I relation till Estrid och Kornelia kan Estrids arbete förstås som riktat mot att un-derstödja olika linjer. Å ena sidan riktar Estrid sitt arbete mot att påverka Kornelias
orientering i förhållande till hennes tilltro till tillvarons fasta konturer. I relation till denna tilltro kan Estrid sägas göra Kornelias beskrivning av hur hon ”kraschat” till ett avsteg från en linje som skrivs från en position bredvid Kornelia. Från en plats präg-lad av ett patientfokus, från vilket Kornelias rörelse framåt fokuseras. Som exempel på detta kan nämnas då Estrid i slutet av deras samtal, efter Kornelias telefonsamtal med socialsekreteraren, skisserar en tänkbar framtid för Kornelia, med nya förutsätt-ningar, anpassade efter det som inträffat:
”Mindfulness en gång i veckan, samtal en gång i veckan, plus boendestöd fyra gånger i veckan, jag tror att det kan bli jättebra.”
Estrids arbete kan här betraktas som att hon försöker staka ut en riktning för Korne-lia, förändra Kornelias orientering, genom att påverka vad som kommer till hennes medvetande. Hon försöker med andra ord göra det möjligt för Kornelia att se po-tential att trampa upp en linje som leder henne framåt, som ökar kroppens upplevda rörlighet och utsträckning, i tid och rum, och på så sätt främja en känsla av bekväm-lighet. På detta sätt skriver Estrid, genom sitt arbete, fram ett slags patientfokuserad livslinje. I relation till denna linje kan hon göra Kornelias uttryck av att ha ”kraschat” till ett avsteg, ett störande moment på Kornelias rörelser framåt i livet.
I denna rörelse framåt är Kornelia inte ensam, utan beroende av att linjen under-stöds. Ett sådant understöd kan inte tas för givet, istället framträder en osäkerhet. Det är nämligen inte enbart Kornelias kropp som kan orsaka avsteg genom sjukdom, utan också andras hantering av henne. Ett framskrivande av ett sådant potentiellt avsteg ses tidigare i samtalet, när Kornelia avslutat telefonsamtalet med socialsekre-teraren och säger, till Estrid:
Estrid: ”Det gick bra”. Kornelia: ”Ja, men så sjukt”.
Estrid säger att hon förstår att Kornelia är irriterad, men att det blev bra.
Estrid betonar här en positiv potential i samtalet mellan Kornelia och socialsekretera-ren. Hon riktar sitt arbete mot att förmå Kornelia att göra en positiv värdering av en situation som Kornelia beskriver som sjuk i sig. Estrid kommenterar detta genom att upprepa ”det blev bra”, vilket kan liknas vid hennes tidigare kommentar: ”jag tror att
handläggning blir på detta sätt hanterade som potentiella problem för Estrid, i form av avsteg på en linje som utgår från en positionering bredvid Kornelia. En linje skrivs fram genom Estrids arbete där horisonten tar form av en Kornelia som mår bättre, som tycker att det är bra snarare än sjukt eller kraschat.
Det är emellertid inte enbart relaterat till denna patientfokuserade livslinje Estrid riktar sitt arbete. Också i relation till vårdens organisering framträder linjer, vilka utgör utgångspunkter för Estrids arbete. I relation till sjukdomen hanteras Kornelia, av avdelningens övriga personal, som färdigbehandlad. I fokus för arbetet med henne hamnar därför organiseringen av hennes utskrivning. Denna visar sig inte fungera friktionsfritt. För avdelningen kan hanteringen av Kornelias ansökan om boendestöd istället liknas vid Bremers (2011) begrepp vägbula. Det blir nämligen inte kroppen (eller sjukdomen) i sig, utan den administrativa hanteringen av kroppen som orsakar problem, genom att skapa hinder för rörelserna framåt. Bremer (ibid.:75), vars fokus är sjukvårdens hantering av transsexuella, beskriver hur: ”Kommunikativa dröjsmål, så som bristfällig blanketthantering, telefonköer och snålt tilltagna telefontider, har blivit normaliserade vägbulor i den institutionaliserade väntans nötta färdled.”
Begreppet vägbulor används här som en metafor, nästan i farten, för att beskriva hinder eller blockeringar som kan uppkomma för rörligheten mot en tänkt framtida horisont. En sådan vägbula förefaller i Bremers exempel som mer eller mindre in-stitutionaliserad och förväntad, genom den byråkratiska organiseringen av arbetet.
Betraktat från avdelningens perspektiv kan oklarheterna kring socialsekreterarens handlingsutrymme och hanteringen av Kornelias ansökan om boendestöd få effek-ter i form av en förlängd vårdtid och konkret komma att utgöra just en vägbula, den blir ett störande moment i (de tänkta) rörelserna framåt, på en linje skisserad kring en förväntan om att Kornelia ska skrivas när hon anses färdigbehandlad. Men Kornelia kvarstannar på avdelningen tills dess att planeringen av boendestödet är redo att sjösättas, alldeles oberoende av huruvida personalen på avdelningen upp-fattar de bekymmer Kornelia besväras av som problem för dem att hantera, oavsett huruvida de upplever att de kan hjälpa henne. Underläkaren säger att det inte är så
mycket medicinskt att göra. En svårlöslig kombination av ett högt prioriterat problem
för sjukvården (patienten kan inte skrivas ut) och ett lågt prioriterat bekymmer (en patient som möjligen inte mår bra, men är medicinskt färdigbehandlad) uppstår och behöver hanteras.
I relation till Estrid och Kornelia, och socialtjänstens hantering av Kornelias an-sökan om boendestöd, förefaller denna vägbula svårforcerad. Det är inte uppenbart att eller hur vägbulan leder ner i linjen igen. Vägbulan kan därför sägas få form av ett avsteg från en organisationens effektivitetslinje, enligt vilken Kornelia redan borde
vara utskriven. Den horisont som tecknas tar alltså form av en så snar utskrivning som möjligt.
Som en central förutsättning för denna organisationens effektivitetslinje framträ-der en förutsatt anpassning från Kornelias sida. Kornelia kan ses som försatt i vad Goffman (1961/2007:26) beskriver som ett institutionens ”påtvingade mönster av eftergivenhet”, enligt vilket hon förväntas göra sig smidig att hantera. I relation till Estrids arbete med Kornelia är det också Kornelia som kan sägas artikulera och labo-rera med denna organisationens effektivitetslinje och hennes potentiella avsteg från den, då hon ger uttryck för en oro för att vara ”besvärlig” om hon uttrycker åsikter i frågan om boendestödets omfattning.
Estrid svarar på detta, genom att bekräfta det potentiella avsteget. Hon förnekar exempelvis inte att Kornelia behöver vara orolig. Hon uttrycker inte att Kornelia inte är ”besvärlig” när hon ifrågasätter beslutet om två dagars boendestöd/vecka, eller betonar hennes rätt att göra detta. Hon kan istället sägas passivt bekräfta Kornelias uttryck för det potentiella avsteget. En organisationens effektivitetslinje med siktet inställt på Kornelias utskrivning betonas på detta sätt i Estrids arbete. Det blir här Kornelia som kan tänkas göra ett avsteg, på en linje som inte skrivs från en Estrids position bredvid henne, utan från en Estrids position inom organisationen.
Estrid kan alltså sägas arbeta med att understödja Kornelias orientering i förhål-lande till en livslinje som utgår från en position bredvid Kornelia, och leder henne mot en horisont där hon mår bättre. Estrids arbete kan förstås som ett sätt att un-derstödja Kornelias möjligheter till ”blomstrande” (Butler 2009b:14). Estrids arbete skrivs dock också fram i förhållande till en organisationens effektivitetslinje, enligt vilken Kornelia ska förmås orientera sig mot en snar och smidig utskrivning. På detta sätt blir Kornelia till som ett subjekt som ska få hjälp att hantera vissa avsteg från vis-sa linjer, men vis-samtidigt också orientera sig genom sjukvårdens rum på ett sådant sätt att hon själv inte orsakar avsteg från andra linjer. Kornelia blir genom Estrids arbete alltså till som ett subjekt som på samma gång är sårbart och potentiellt ”besvärligt”. Kornelia kan förmås att blomsta, men också sjukvården ska understödjas. Med Craig och Muskats (2013) ord kan det förutsättas att Estrid kan fylla funktionen av en jonglör, som på ett smidigt sätt hanterar olika funktioner, på ett sådant sätt att pla-neringen upplevs framåtskrida, för alla. Arbetet har många mottagare, många bollar är i luften. Det är inte helt uppenbart hur de ska balanseras.
Jag har redan beskrivit hur jag tolkar Estrids position relaterat till planeringen av Kornelias utskrivning som neutral och förmedlande. Jag uppfattar det inte som om hon gör några egna bedömningar av Kornelias stödbehov, bortsett från då hon, i slu-tet av samtalet med Kornelia, efter att hon ringt socialsekreteraren, säger att Kornelia
behöver samtal en gång i veckan. Hennes arbete förefaller snarare handla om att få Kornelia att uppleva sig som tillräckligt trygg med den planering som blir. Blir det boendestöd två dagar i veckan får det bli bra, blir det fyra dagar i veckan får det bli bra. Vill Kornelia att hon ska sitta bredvid henne när hon ringer gör hon det. Vill hon överklaga socialsekreterarens beslut kan hon göra det, men…
Estrids arbete kan alltså, samtidigt som hon förefaller positioneras av andra och sig själv som en självklar person i relation till utskrivningsplanering som arbete, också tolkas som förhållandevis passiv. Hennes arbete kan beskrivas med Frammes (2014:86) ord, som ”av svårdefinierad karaktär”. Hon gör inga bedömningar, hon fattar inga beslut. Hon tar egentligen bara två egna initiativ: då hon ringer social-sekreteraren efter att hon uppfattat det som att denna inte ringt Kornelia och tiden går, samt då hon frågar Kornelia om hon vill ringa socialsekreteraren. Det är på Kornelias initiativ detta samtal sker i Estrids närvaro, det är Kornelia som säger att hon vill att Estrid ska vara med. Det är inget Estrid aktivt erbjuder eller planerat och om socialsekreteraren inte skulle ha svarat när Kornelia ringt förefaller det inte som självklart att de skulle bokat en ny tid för att försöka ringa tillsammans igen. Det var inte avsikten med deras möte, och att ett sådant samtal nu sker, tillsammans, är ingenting jag erfar under något annat tillfälle under fältstudierna, vare sig hos Estrid eller någon av de andra kuratorerna.50
Estrid ger uttryck för att vara förvånad över att socialsekreteraren inte berättade om restriktionerna för hennes beslutsfattande på vårdplaneringen, hon säger: ”Men,
varför?” Skillnaden mellan boendestöd fem eller fyra dagar i veckan förefaller som
liten, i relation till skillnaden mellan fem och två dagar, liksom relationerna mellan en överklagan som väntas ta flera månader respektive en ny ansökan som hanteras på en vecka. I synnerhet om det finns ett antagande om att Kornelia lämnas utan boendestöd under den tid ett överklagande behandlas. Men frågan om hur Korne-lias ansökan om boendestöd hanteras lyfts inte som generellt bekymmersam, den hanteras inte som ett problem, annat än då Estrid och sjuksköterskan diskuterar frågan informellt på sjuksköterskeexpeditionen och liknar det hela med hur affärer kan skylta med erbjudanden om tre varor till priset av två. Bekymret görs på detta sätt till ett problem som hanteras som temporärt i sin karaktär, som knutet till det
50 Det händer dock att kuratorer ringer andra myndighetspersoner för patienters räkning, vilket kan tänkas fylla en liknande funktion, även om kuratorn då kan sägas positionera sig mellan patienten och socialsekreteraren, snarare än tillsammans med patienten. Som regel sker det näm-ligen inte i patienternas närvaro, även om det vid ett annat tillfälle under fältstudierna också sker. Det är då en av kuratorerna som ringer till en myndighet för en patients räkning, medan patien-ten sitter i rummet. Som jag förstår det då gör hon dock det då patienpatien-ten ifråga har begränsade kunskaper i det svenska språket.
enskilda: att hantera Kornelias utskrivning, göra henne utskrivningsbar, hålla henne på en organisationens effektivitetslinje som leder såväl henne som avdelningens ar-bete i en avsedd riktning.
På detta sätt liknar Estrids arbete den närmast individinriktade pedagogiska funk-tion som Heaphy (2013) förknippar med patient advocates, där arbetet snarare än att förändra rutiner har sitt fokus på att förmå berörda patienter, men också personal, att hantera, förhålla sig till, eller helt enkelt agera i enlighet med de förväntningar som följer av den aktuella situationen. Om Estrid fungerar som klister är det alltså i första hand relaterat till att hålla ihop en specifik behandlingsplan, genom att orien-tera samtliga inblandade mot en horisont som stavas snar utskrivning.