I relation till denna specialiseringslinje förefaller kuratorn alltså rikta sina ansträng-ningar mot att understödja andras begränsade fokus. En paradoxal följd av detta är att ju mer framgångsrikt arbetet utförs, desto mindre märks det. Som regel utförs också det orienterande arbetet, när det riktas mot annan personal, i det halvt dolda. Antingen genom att vara försiktigt och föreslagande, som hos Helle och Ann-Sofie ovan, eller i hemlighet, som hos Ingela på uppföljningsmötet. Det är inte ens själv-klart att kuratorerna själva tänker på dessa arbetsuppgifter som en form av halvt hemlig handledning. Om hemlighållandet, för Ingela, skulle betraktas som ett sätt att utföra arbetsuppgiften utan att riskera goda relationer yrkesverksamma emellan (jfr Isaksson 2016), förefaller detta inte vara ett resultat av ett avsiktligt eller uttalat kalkylerande kring arbetets utformning: När jag frågar henne, om det inte är svårt att
hålla ordning på allt, att låtsas som om hon inte vet saker som hon vet, svarar hon att ”Jo, det kan det nog vara. Men jag har aldrig tänkt på det på det sättet.”
Detta behöver givetvis inte betyda en frånvaro av mer eller mindre strategiskt jurisdiktionsarbete. Snarare tolkar jag det som både Brodkin (2010; 2011) och Järvi-nen (2002) beskriver aktiva, men implicita och intuitiva överväganden i arbetet. Det är med andra ord inte graden av medvetenhet som är central, utan den vardagliga ak-tiviteten. Att kuratorerna kan arbeta med handledning eller konflikthantering inom organisationerna är nämligen, om det ska betraktas som en hemlighet, en ganska väl känd sådan. Själva funktionen, att påverka annan personals orientering på ett sådant sätt att både människor, behandlingsplaner, team och institutioner hålls eller klistras ihop, kan nämligen vara känd, men användningen av den en hemlighet. I synnerhet när den riktas mot personal. En illustration av detta är när jag skuggar Ivana, och det kommer en ledsen läkare:
Ivana och den ledsna läkaren
Jag och Ivana sitter på hennes kontor, hon vid skrivbordet, jag i en av besöks-stolarna. Det är ganska lugnt. Plötsligt kommer en läkare in i rummet. Hon ser ut att vara på väg att börja gråta. Ivana säger snabbt, om mig: ”Hon är forska-re.” Läkaren svarar, med bestämd röst: ”Ja, men då ska hon vara kvar.” Läkaren sätter sig ner i den andra besöksstolen. Ivana sitter kvar i kontorssto-len, men vrider den, och sig, mot läkaren, som börjar berätta. Det handlar om Allan. Läkaren säger: ”Det svajar på avdelningen.” ”Det är personalbrist.” Hon berättar att hon kommer från ett team-möte. Där har det framkommit att Allan fått en medicin som gör honom sederad. Läkaren tycker inte om denna medi-cin och berättar att hon, på sitt tidigare arbete, förde en ”strid”, en ”kamp,” om att de skulle sluta med den, ersätta den med smärtstillande och lugnare om-vårdnad. Hon berättar att hon talat med Allan, som berättat för henne att han inte har någon ångest. Han är trött och sjuk och hans fru dog i måndags.55 Han har också berättat att han får ont vid omvårdnad. Läkaren säger att sjuksköter-skan på teamet berättat att Allan skrikit när de försökt ”sköta honom” på mor-gonen, att det tolkats som att han har ångest och att man därför gett medicinen. Läkaren berättar att hon ställt en fråga om medicineringen på team-mötet och att det blev en konflikt, sjuksköterskan skrek. Läkaren säger att hon tror att sjuksköterskan kände sig ifrågasatt och säger: ”och ja, det var det ju.”
Läkaren säger att hon tycker att man kan vänta med att byta på Allan på morgo-nen och att man kan ta det lugnare, istället för att ge medicimorgo-nen. Hon beskriver personalbristen på avdelningen. Ivana säger att ”det kanske är en förklaring, men inte en ursäkt.” Läkaren berättar att hon efter mötet bett sjuksköterskan om ursäkt, men det känns inte bra. Hon säger ”Man behöver göra det man vill och man behöver göra det tillsammans.” Hon säger att hon inte orkar ta den här striden om medicineringen igen. Hon säger också att hon är rädd att Allan nu kommer att sova hela dagen. Hans son ska komma idag och läkaren är rädd att deras möte idag blir den sista gången de träffas. Sonen ska åka iväg på en resa och läkaren tror inte att Allan lever så länge till.
Till största delen är det läkaren som pratat hittills. Ivana har fyllt i med bekräf-tande hummanden och frågan om förklaring och ursäkt. Nu börjar dock mer av en dialog och läkaren och Ivana talar om vikten av utbildning på avdelningen, kunskap. Om behov av ”gemensam syn i arbetsgruppen.” Att det är viktigt att hela tiden arbeta med personalens kunskaper.
Samtalet är på väg att avslutas. Läkaren säger att hon inte ville tala med sina kollegor med tårar i ögonen, ”det kändes inte professionellt.”
Läkaren söker upp Ivana spontant efter team-mötet, hon går helt sonika in genom Ivanas öppna dörr. Hon är påtagligt ledsen, men samtidigt också bestämd i tonen, som då hon säger att jag ska ”vara kvar.” Det framstår för mig som om hon tar för givet att Ivana är en person med vilken hon kan tala om den här typen av situationer, det hon varit med om och de känslor det väckt i henne. Jag gör tolkningen att läka-ren ifråga kommer till Ivana med en önskan om att avbörda sig de känslor som väckts under team-mötet, få en stunds återhämtning, innan hon kan återgå till kollegorna och arbeta vidare. Om dessa känslor vill hon inte tala med sina kollegor, eftersom det inte känns professionellt att ha tårar i ögonen.
Läkarens självklara förväntan om att Ivana ska samtala med henne och ge henne en stunds återhämtning och känslomässigt stöd, kan förstås som att Ivanas jurisdi-ktionsarbete i relation till en klistrande eller stödjande funktion för annan perso-nal varit framgångsrikt på avdelningen. Det har blivit en arbetsuppgift hon väntas utföra. Hon markerar också en beredskap för detta arbete i stunden. Med Butlers (2009b:55) begrepp kan hon sägas respondera med de medel som står henne till buds, hon välkomnar läkaren in i rummet och ger henne fokus, både kroppsligt och verbalt, genom att vända sig mot henne och ge läkaren utrymme, i tid och rum. Iva-na gör läkaren till ett sårbart subjekt för henne att rikta omsorg mot. IvaIva-na kan ses som både självklar och aktiv i denna funktion, som klister som arbetar med att hålla ihop läkaren. Detta ihop-hållande kan relateras till en riktning, en orientering till-baka till en livslinje som skrivs från en position bredvid läkaren, och tar form av att hon kan gå vidare, känna sig professionell igen, utan tårar i ögonen. Både konflikten på mötet och läkarens reaktion kan betraktas som ett slags bekymmersamma avsteg för läkaren, vilka blir Ivanas problem. Läkaren förefaller nöjd med Ivanas arbete i situationen, hon verkar påtagligt lättad när hon lämnar rummet. Om situationen inneburit ett avsteg från hennes livslinje, förefaller den alltså genom samtalet ha rä-tats ut på ett sådant sätt att läkaren, när hon lämnar rummet, är tillbaka på sin linje. Det är som det ska vara igen.
Det stöd Ingela erbjuder, det hon klistrar, är emellertid inte enbart läkaren som enskild hand. Läkaren gör i början av samtalet en kontextualisering, hon säger: ”Det
svajar på avdelningen.”, samt: ”Det är personalbrist.” Dessa uttalanden fungerar som
en inledning till det som sedan utgör berättelsens fokus, nämligen en konflikt, dels avseende medicinen som sådan, kring vilken läkaren redan tidigare i arbetslivet fört
en ”strid”, en ”kamp”. Det är också en konflikt mellan människor, en sjuksköterska
tillhörande kritik av sjuksköterskans (och kollegornas) omvårdnadsarbete. Läkaren tillstår att en sådan konflikt finns inbäddad i frågan om hanteringen av Allan, det är inte bara så att sjuksköterskan känt sig ifrågasatt, läkaren säger också att ”ja, det var
det ju.”
Ivanas förändrade funktion, från lyssnande till förklarande, rör just denna kon-flikt, då det är hon som begripliggör den genom att beskriva hur personalbristen
”kanske är en förklaring, men inte en ursäkt.” Ivana kan förstås som en
konflikthan-terare, inte enbart i förhållande till hur hon möjliggör för läkaren att hantera sina känslor, utan också relaterat till sjukvårdens organisation i vidare bemärkelse. Ett potentiellt strukturellt bekymmer, personalbrist och svårigheter att rekrytera, indi-vidualiseras genom att kontextualiseras som problem med bristande samsyn i ar-betsgruppen. Det som behöver åtgärdas är då inte längre bristen på personal eller lönenivåerna, utan den befintliga personalens kunskapsläge. Det som klistras är med andra ord både en enskild hand och ett helt nätverk av händer.
Jag uppfattar generellt en känsla av självklarhet mellan Ivana och läkaren i situa-tionen. Arbetsuppgiften, att erbjuda övrig personal känslomässigt stöd eller konflikt-hantering, kan alltså i detta fall ses som Ivanas. Det finns samtidigt ett mått av hem-lighetsmakeri kring arbetsuppgiften. Läkaren vänder sig till Ivana med självklarhet, men jag finner det inte troligt att hon öppet skulle berätta för annan personal att hon erhållit detta stöd. Detta skulle givetvis kunna bero på arbetsuppgiftens karaktär och relateras till läkarens upplevelse av att det inte skulle kännas ”professionellt” att gråta inför sina kollegor. Att berätta om ett stöd hon fått i samband med dessa tårar skulle kunna uppfattas på samma sätt, som ett bekräftande av avsteget. Men, det är inte enbart läkaren som är halvt hemlig. Jag finner det också osannolikt att Ivana öppet skulle uttrycka att hon arbetar med att erbjuda övrig personal känslomässigt stöd i arbetet, eller konflikthantering inom arbetsgruppen. Även om samtliga kuratorer jag skuggat fyller denna typ av funktioner är det bara en av dem, Ingela, som gör det med ett visst mått av öppenhet då hon håller uppföljningsgruppen. I övrigt sker det i det dolda. När Ingela beskriver mötet gör hon det vidare relaterat till personalen i förhållande till patienterna. Att mötet också fyller en funktion av att hantera re-lationerna inom institutionen, att fungera som klister relaterat till personalen som nätverk av händer, håller Ingela hemligt.