Lärarna framhåller att barn i den svenska förskolan överlag trivs väldigt bra. Ett genomgående tema som betonas starkt i samtliga grupper är dock att barn är olika. Det finns således, enligt lärarna, inte en beskrivning av förskolebar- net som är applicerbart på samtliga barn som finns i förskolemiljön. Samti- digt framhåller flera av grupperna att det finns barn som kan beskrivas som ”riktiga dagisbarn”, vilket illustreras i nedanstående exempel, där Amanda intar rollen som förälder och beskriver hur hennes dotter upplevde sin tid på förskolan.
6. Samtalens Innehåll
Exempel 17 [A 352]
”hon var ett riktigt dagisbarn”
1. Amanda: Åh Lena, hon pratar fortfarande om hur kul det var på dagis. Hon var ett riktigt dagisbarn…/ mmm /.. och att hon fick göra de eller de å /mm det är klart /,men det är klart, hon var lite rushig, hon ville synas och höras. Hon tog väl för sig… / ja /
Även om samtliga grupper betonar att barnen inte far illa på förskolan och att de allra flesta trivs där, så finns det vissa egenskaper hos barnet som bidrar till att öka trivseln. De barn som betraktas som rushiga och som har en förmåga att ta för sig, passar in i förskolans verksamhet. Dessa barn trivs i sociala sammanhang med många människor runt omkring sig. Det finns även barn som inte passar in i den bild av förskolebarnet som lärarna för fram. I flera av grupperna framkommer diskussioner om att förskolans miljö inte passar alla barn. En anledning till detta som lyftes fram i samtalen är föreställningen om att trivseln är beroende av barnets personlighet. Barnets personlighet beskrivs ofta i termer av stabilitet. I nedanstående exempel berättar Annica om ett barn som hon träffat på sin tidigare arbetsplats.
Exempel 18 [A 336-338]
”man fick aldrig riktig kontakt med honom”
1. Annica: Jag hade ett barn i fjol när jag slutade på Solen som jag hade haft i… han var ju dagisbarn sen han var liten. Han började på Jupiter där. Han var… Han var inte… liksom… Man fick aldrig någon riktig kontakt med honom så jätte mycket, å jo han lekte ju och så, det var ingenting, han var… Men när han slutade… vi sa ofta det att han är inget… han är inget dagisbarn så riktigt, men när han slutade hos oss, … då sa han det att det var hans bästa dag i livet… / Ja, fy /
2 . Astrid: … usch… men det är ju nästan…
3. Annica: … och då hade han ändå inte varit ett barn som skrek och grinade och liksom höll på så där, utan det bara märktes på honom på något vis att han var inget barn sådär som skulle vara bland… jag tror ald- rig han kommer att bli någon gruppmänniska… och föräldrarna var inte det heller. Dom var väldigt så…
Annica förtydligar här att en möjlig anledning till att pojken inte passade in i förskolemiljön, var att han inte är någon gruppmänniska. I förskolan krävs det att barnen har en förmåga att umgås i grupp. Denna förmåga beskriver Annica, enligt min tolkning, som mer eller mindre konstant och medfödd. Hon beskriver honom som ett barn som det är svårt att få kontakt med och som varken är eller kommer att bli en gruppmänniska (tur 3). Detta tolkar jag som att det finns en underliggande förståelse av att människans förmåga till sociala kontakter till viss del är begränsad eftersom den delvis betraktas som något medfött och genetiskt betingat. När lärarna samtalar om förskolan häv- dar dock samtliga grupper att den absolut viktigaste fördelen med förskolan är att den bidrar till att barnen får en ökad social kompetens och att de växer eftersom de får tillfälle att skapa relationer med andra vuxna och barn, utan att föräldrarna är närvarande17. Denna syn på förskolan grundar sig, enligt min tolkning, snarare i en syn på att alla barn förvärvar en social kompetens genom att de vistas i en miljö som erbjuder en variation av möjligheter till att skapa relationer. Det finns inte några avgörande begränsningar eller genetiska komplikationer som styr i vilken grad barnet blir socialt kompetent, utan det är främst erfarenheten av sociala miljöer som avgör. Annica avslutar ovanstå- ende citat med att konstatera att inte heller föräldrarna är gruppmänniskor, vilket underförstått kan ha påverkan på även pojkens förmåga att umgås i grupp. I analysen av hur barns egenskaper beskrivs har jag funnit att det centrala temat är att barn är olika samt att denna olikhet också får betydelse för hur förskolan som pedagogisk praktik framställs. En relationell kategori som beskriver hur lärarna framställer barns egenskaper är kategorin sociala – tillbakadragna och blyga. De barn som beskrivs som sociala uppges även ha stor behållning av vistelse i förskola medan de tillbakadragna och blyga bar- nens vistelse i förskola snarast beskrivs som problematisk utifrån idén att vissa personligheter inte passar in i förskolans praktik, förskolan passar inte alla.
Ålder och mognad
Ålder i relation till förskolan är ett centralt tema i flera av fokusgruppernas diskussioner. Alla fokusgrupper lyfte samstämmigt fram tankar om att även de yngsta barnen, d.v.s. barn i åldern 1-3 år, har stor behållning av förskolan. Detta gjorde grupperna dels genom att relatera till den egna erfarenheten som 17 Under temaområde 3: Förskolan och samhället, kommer jag att utveckla de idéer om förskolan som social arena som framkommer i fokusgruppsdiskussionerna ytterligare .
6. Samtalens Innehåll
yrkesverksamma lärare, dels genom att positionera sig som förälder och ta sina egna barn som ett positivt exempel. I exemplet nedan är det fokusgrup- pen Lövet som diskuterar de yngsta barnen i förskolan.
Exempel 19 [L 78-86]
”det är ändå mig barnet behöver”
1. Lisa: Ettåringar är väldigt små när dom börjar, även ett och ett halvt-åringar. Om jag får barn någon gång så skulle jag nog vilja vänta så länge som möjligt och skola in barnet för... dom är..
2. Allmänt: ja…
3. Linn: Fast samtidigt så ser man ju så ofta, tycker jag på dom här som är små, vad roligt dom har och vad dom liksom hänger med och vad dom utvecklas/ Mmmm /
4. Lena: Man ser ju bara lilla Ellen som hänger med… och som sitter och sjunger och gör rörelser å… / Mmm / Hon är ett och ett halvt år…
5. Lisa: Jo, jag vet. Vi har ju på Ärtan med… / jaa / och det fungerar jätte bra för henne, / mmm / men det är en känsla ändå att man vill vänta med att skola in så länge som möjligt. För det är ändå mig som barnet behöver om det är ett och ett halvt år. Det har lik- som inte behov av att vara i en stor grupp med andra barn. Då är det mitt behov i så fall… att jag lämnar bort mitt barn. / Mmm / Det är inte barnets behov tycker inte jag, för det kan jag ju stimulera själv när barnet är så litet / Mmm /
6. Lisbet: Nej det är…
7. Lisa: Jag tror inte bara att dom … jag tror självklart inte att dom far illa om dom börjar när dom är ett , ett och ett halvt år men……
8. Liv: Man vill ju lära känna sitt barn så länge som möjligt också
9. Lena: Men det har inte behov av att relatera till så många när det är så litet…
I citatet ovan positionerar Lisa sig inledningsvis genom att inta rollen som framtida förälder och hävda att hon i den rollen skulle vilja vänta så länge som möjligt med att låta sitt barn börja på förskolan. Denna argumentation motsägs av Linn (tur 3) och Lena (tur 4) som genom att relatera till sin yrkes- erfarenhet menar att även de yngsta barnen har en stor behållning av försko-
lans verksamhet. Detta är något som Lisa (nr 5) visserligen också kan känna igen från sin yrkespraktik, men ändå framhåller hon att det är en ”känsla” som hon har att man bör vänta med att skola in så länge som möjligt. Denna känsla grundar hon på antagandet att det ändå är ”mig som barnet behöver”, d.v.s. att barnet huvudsakligen har behov av en nära relation till sin mamma. En bärande idé i detta antagande är att de yngsta barnen inte har behov av att vara i stor grupp och träffa andra barn. En annan bärande idé är att små