I situationen med Olle finns en tydlig konflikt mellan honom och personalen, det är fråga om en skada i vården och Olle uttrycker i samtalet med Cecilia missnöje, med vården i allmänhet: ”det är brist på folk, det är det det handlar om” och en namngiven
sjuksköterska i synnerhet. Hannah sägs ha uteblivit, ställt krav. Det finns på detta sätt likheter mellan de båda exemplen, vilka kan relateras till hur kuratorn kallas in när patienterna gör avsteg från effektivitets- och specialiseringslinjer och en inledan-de press från annan personal inte gett avsett resultat. Det finns dock också skillnainledan-der mellan Cecilias och Ann-Maries arbete.
Ann-Marie berättar inte så mycket om hur den övriga vården kring Hannah ut-vecklat sig sedan hon fick remissen från den behandlande läkaren. Hon beskriver istället hur hon och Hannah haft kontakt ganska länge och hur de inte pratar om könskorrigeringen utan om livet i övrigt. Ann-Marie säger inte mer om vad de pratar om eller huruvida hon haft mer kontakt med den remitterande läkaren. Kontakten mellan Ann-Marie och Hannah förfaller på detta sätt som relativt frikopplad från vården i övrigt. Att Ann-Marie säger att de pratat om livet i övrigt kan tolkas som att Ann-Marie inte accepterat läkarens framskrivning av Hannah som ett problem. Att prata om livet i övrigt kan istället ses som att Ann-Marie gör Hannah till ett sårbart subjekt i egen rätt och också responderar på henne.
Jag frågar inte om deras kontakt mer detaljerat, då Ann-Marie snabbt övergår till att beskriva andra liknande situationer, där hon mottagit remisser från annan perso-nal med anledning av att en (tänkt) behandling av en patient stött på patrull, i form av patienternas avsteg. Ett sätt att förstå den relativa frikopplingen kan dock vara att Ann-Marie, genom denna frikoppling, gör det möjligt för henne att rikta stöd mot Hannah, utan att samtidigt positionera sig mot något annat. Hon kan på detta sätt fungera som stöd för Hannah, utan att för den skull anta en funktion som utmanare (Craig och Muskat 2013). För att det ska fungera måste hon positionera sig i ett relativt utanförskap, som en fristående, men också lite hemlig, hand i förhållande till sjukvården som nätverk av händer.
En sådan positionering är svårare för Cecilia att göra då Olle vårdas inom sluten-vården. Cecilia och Olle träffas i samma rum som han träffar övrig personal, i samma rum där frukosten står klockan 10, sedan 8.30, med mjölk och allt. Cecilia måste därför på ett annat sätt än Ann-Marie förhålla sig till resten av vården kring Olle. Större delen av samtalet dem emellan har också fokus på vården, på hans tillvaro och bekymmer på avdelningen och på hans framtid. I relation till detta är det inte mycket Cecilia bestämmer över, eller gör någon egentlig ansats att påverka. Hon har, eller tar, exempelvis inte makt över frukostens eller utskrivningens tidpunkt eller insatserna från hemsjukvården. Hon har inte varit med på vårdplaneringen. Hon tar inte heller något mandat i relation till medicineringen, vilket blir tydligt då hon inte går vidare när Olle beskriver hur han mår efter att han har fått mer smärtstillande. Han berättar att han känner sig konstig och flummig och Cecilia frågar på vilket sätt? Han svarar
att han känner sig liksom full. Här kan en möjlighet att ta upp medicineringen till diskussion med hans läkare anas, men Cecilia går snabbt vidare genom att tala om vårdplaneringen. På samma sätt hanteras frågan om provtagningens tidpunkt relate-rat till utskrivningen. Den tas för given.
Organiseringen av vården är med andra ord ingenting Cecilia gör någon ansats att påverka, inte heller hon fungerar som utmanare (Craig och Muskat 2013). Att det inte är mycket av förutsättningarna för Olles liv som ligger i Cecilias händer blir också tydligt då hon, när samtalet är på väg att avslutas, önskar honom ”lycka till.” Jag tolkar detta som ett uttryck för att markera att hon vill att det ska gå bra för honom, hon vill honom väl. Hans situation väcker affekt hos Cecilia, men hennes möjligheter att påverka hans, med Butlers (2009b:14) uttryck, ”blomstrande”, är små. Cecilias arbetsmaterial är istället samtalet i sig, relationen mellan henne och Olle, liksom vad den får för effekt.
Cecilias fokus på om det känns bättre nu? kan betraktas som ett sätt ge Olle stöd. Att frågan återkommer, liksom andra positivt laddade formuleringar, som att det är skönt att se honom uppe, kan tolkas som ett sätt för Cecilia att försöka ge Olle hopp om framtiden liksom tilltro till sin kapacitet. Detta kan betraktas som ett individu-ellt krisstöd riktat mot att understödja hans reorientering i förhållande till hans livs-linje. Den återkommande frågan kan emellertid också analyseras som ett slags press att följa en linje enligt vilken det ska bli bättre. Det blir helt enkelt svårt för Olle att gå emot, att lyfta en annan känsla eller upplevelse, när samtalets riktning ramas in på detta sätt. En förväntan om (hans) framsteg framstår i samtalet som en linje i sig, som genom upprepningen trampas upp med successivt ökande tydlighet. Att lyfta en annorlunda berättelse, som genom att säga: ”Nej, vet du vad, jag mår faktiskt ännu sämre nu”, riskerar på detta sätt att bli ett avsteg i relation till tecknandet av den för-väntade orienteringen, vägen mot horisonten, där han mår bättre. En linje är aldrig neutral, utan länkad till en press att följa den. Avsteg är svåra att göra, i synnerhet i en situation som redan karaktäriseras av både en generell förväntan om följsamhet och en vilsenhet som kan följa av att ha blivit försatt på ett avsteg i förhållande till en egen linje.
Att det är Olle som ska förändras, kan belysas genom hur Järvinen och Mik-Mey-er (2012:32) beskrivMik-Mey-er välfärdsarbete som att ”gennom konstruktivt relationsarbejde bidrage til borgernes positive udvikling.” Om Cecilia förmår skapa en sådan ut-veckling hos Olle kan det i sin tur förstås som ett sätt att reorientera Olle inte bara till hans egen livslinje, utan också till sjukvårdens linjer. Cecilia kan på detta sätt använda sitt handlingsutrymme för att försöka ge honom en återfunnen känsla av
förankring i relation till sig själv, men samtidigt förmå honom att lugna sig, göra sig mer följsam, och på så sätt underlätta för den andra personalens arbete.
Cecilias uttryck när vi lämnat Olles rum: ”Jag försvarar ju inte personalen, eller
kanske gör jag det?” kan tolkas som att hon funderar över just denna position, mellan
Olle, annan personal och den sjukvårdande organisationen, och att relationerna dem emellan handlar om det svåra i att kombinera ett stöd riktat mot alla. Att precis som Evans och Harris (2004) uttrycker det, anta att ett stödjande samtal, per definition, förstås som innebärande ett normativt ”positivt” handlingsutrymme, mindre präglat av styrning, kan i detta fall verkligen ifrågasättas. Cecilias samtal med Olle är inte di-rekt relaterat till det mer uttryckta arbetet med utskrivningsplanering. Cecilia undvi-ker sådant arbete, då hon exempelvis inte deltar vid vårdplaneringen eller gör någon annan ansats att påverka planeringen av det fortsatta omhändertagandet av Olle. På detta sätt är hennes arbete med Olle en kontrast mot exempelvis Estrids arbete med Kornelia och frågan om hennes boendestöd i det inledande kapitlet. Det är dock på intet sätt givet att Cecilias styrning av Olle är mer ”positiv”, mindre framträdande eller påtaglig, än Estrids styrning av Kornelia. För Estrid förefaller det som står på spel vara resurser i form av tid, för Cecilia förefaller det vara relationerna mellan per-sonalen och patienten. Det de har gemensamt är att de riktar arbetet mot att påverka patienternas orientering, förmår dem att anpassa sig.