Idealet om frivillighet tolkat som patientens självständiga val i kontakten med kura-tor kan problematiseras av två skäl: dels blir kurakura-torn ofta beroende av att få remisser från annan personal, vilket kräver att dessa har kunskap, tid och lust att göra bedöm-ningar av sådana behov, alternativt att patienten själv placerar kuratorn inom räck-håll för sig, på sin linje. Dels gör jag tolkningen att idealet om frivillighet blir knutet till kontakten mellan patient och kurator som sådan, snarare än till innehållet i kon-takten. Majoriteten av kuratorerna betonar starkt att de önskar att patienterna själva efterfrågat, alternativt, som vid remiss från annan personal, tackat ja till en kontakt med kurator. Det möts som regel med missnöje när annan personal skrivit en remiss till kurator, utan att först ha frågat patienten. När ett sådant ja finns, förstår jag det dock som om kuratorerna hanterar samtycket till kontakten som ett mer generellt samtycke för de insatser eller kontakter som kuratorn i fråga sedan bedömer som re-levanta. Idealet om frivillighet kan på det sättet betraktas som en fråga om form sna-rare än innehåll, vilket i sig kan tolkas som ett sätt att hantera den bekymmersamma
relationen mellan att vara underlättare och expert. Patienten får vara expert relaterat till kontaktens vara, kuratorn kan vara expert relaterat till insatserna inom ramen för kontakten, när den väl etablerats.
Detta sätt att förhålla sig till annan personal och/eller patienter är dock inte ge-nerellt. En del av kuratorerna använder båda strategierna parallellt. Som Daniella beskriver i fokusgruppen - inom slutenvården presenterar hon sig för alla, men inte inom öppenvården. Vissa av kuratorerna gör tvärt om, söker själv upp patienter, po-sitionerar kuratorn som en självklar del av vården och smälter på så sätt in i de rutiner för kontakten mellan patient och personal som gäller för andra yrkesgrupper. Emma är en av dem. Hon läser patienternas journaler och söker upp dem självständigt om hon finner skäl att göra det, exempelvis om det i journalen finns anteckningar om att patienten har minderåriga barn eller saknar bostad. Denna självständighet relaterat till kontaktvägar gör henne dock inte oberoende av annan personal i arbetet. Snarare upplever hon sig som beroende av att samarbetet mellan henne och, i synnerhet, överläkaren på avledningen fungerar bra. Detta illustreras av följande dialog mellan henne och mig:
Emma och överläkarna
Jag sitter med Emma på hennes kontor. Det är efter handledning, som hon får i grupp med annan personal på avdelningen. Jag frågar Emma om arbetsupp-gifterna på avdelningen.
Emma säger att läkaren skriver in och ut, ordinerar medicin och sätter diagnos. Sjuksköterskan är kontaktperson för patienterna och sköter medicineringen. Skötarna sköter omvårdnaden och delar en del medicin. Kuratorn har också arbetsuppgifter, men de måste liksom accepteras av de andra. Det finns ett be-roende, i synnerhet av överläkare. ”De kan lyssna, eller inte.” Hon berättar att hon hade en överläkare förut som inte lyssnade på henne. Det var svårt och gjorde det omöjligt för henne att sköta sitt arbete, hon liksom bara sa ”skriv ut, skriv ut!”, säger Emma och liksom knäpper med fingrarna i luften. Emma gick då till vårdenhetschefen, som också är hennes chef, och bad om hjälp.Emma fick stöd därifrån och var tacksam för det.56 Sedan slutade den överläkaren och med den nya blev det mycket bättre.
Jag frågar om det inte är nyckfullt att vara så beroende av andra individer.
Emma hummar bekräftande.
Oavsett grad av egen aktivitet i relation till kontakten mellan Emma och patienterna blir det här tydligt att hon är beroende av annan personal. Detta skulle visserligen kunna sägas om samtliga yrkesverksamma, det skulle sannolikt vara svårt för de flesta att utföra sina arbeten utan andra. Det som särskiljer Emma från annan personal inom institutionen är dock att hennes beroende av andra inte bara handlar om att de utför sina arbeten eller att hon blir omtyckt som person, utan att hon över huvud taget ska kunna utföra sitt arbete. Inte bara hon, utan också hennes arbetsuppgifter behöver nämligen erkännas, liksom sanktioneras, av andra. Som hon beskriver det är jurisdiktionsarbetet oändligt, och knutet till relationerna mellan henne och andra individer. Ett sätt att förstå hennes uttalande: Kuratorn har också arbetsuppgifter, men
de måste liksom accepteras av de andra, är nämligen att kuratorn saknar
institutionali-serat kulturellt kapital. Hon har arbetsuppgifter, men inte utan att dessa får sin för-ankring genom andras kroppar. Det räcker inte att de blir bekanta, hon måste också få erkännanden, vilka hon inte gärna kan hävda för sig själv.
Att detta beroende är märkbart kommer också till uttryck i en reflekterande dia-log jag har med Margareta och en av hennes kollegor, Sandra. Margareta och Sandra har just haft ett samtal med två nya underläkare, där de beskrivit kuratorns arbets-uppgifter. När underläkarna lämnat rummet sitter Margareta, Sandra och jag kvar och samtalar en stund.
Margareta, Sandra och respekten
Margareta och Sandra beskriver hur de har en känsla av att det på arbetsplat-sen, yrkesgrupperna emellan, finns en respekt för varandras kompetens. De tror att det beror på den medicinska inriktningen, att den medför eller innebär ett speciellt synsätt. Egentligen tycker de generellt att de som kuratorer är ”gäs-ter i den medicinska världen” och att man inte kan ”tänja den gränsen hur långt som helst.” Men, just eftersom det på deras avdelning finns en grundläggande respekt behöver de inte ”kriga” eller ”bråka” så mycket. Ibland, säger de, kan patienter få stanna på avdelningen med hänsyn till sociala perspektiv. De tol-kar detta som att sociala perspektiv, och kuratorn, har en mer självklar plats än vad kanske är fallet på andra ställen. De säger att de möter en form av respekt, exempelvis uttryckt genom att en läkare inte går in i ett patientrum om kura-torn redan sitter där och har ett samtal med patienten. De säger dock också att det ”inte är tänkt att de ska passa in.” De säger att de arbetar i team och att det är stor skillnad jämfört med avdelningar där kuratorn fungerar mer som kon-sult. De har en mer självklar plats, men de gör också många olika saker.
Marga-reta säger att de till exempel inte skulle kunna säga att de bara samtalade och inte ”ansökte om färdtjänst och så”, för ”då skulle de andra få hjärnblödning.” Hon säger också att de inte kan säga ”det gör inte jag, och så gör ingen det, och så fallerar det.” De berättar också att det är mycket viktigt med det personliga – att det handlar om personliga relationer. Margareta säger att ”en läkare med mycket makt skulle kunna ändra mycket.”
Margareta och Sandra inleder samtalet med att beskriva en generell känsla av respekt mellan yrkesgrupperna på arbetsplatsen. Detta relateras sedan till kuratorn och hen-nes förhållande till ”den medicinska världen”, där hon beskrivs som en ”gäst”. På detta sätt positioneras kuratorn som en yrkesgrupp som är utanför, det är ”inte tänkt att de
ska passa in.” Denna positionering fördjupas av att det förefaller underförstått i deras
samtal att de skulle kunna behöva ”kriga”, ”bråka”, om denna respekt inte fanns, och den skulle kunna saknas. Det förefaller alltså dels göras för givet att kuratorn kan be-höva ”kriga”, dels att hennes respekt för de andra yrkesgrupperna, i synnerhet läkare, med Ackers (2006) begrepp fungerar som en självklar del av institutions ojämlik-hetsregimer. I samtalet görs det nämligen underförstått att en läkare skulle kunna gå in i ett rum där en kurator och en patient har ett samtal, utan att detta skulle vara uppenbart tokigt, respektlöst eller ”fel”. Skulle det vara så, skulle det vara något ku-ratorn fick förhålla sig till, genom att anpassa sitt arbete, ”en läkare med mycket makt
skulle kunna ändra mycket.”
Detta diskuteras inte enbart i förhållande till kuratorns position relaterat till läka-ren, utan också till kuratorns arbete med patienter, vilket blir tydligt när Margareta säger att hon inte skulle kunna säga att hon inte arbetade med att söka färdtjänst. Inte, åtminstone inte enbart, för att detta inte skulle matcha patienternas bekymmer eller hennes kompetens, utan för att annan personal då skulle ”få hjärnblödning.” Arbetsuppgifterna relateras också till annan personal, då hon ger uttryck för hur hon väljer vad hon ska göra. Det handlar då inte enbart om hennes egna bedömningar av patienternas bekymmer, utan om vad de andra inte gör, (”gör ingen det, och så fallerar
det.”) En sådan funktion kan liknas vid den Craig och Muskat (2013) beskriver som
vaktmästare, det vill säga den som fyller hål- eller tomrum skapade i och av andras arbete.
Relaterat till kuratorns jurisdiktionsarbete blir det nu än mer komplicerat. När Sjöström (2013) formulerar två strategier för detta arbete på policynivå hämtar hon begreppen från zoologin. Den ena strategin fungerar genom att djuret ifråga sticker ut, agerar/fungerar aposematiskt, kontrasterar mot omgivningen. Den andra strate-gin beskrivs som mimetisk: försök att smälta in, kamouflera sig, imitera omgivning-en. Som idealtyper fungerar denna beskrivning, i synnerhet relaterat till Sjöströms
(ibid.) fokus på professionella organisationer och deras övergripande arbete med professionaliseringsstrategier. I det vardagliga arbetet förefaller relationerna mellan försöken att smälta in respektive sticka ut i förhållande till den medicinska kontexten snarare karaktäriseras av kontinuum, där kuratorerna positionerar sig på en glidande skala av utanförskap och innanförskap, liksom av aktivitet och passivitet relaterat till institutionens vardagliga liv. Inte minst beror detta på hur de förhåller sig till en föränderlig omgivning, vilket i ena stunden kan vara en havsbotten, i andra stunden en djungel, i tredje stunden ett arktiskt landskap. Läkare kan till exempel ha ”rätt
perspektiv”. Eller inte.
Graden av försiktighet eller känslighet i denna typ av jurisdiktionsarbete kopplar Heaphy (2013) till arbetets kontext för patient advocates, i hennes fall i första hand relaterat till sjukhusets typ och huruvida detta innebär ett starkare fokus på patien-tens eller läkarens position. Några sådana generella skillnader mellan olika former av vård kan jag inte se i de sammanhang jag undersökt. De sjukhustyper Heaphy (ibid.) beskriver återfinns inte heller i en svensk kontext. Här verkar kuratorns ju-risdiktionsarbete i större utsträckning relateras till individuella yrkesföreträdare, i synnerhet läkare, och deras förhållningssätt till socialt arbete: ”De kan lyssna, eller
inte.” Men också sjuksköterskor, som kan säga: ”Eh, varför ska man göra det?” (träffa
en kurator). Jurisdiktionsarbetet knyts alltså till kontakter mellan individer, och till kvaliteten på dessa kontakter, eller de sociala kapital kuratorn har möjlighet att bygga upp i form av bekantskaper och erkännanden: det handlar om personliga relationer. En del av kuratorns arbete kan med andra ord sägas handla om att skapa och un-derstödja (goda) relationer mellan yrkesföreträdare, både som en arbetsuppgift i sig, som ett klister för ett nätverk av händer, men också som ett medel för kuratorn att bygga socialt och förkroppsligat kulturellt kapital, som hon sedan kan använda som resurser i sitt arbete.