Om ett inledande fokus riktas mot frågan om vad Helle ska arbeta med i relation till mannen, inleds utdraget i stort sett med att hon konstaterar att ”allt egentligen är
ordnat.” Denna bedömning har hon gjort på avstånd, hon har inte träffat mannen
eller pratat med honom. Hon har inte heller fått någon remiss, varken från mannen eller någon annan personal. Mannen har sedan tidigare kontakt med en annan kura-tor och det kan därför finnas en underförstådd förväntan om att han fortsatt ska ha kuratorskontakt. Det är inte tydligt vad denna kontakt ska bestå av eller resultera i. Helle och den andra kuratorn har sökt varandra, men inte fått kontakt.
Det förefaller ändå självklart att Helle ska göra något. Vem det är hon ska arbeta med eller för är inte lika självklart. Helle beskriver för mig hur hon har ”mer insikt
om hur myndigheter fungerar och att det tar tid.” Hennes position kan, som för Estrid,
Pernilla och Mikaela i föregående kapitel, betraktas som inom sjukvårdens organi-sation i förhållande till andra institutioner, i Helles fall rörande hanteringen av fa-miljens boendesituation. Att handläggningen är någon annans framstår som tydligt då det i relation till vad som görs med familjens boendesituation inte framstår som självklart att det är något Helle kan eller bör påverka. Arbetsterapeuten i teamet har varit i kontakt med socialtjänsten om boendefrågan, och hon och Helle diskuterar trappklättrare relaterat till vilken typ av boende som kan komma att bli aktuellt.
Helle säger att det, bland personalen, finns en oro för barnen. Det handlar inte om en potentiell omsorgssvikt, som i sådant fall skulle anmälts till socialtjänsten, utan beror, enligt vad Helle senare berättar för mig, på att boendet i dagsläget är trångt och det är svårt för barnen att göra sina läxor. Bekymren som diskuteras kan alltså
förstås som att mannen och hans familj är drabbade av effekter av en bostadsbrist, vilken förvärras av att behovet av bostad påverkas av hans funktionsnedsättning. Det är dock inte enbart detta som diskuteras, det förefaller inte vara något sjukvården bör eller kan göra någonting åt. Det antas till och med kunna försvåra för familjen om personalen uttrycker att de inte tycker att boendesituationen är bra. Helle uttrycker oro för vad som händer om personalen säger vad de tycker om boendesituationen till familjen, om de säger: ”såhär kan ni inte ha det, så kan det ju skapa mer ångest hos
familjen.” Det potentiella problemet för Helle blir inte huruvida familjen är
bostads-lös eller vad som kan/bör göras åt detta, utan personalens tolkning av situationen, liksom hur denna tolkning förmedlas till familjen.
Diskussionen handlar alltså inte om på vilket sätt Helle, eller någon annan per-sonal inom sjukvården, kan eller bör påverka familjens framtida boende i sig. Istället relateras frågan om boendet till kontakterna mellan institutionerna. Helle beskriver hur det kan vara bra om hon håller i kontakterna med socialtjänsten och motiverar detta med att det inte ska bli så många olika, snarare än att hon har specifik kunskap om frågan som ska behandlas. På detta sätt liknar Helles arbete Estrids arbete i före-gående kapitel, i relation till handläggningen av Kornelias ansökan om boendestöd. Kuratorn hanterar informationsöverföring, genom att på ett neutralt sätt hålla i kon-takterna mellan institutioner, snarare än att påverka innehållet i informationen eller situationen för patienten. Arbetets funktion kan beskrivas med Craig och Muskats (2013) begrepp mäklare. Det som skiljer Helles arbete från Estrids är emellertid att det i exemplet med Helle tydligt framträder fler subjekt mot vilka Helle riktar stöd.
Det är då inte primärt i relation till mannen och/eller hans familj Helle diskuterar sitt kommande arbete när hon pratar med mig om det. Istället beskriver hon mannen och hans familj som dem som ”alla har sån ångest över.” ”[A]lla” betyder, i detta sam-manhang, personal i familjens omgivning. Helle säger också, om socialsekreteraren:
”Stackars Fanny, som vi bombarderar.” Problemet verkar alltså inte handla om själva
överföringen av information, mäklandet, utan det sätt på vilket kontakterna funge-rar. Uttrycken kan tolkas som att Helle gör annan personal, både inom och utanför den egna institutionen, till sårbara subjekt mot vilka hon responderar. I relation till denna respons säger hon att det ”kanske [är] min uppgift att lugna teamet så att de kan
jobba med det som de ska jobba med.” Hon säger också: ”Vad gäller social problematik har vi mer tålamod. Vi kan ju förstå att socialsekreteraren inte sitter och rullar tummar-na.” Till mig säger Helle också att det inte varit lätt att hjälpa familjen. De har inte
velat ha hjälp på det sätt som erbjudits och det ”uppstår frustration när de inte vill ta
emot den hjälpen.” En sådan frustration kan tolkas som en upplevd diskrepans mellan
upplever från patienten och hans familj. På detta sätt hanterar Helle annan personals frustration och ångest, brist på tålamod och lugn, som potentiella problem för henne att hantera. Detta kan tolkas som att hon vill underlätta och göra arbetet smidigt, för både sjukvårdens och socialtjänstens personal: så att sjukvårdens personal slipper ringa och socialsekreteraren slipper ta emot så många samtal. Lite tillspetsat kan frå-gan ställas huruvida det blir patienternas eller personalens bekymmer som på detta sätt hanteras som problem för kuratorn att arbeta med.
Det som skiljer Helles arbete i detta exempel, från Estrids arbete i föregående kapitel, är vidare att frågan för Helle primärt handlar om att hantera förhållanden inom den egna organisationen. Helle säger: ”Det är ju inte för teamets skull jag är inne
i en familj, men ibland känns det ju så.” Det blir därför svårare att tydligt positionera
Helle i förhållande till patienten. Istället för att rikta fokus mot relationen mellan organisationen och patienten, kan blicken därför riktas mot relationerna inom in-stitutionen och hur situationen präglas av att ett förgivettaget fokus för den sjukvår-dande personalen hindras. De kan i dagsläget inte ”jobba med det som de ska jobba
med.” Detta kan tolkas genom hur Ahmed (2006b:132) beskriver hur “institutional
spaces are shaped by the proximity of some bodies and not others”. En sådan insti-tutionens närhet (eller distans) kan i förhållande till patienten vara fysisk, på så sätt att tillträde till de sjukvårdande rummen regleras genom trösklar eller låsta dörrar, men institutionens rum är också sociala rum, ett sätt att förstå ”how the social is arranged” (ibid.:7).
Det sociala rummet, och hur det disponeras och arrangeras, kan förstås i för-hållande till både patienter och personal som subjekt. Vissa patienter blir lättare att hjälpa, andra ackumulerar istället stress hos personalen, inte på grund av att de nöd-vändigtvis bär några inneboende ”fel”, utan på grund av att de inte passar in i institu-tionens rum, de blir inte nåbara för personalen som socialt nätverk av händer. Istället utmanar de eller överskrider nätverkets räckvidd. En bostadslöshet kan på detta sätt ses som en situation som skapar stress för personalen, men det blir också begripligt att familjens önskan om att bo tillsammans blir ett potentiellt problem. Inte relaterat till att familjemedlemmarna exempelvis är ovänner, utan för att ett önskemål om att vara tillsammans krockar med den tänkta hanteringen av boendefrågan inom insti-tutionerna. Det framgår senare i mina samtal med Helle att detta konkret handlar om att mannen kanske skulle kunna bli beviljad en handikappanpassad lägenhet, men det är osäkert om familjen får bättre plats där. Det förutsätts att det finns en kö och att, när en bostad blir ledig, få eller inga krav kan ställas på dess storlek relaterat till familjestrukturen hos den som behöver den. Det verkar inte heller vara klart huruvida resten av familjen får behålla en handikappanpassad bostad när mannen
dör, vilket antas ske inom en inte alltför avlägsen framtid.53 Helle säger att han skulle kunna få ett boende, men ”familjen vill vara tillsammans. För dem är det viktigast.”
Om Helles arbete relateras till institutionens rum blir personalens stress det Hel-les arbete söker hantera eller mildra, snarare än de bekymmer bostadsbristen innebär för familjen. Personalens ångest kan tolkas som försvårande, i vägen för deras arbete, och hanteringen av denna stress kan därför betraktas som ett sätt att möjliggöra deras fokus på vården av mannen. Till mig är det också detta Helle konstaterar ef-ter samtalet med sjuksköef-terskan: ”Åh, vad skönt hon tyckte det var att jag tog över de
kontakterna.” Mannen kan tänkas gynnas av detta, förutsatt att Helles arbete faktiskt
möjliggör ett ökat fokus på honom hos annan personal. Helle beskriver det som att hon ”avlastar er lite också”, och arbetet kan ses som både avlastande och avgränsande i relation till annan personal och deras arbete. Arbetet som Helle utför kan betraktas som ett arbete för vården kring mannen, snarare än direkt för mannen, det blir ett arbete via ombud. Med hjälp av Butlers begrepp (2009b:24) kan det förstås som ett arbete med det nätverk av händer som omger mannen, snarare än mannen i sig. Till detta nätverk av händer kan Helle erbjuda stöd, fungera som klister (Craig och Muskat 2013).
En sådan förväntan på kuratorsarbetets funktioner känns igen från yrkets till-komst. I svaren på enkäten från Svenska fattigvårdsförbundet uttrycks: ”För att kunna ge dem varaktig hjälp krävdes att någon tog reda på deras situation och vid behov kunde påverka deras hemförhållanden, bekymmer, fattigdom etc eftersom dessa kunde vara orsak till deras 'inbillade' sjukdom.” (Olsson 1999:85). Det som framträder här är just andras möjligheter att sköta sina arbeten med ett önskat och begränsat fokus. Det första subjekt som presenteras är den som ska ”kunna ge dem varaktig hjälp” (ibid.), men varaktigheten i denna hjälp behöver understödjas, av ”någon” (ibid.) som tar hand om andra bekymmer.