vi har nästan blivit för bra”. Citatet lyfter, enligt min tolkning, fram en yrkesstolthet där lärarnas kompetens att skapa en bra verksamhet för barnen är central. Sam- tidigt innebär dock citatet en problematisering av denna expertroll, eftersom den, enligt informanten, kan innebära att föräldrar börjar tvivla på sin föräld- rakompetens. Ett tvivel som innebär att lärarna tillskrivs en kompenserande
roll snarare än en kompletterande, vilket informanten menar skulle innebära att föräldrarna brister i sitt föräldraskap. I läroplanen, Lpfö (1998) framhålls att förskolans arbetssätt ska ta sin utgångspunkt i en pedagogik där ”omvård- nad, omsorg, fostran och lärande bildar en helhet” (p. 9). En naturlig följd av detta blir således att föräldraskapet inte lika självklart hör till hemmet eftersom även de anställda på förskolan utövar en viss form av föräldraskap. Läroplanen, Lpfö98 anger inte vilken utbildning personalen i förskolan bör ha, utan riktar sig istället mot arbetslaget. Även om det inte har funnits några statliga krav på att personalen i förskolan ska ha högskoleutbildning har reger- ing och riksdag utgått ifrån att kommunerna satsar på välutbildad personal för att garantera hög professionalitet och måluppfyllelse (Skolverket, 2003b). I den nya reviderade läroplanen (2010) betonas dock lärarens roll, och då i synnerhet förskollärarens yrkesroll i relation till de andra yrkeskategorierna i förskolans praktik. En konsekvens av detta är att läraryrket som profession framträder allt tydligare, något som lärarfacket har eftersträvat en längre tid. Förskollärarens yrkesroll och ansvar har förtydligats.
Ansvaret för barns omsorg och undervisning har successivt förskjutits från den privata till den offentliga sfären. En förskjutning som, enligt Persson (2008), lett till ett dilemma för föräldrar: I vilken mån skall ansvaret för barnen överlämnas till det offentliga? Markström (2005, 2007) hävdar dock att det finns en allmän acceptans för förskolan hos föräldrar. Gars (2002) beskriver ett delat ansvar och en delad vårdnad mellan staten och föräldrarna. Förskolan ska fungera som stöd till hemmet som har det huvudsakliga ansva- ret för barnet. Det är fördelningen av denna gemensamma vårdnad som upp- märksammas och problematiseras i citatet som ingår i avhandlingens titel. Gars påtalar att en konsekvens av expertrollen blir att föräldrarna allt mer framstår som noviser.
Jag menar att det tydligt framkommer att kraven på lärares yrkeskunnande har ökat samt att en förutsättning för att läraryrket ska betraktas som profes- sion är att lärarna själva reflekterat över sitt uppdrag och ansvarsfördelningen i relation till föräldrarna. Enligt min tolkning har förskolans dubbla funk- tion, att å ena sidan möjliggöra förvärvsarbete för föräldrarna och å andra sidan bidra till att barnen stimuleras och främjas i sin utveckling i viss mån bidragit till en kluven och motstridig syn på yrkesrollen och dess funktion i relation till föräldrarollen.
9. Avslutande Diskussion