Bourdieu (1986:15f) definierar kapital som i stort sett liktydigt eller likvärdigt med begreppet makt, eller en form av ackumulerat arbete. För mig blir begreppet ett sätt att förstå vilka resurser kuratorerna har eller upparbetar tillgång till, och hur dessa omsätts i arbetet.
Enligt Bourdieu (1986) kan kapital anta olika former: ekonomiskt, kulturellt och socialt. När Bourdieu (ibid.:16) beskriver det ekonomiska kapitalet tydliggörs en avsikt att länka begreppet specifikt till pengar, då detta kapital beskrivs som ”imme-diately and directly convertible into money”.
I det sjukvårdande arbetet är transaktioner av monetär art inte alltid de mest up-penbara för ögat. Pengar utgör emellertid en grundläggande faktor för och i vården, inte minst då sjukvården som regel organiseras genom köp- och sälj- eller bestäl-lar- och utförarmodeller. I det vardagliga arbetet förhandlas dessa ekonomiska och politiska ramar i relationerna till patienterna exempelvis i förhållande till vårdtidens längd, regleringen av väntetider samt relationerna mellan välfärdsstatens olika insti-tutioner och gränserna för deras respektive ansvarsområden. Ekonomiska ramverk styr vidare institutionernas möjligheter att anställa personal.
Dessa förhållanden påverkar kuratorns arbete, inte minst om/hur kuratorn arbe-tar med relationerna mellan sjukvården och välfärdsstatens andra institutioner, ex-empelvis genom planering och koordinering av vårdens insatser. En kuratorns funk-tion i förhållande till sjukvårdens ekonomiska effektivitet och legitimitet var också en förväntan som lyftes i svaren på den enkät utsänd av Svenska fattigvårdsförbundet Olsson (1999:85) refererar till som bakgrund för yrkesgruppens tillkomst: ”ett sam-arbete mellan sjukhusläkarna och det sociala sam-arbetet skulle fylla ett länge känt behov och vara en viktig funktion för att sjukhusarbetets resultat skall motsvara de ofantliga summor, som det slukar.”
Ekonomiskt kapital har också betydelse i förhållande till patienterna, då ekono-miska bekymmer kan länkas till erfarenheten av sjukdom eller skada. Både
sjukvår-dande insatser och mediciner kostar pengar. Det kostar pengar att besöka vårdens inrättningar, det kan exempelvis också kosta pengar att få intyg utskrivna. Sjukdom kan vidare medföra behov av kostsamma förändringar av livet i övrigt, exempelvis ge-nom behov av att byta bostad. Att vara sjuk kan också vara kostsamt på många andra sätt, att drabbas av sjukdom kan helt enkelt visa sig vara en dyr erfarenhet. Denna typ av bekymmer kan kuratorn också förväntas arbeta med. I registersystem återfinns exempelvis klassifikationer av arbetet som ”stöd i ekonomiskt liv”. I beskrivningen av den första hälso- och sjukvårdskuratorns uppdrag återfanns också en förväntan om: ”att ordna arbete, bostad etc och följa upp hur det gick för dem, utreda patienternas sociala och ekonomiska situation” (Olsson 1999:88).
Också i relationerna mellan kuratorerna och annan personal kan ekonomiskt ka-pital vara av betydelse för arbetet. Relationerna mellan yrkesgrupper kan ses som hierarkiska, präglade av det Acker (2006) benämner ojämlikhetsregimer, karaktäri-serade och konkretikaraktäri-serade av bland annat skillnader i lön, men också skilda grader av kontroll över organisationens resurser och beslut. Också dessa kan ha form av ekonomiska kapital, inte minst då dessa beslut har direkt resursförmedlande funktio-ner och berör exempelvis utskrivning av patienter. Acker (ibid.) beskriver emellertid också dimensioner av arbetet som inte kan länkas direkt till pengar, som möjligheter till intressanta arbetsuppgifter och respekt. I fokus hamnar då snarare kulturellt och socialt kapital.
Bourdieu (1986) beskriver tre olika former av kulturellt kapital: en förkroppsli-gad form, en objektifierad form samt en institutionaliserad form. Den förkroppsliga-de formen utgår från indiviförkroppsliga-den och hennes assimilering i förkroppsliga-den aktuella miljön, vilket kräver arbete av denna individ - en investering av både tid och kropp. Bourdieu (ibid.:18) liknar denna ansträngning vid fysisk träning och konstaterar frankt att ing-en får större muskler av att någon annan tränar. På detta sätt kan det förkroppsligade kulturella kapitalet förstås som en potentiell resurs för en kurator, en resurs hon kan bygga upp snarare än ha eller inte ha tillgång till i mer absolut bemärkelse. Resursen är relationell till sin karaktär, baserad på och villkorad av relationer mellan kuratorn och annan personal.
I relation till hälso- och sjukvårdskuratorn kan det förkroppsligade kulturella ka-pitalet länkas till hur hon förhåller sig till relationerna mellan socialt arbete och medicin, då den aktuella miljön, eller med Bourdieus (1989) begrepp fält, kan ses som dominerad och definierad av det senare. Till detta kan kuratorn förhålla sig på olika sätt. Hon kan, med Sjöströms (2013) terminologi, agera mimetiskt. Kuratorn betonar då en likhet med medicinska perspektiv, smälter in i miljön, genom att ex-empelvis använda medicinsk terminologi, definiera sitt arbete i relation till
medicin-ska termer eller anpassa sitt arbete efter (andras) medicinmedicin-ska bedömningar snarare än (egna) sociala bedömningar. Genom att på detta sätt smälta in kan hon antas kunna arbeta upp ett förkroppsligat kulturellt kapital i förhållande till annan personal.
En annan strategi är att agera aposematiskt (Sjöström 2013), betona sin särart som samhällsvetare. Det kan då antas bli tydligare på vilket sätt hennes kompetens är specifik, skiljer ut sig från det medicinska. Det kan dock också antas att hon då inte med automatik får tillgång till något förkroppsligat kulturellt kapital som går att använda som resurs i arbetet. Liksom Carlhed (2011:298) betonar måste kapita-lanvändningen nämligen ställas mot fältets doxa, som ”värderar dem som legitima eller ej i olika grad, vilket i sig skapar en specifik ekonomi av symboliskt kapital”. En sådan balansgång, mellan att betona sin särart och att smälta in, kan antas vara svårbemästrad. Å ena sidan kan kuratorns existens sägas vila på just det uttryckta önskemålet om ”någon” eller ”en social arbetare” (Olsson 1999:85), som kan erbju-da något annorlunerbju-da än det som reerbju-dan är. Å andra sierbju-dan kan denna relativa särart betraktas som villkorad, av linjer som redan är framskrivna. Det är inte säkert att kuratorn kan göra avsteg från dessa linjer. Risken finns istället att det då blir kuratorn som tolkas som en som kan ”skapa oreda” (Göransson 2012:22), eller blir förstådd som ”en käpp i maskineriet” (Ambjörnssons 2006:168).
Den objektifierade formen av kulturellt kapital beskriver Bourdieu (1986) vidare som starkt länkat till symboliska eller materiella objekt, i sammanhang där de an-vänds i kamper om kulturell produktion. De kan på detta sätt ses som potentiella insatser i strider om gränser mellan yrkesgrupper, som det beskrivs av Abbott (1988). Inom ramen för sjukvården kan detta tolkas som olika former av objekt som här till-mäts värde. Konkret skulle detta kunna vara i form av exempelvis ett stetoskop eller annat mätinstrument, en förskrivningsrätt eller tillgång till nycklar. Sådana objekt kan påverka relationerna mellan kuratorer, patienter och annan personal, exempelvis i förhållande till vem som har tillträde till vilka rum, vem som har nycklar, vem som behöver knacka på vilka dörrar. Vem som efter ett möte skriver en journalanteckning som dokumenteras under rubriken ”team” eller vem kan signera olika typer av intyg. Vem som inte gör det alls. Vem som kanske gör det, men konsulterar någon annan först.
Hälso- och sjukvårdskuratorns arbete kan dock tydligare länkas till hur Bourdieu (1986:20) beskriver den institutionaliserade formen av kulturellt kapital, som: ”le-gally guaranteed qualifications formally independent of the person of their bearer”. Den som står i position att hävda institutionaliserat kulturellt kapital kan med andra ord lita på, eller utgå från, att denna möjlighet är av mer stabil karaktär, oberoende av, eller liggandes utanför den egna kroppen och dess relationer till andra kroppar.
Denna formella struktur för legitimitet skiljer detta kapital från den förankring i en-skilda subjekt som karaktäriserar förkroppsligat kulturellt kapital. Institutionaliserat kulturellt kapital är officiellt erkänt och kan på detta sätt hävdas i egen rätt, medan den som saknar sådana resurser hela tiden måste hävda sig eller bevisa sig. Tillgången till institutionaliserat kulturellt kapital beskriver Bourdieu (1986:21) därför som det som skiljer ut autodidakten, som kan bli ifrågasatt hela tiden.
En strävan efter legitimation för hälso- och sjukvårdskuratorer kan betraktas som en önskan om att få tillgång till en resurs i form av institutionaliserat kulturellt kapi-tal, ett officiellt erkänt kapital som ligger utanför den enskilde kuratorns kropp och relationer. I fokus för denna avhandling vilar dock inte den mer generella frågan om yrkesgruppens kompetens eller legitimitet, utan det vardagliga arbetet. Det institu-tionaliserade kulturella kapitalet som resurs blir därför istället länkat till arbetsupp-gifter som i arbetets vardagliga organisering med självklarhet kopplas till en specifik yrkesgrupp.
En sådan relation mellan en arbetsuppgift och en yrkesgrupp kan vara baserad på lagstiftning, men också på upparbetade rutiner som innebär att en uppgift med upplevd självklarhet kopplas till en yrkesgrupp, utan att detta behöver förhandlas vid varje givet tillfälle. Sådana exempel finns också i förhållande till kuratorer. Det specificeras som sagt inte i lagtext vem som ska erbjuda patienten stödsamtal i sam-band med abort. På många kvinnokliniker kan dock arbetsuppgiften betraktas som officiellt erkänd, institutionaliserad, som kuratorns. På samma sätt förhåller det sig på många infektionskliniker, där kuratorer rutinmässigt kan ansvara för stora delar av arbetet med smittspårning, även om det formellt är på delegation från läkare. I övrigt är det dock min tolkning att det kan anses vara relativt oklart vilken tillgång hälso- och sjukvårdskuratorer har till institutionaliserat kulturellt kapital, inte minst efter-som tidigare forskning lyfter en kuratorns mångfald av arbetsuppgifter likefter-som hur yrkesutövningen kan förstås som svårdefinierad (Fantus et al. 2017, Framme 2014). Att kuratorn i liten utsträckning arbetar med myndighetsutövning kan också vara en faktor som påverkar, då myndighetsutövningen konkretiseras av synligt beslutsfat-tande funktioner, vilka i sig kan antas ta form av institutionaliserat kulturellt kapital. Socialt kapital beskriver Bourdieu (1986:21) slutligen som: ”the aggregate of the actual or potential resources which are linked to possession of a durable network of more or less institutionalized relationships of mutual acquaintance and recognition.” I likhet med det förkroppsligade kulturella kapitalet återkommer här ett fokus på mellanmänskliga relationer och deras varaktighet och kvalitet. På så sätt tolkar jag också denna form av kapital som bundet till specifika kroppar, eller subjekt. Det som gör denna kapitalform extra intressant i förhållande till hälso- och sjukvårdskuratorer
är att den både beskrivs som en resurs i sig, i form av ett nätverk, men genom detta nätverk också potentiell tillgång till andra(s) resurser: ”[t]he volume of the social capital possessed by a given agent thus depends on the size of the network of connec-tions he can effectively mobilize and on the volume of the capital (economic, cultural or symbolic) possessed in his own right by each of those to whom he is connected” (ibid.).
Det sociala kapitalet kan alltså förstås både som de kontakter en kurator har i arbetet, på så sätt att hon exempelvis kan ställa en fråga till en annan personal för en patientens räkning, förmedla information. Men också som de potentiella övriga resurser personer i hennes nätverk i sin tur kan mobilisera. Genom att upparbeta goda relationer kan kuratorn på så sätt antas kunna få tillgång till fler resurser än de hon egentligen kan sägas förfoga över själv. För hälso- och sjukvårdskuratorn, vars yrkesutövning i hög utsträckning karaktäriseras av låg tillgång till egna resurser att förmedla och låg grad av direkt beslutsfattande funktioner, kan ett sådant kapital antas vara av stor betydelse.
Det sociala kapitalet är dock vanskligt till sin karaktär. På samma sätt som det förkroppsligade kulturella kapitalet länkar Bourdieu (1986) det nämligen till specifi-ka subjekt, liksom ett beroende av aktivitet. Enbart genom egen aktivitet specifi-kan sociala relationer skapas, underhållas och användas som resurser. Dessa ansträngningar är temporära till sin karaktär, beroende av ständig upprepning.