Även om kuratorns avlastande och avgränsande funktion i förhållande till annan per-sonal alltså kan betraktas som både lika gammal som kuratorn och vanligt förekom-mande, är det inte säkert att det är en erkänd eller öppen funktion i det vardagliga
arbetet. Istället omgärdas arbetet av både subtila förhandlingar och ett visst hemlig-hetsmakeri. Detta kan relateras dels till relationerna mellan olika yrkesgrupper, men också till relationerna mellan socialt arbete och medicin. Båda dessa dimensioner kan analyseras i förhållande till hur kuratorerna förhandlar om arbetsuppgifterna, hur de jurisdiktionsarbetar.
Detta kan knytas tillbaka till telefonsamtalet mellan Helle och sjuksköterskan, vilket kan ses som en situation där Helle försöker ta över arbetet med att hålla i kon-takterna mellan sjukvården och socialsekreteraren. När hon och jag talar om detta beskriver hon sin kunskap om socialtjänstens arbete som en anledning till att denna kontakt bör skötas av henne: hon vet, eller hoppas i alla fall, att socialsekreteraren
”inte sitter och rullar tummarna.” När hon pratar med mig säger hon ”Vi har mer för-ståelse för byråkratin” och menar att hon har ”mer insikt om hur myndigheter fungerar och att det tar tid.” När hon lyfter samma kunskaper relaterat till sjuksköterskan och
förslaget om att hon ska ta över kontakten med socialsekreteraren, säger hon ungefär samma sak, men med ett helt annat anslag: ”Ja, vi är lite mer vana vid systemet om
man säger så hahahaha.” Tonen är nu skämtsam och det har smugit sig in ett
betydel-sefullt ”lite mer”. Den föreslagande tonen ger vid handen att samtalet kan betraktas som en förhandling om arbetsuppgiften.
Betraktat som jurisdiktionsarbete är förslaget om att ta över kontakten med so-cialsekreteraren mycket försiktigt från Helles sida. Hennes ton är närmast under-ordnande, som när hon säger: ”Men jag vet inte, är det en idé att jag har kontakt med
socialsekreteraren så att inte alla har det, att jag avlastar er lite också. Jag vet inte. För man får ju väldigt mycket information också.” I slutet av samtalet säger Helle också: ”Ja, men vad bra att du känner så, hej då.” Det förefaller alltså inte självklart för Helle
att sjuksköterskan ska låta henne ta över kontakterna med socialtjänsten, även om hennes uttryckta avsikt är att underlätta för sjuksköterskan. Om situationen skulle kunna innebära en stridighet om jurisdiktion hanterar Helle den alltså genom en form av konfliktundvikande, ett underordnande jurisdiktionsarbete genom vilket arbetsuppgiften ändå blir hennes.
En sådan försiktig förhandling kan också ses i Ingelas möten med annan personal. Det är Ingela som håller i mötet, det är bokat och återkommande, skapat på plats ge-nom hennes jurisdiktionsarbete. För mig beskriver hon syftet med mötet som att er-bjuda handledning, utbildning, reflektion och information, om bland annat ångest. När hon beskriver mötet på plats kallar hon det istället ”uppföljningsgrupp”. Detta har visserligen en mer strukturerad klang än det av Isakssons (2016:48) skolkuratorer använda ”bollande”, men omskrivningen till ”uppföljningsgrupp” kan ändå liknas vid hur Helle tidigare förhöll sig till sjuksköterskan då hon argumenterade för att det
var hon som skulle hålla i sjukvårdens kontakter med socialtjänsten. Helle lyfte då, i relation till mig, sin kompetens och potentiella bidrag som specifikt för henne, som socionom inom den medicinska kontexten. Hon kan på detta sätt sägas betona en kunskap om socialtjänstens arbete, en närhet till socialt arbete, som skiljer ut henne från annan personal inom sjukvården. Men i relation till sjuksköterskan använder hon en strategi där hennes ”förståelse för byråkratin” istället skämtsamt formuleras som en ”vana vid systemet”.
Sådana omformuleringar kan med Ackers (2006) begrepp ojämlikhetsregimer tol-kas som att Helle och Ingela agerar utifrån en föreställning om att kuratorns position inte är tillräckligt hög eller stabil för att hon med självklarhet ska kunna utöva denna form av jurisdiktionsarbete. Helles agerande i relation till sjuksköterskan kan också analyseras som ett arbete där hon tar utgångspunkt i en föreställning om begränsade möjligheter att hävda en egen bedömning. Att mer försiktigt beskriva sin kompetens kan vidare ses som försök att minska risken att stöta sig med sjuksköterskan. Helles
”vana vid systemet” kanske är specifik, men om detta gör henne annorlunda, gör det
henne inte bättre. Det är en inte alldeles lätt balansgång. Att påtala en specifik kom-petens som skiljer ut en, är nämligen svårt att göra utan att samtidigt underförstå att denna kunskap saknas hos andra. Å andra sidan kan det bli svårt att hävda ett existensberättigande som yrkesgrupp om en specifik kompetens inte kan hävdas.
Det är emellertid inte givet att Helle förhåller sig till denna ”förståelse”, ”vana” el-ler ”insikt” om socialtjänstens arbete som en specifik kunskap. Jag och hon diskuterar det inte vidare, och när jag skuggar henne är det egentligen inte något jag funderar över. Men frågan om kunskapen om socialt arbete, liksom hur kuratorerna förstår och hanterar den i sitt jurisdiktionsarbete återkommer, exempelvis när jag skuggar Erika:
Erika och kunskapen färdtjänst
Erika och jag sitter på hennes kontor och diskuterar en patient hon ska träffa senare i veckan. Hon berättar om arbetsuppgifter hon utför, men kanske inte borde utföra, hur arbetsuppgifterna ”flyter”. Hon exemplifierar med en annan patient, där hon samarbetat med en läkare. Erika berättar för mig att hon hjälpt denna läkare skriva ett läkarintyg för färdtjänst, genom att ge förslag på hur hon ska utforma intyget för att öka möjligheterna för ett positivt beslut. Erika benämner det som att hon gett läkaren ”nyckelord” och beskriver hur läkaren var ”så tacksam”, för ”alla har mycket.”
Här diskuterar Erika en kunskap, om socialtjänstens arbete, i detta fall relaterat till färdtjänst. Sådan kunskap skulle kunna förstås som specifik för henne som hälso- och sjukvårdskurator. Men när hon använder denna kunskap i förhållande till läkaren beskriver hon det som en potentiell tidsbesparing för läkaren. Inför mig försvarar Erika att hon utfört arbetsuppgiften genom att hänvisa till en kapacitet att underlätta för läkaren. Hon beskriver att ”alla har mycket”, och läkarens brist på tid blir på detta sätt en förklaring för att Erika gör mer eller annat än hon borde. Hennes kunskap om handläggningen av färdtjänst blir på detta sätt beskrivet som något som kanske inte borde kommit till uttryck över huvud taget, om det inte var för att hjälpa läkaren, om Erika inte hade tillgång till en resurs i form av tid. Noterbart är då också att när Erika beskriver hur ”alla har mycket”, förefaller hon inte inkludera sig själv i detta
”alla”.
Om det är tid som blir kuratorns resurs, snarare än kunskap, kan Erikas bered-skap att använda sin tid för att underlätta för annan personal tolkas som ett sätt att underordna sig en medicinsk hierarki där den enes tid görs till mer värdefull än andras, där den enes bekymmer med brist på tid blir en annans problem. I fokus för Erika hamnar därmed, snarare än patientens behov av färdtjänst, läkarens begränsade tid eller kunskap om färdtjänst. Istället för hur räckvidden för patientens kropp kan antas öka om patienten får tillgång till färdtjänst, fokuserar Erika på det som står i vägen för läkaren(s arbete med patienten). Intyget blir ett objekt som läkaren lättare kan förhålla sig till på en specialiseringslinje, snarare än att beslutet blir ett objekt som kan sträcka ut patientens kropp längs en livslinje. Resultatet av arbetet blir en potentiellt sårbar läkare som är ”så tacksam” snarare än en patient som beviljas färd-tjänst.
Oavsett hur det motiveras utför Erika arbetsuppgiften, hon hjälper läkaren att formulera ett intyg för färdtjänst. På samma sätt får Helle den arbetsuppgift hon för-handlar om, att hålla i kontakterna mellan sjukvården och socialtjänsten i relation till familjen som inte har någon varaktig eller lämplig bostad. Arbetsuppgifterna blir de-ras, de görs till dede-ras, genom en form av jurisdiktionsarbete. Oavsett om detta analy-seras som försök att smälta in, en form av undervärdering av den egna kompetensen eller som en förhandling om tid relaterat till arbetsplatsens ojämlikhetsregimer, finns en upplevelse av stark temporalitet i det. Jurisdiktionsarbetet är dels föreslagande och försiktigt eller till och med urskuldande till sin karaktär, dels formuleras det som ska göras knappt som identifierbara arbetsuppgifter. Som Bransford och Bakken (2002) beskriver, kan det bli svårt att i situationer som dessa artikulera vad kuratorns bidrag till det sjukvårdande arbetet består av, och vad det leder till. Det blir helt enkelt för
vagt och ospecifikt formulerat. Skulle liknande situationer uppkomma igen, framstår det som sannolikt att arbetets utformning åter behöver förhandlas.
Denna temporalitet i jurisdiktionsarbetet kan tolkas som en användning av ett förkroppsligat kulturellt kapital. Helle och Erika arbetar helt enkelt med sina för-mågor att smälta in i miljön. De investerar sin tid och tonar ner det sociala arbetets specificitet genom att betona förmågan att underlätta för andra snarare än den egna yrkesgruppens kunskaper. Detta kapital får sin förankring i deras kroppar, genom och i det arbete de utför i stunden. På detta sätt kan det ses som att de, med Bour-dieus (1986:21) ord, positionerar sig som autodidakter, som även om de ”vinner” möjligheten att utföra arbetsuppgifterna i stunden, också öppnar för att ständigt bli ifrågasatta. Om resurserna som omsätts är tid och en förmåga till assimilering, vem kan inte göra anspråk på att kunna mobilisera det?
Helles och Ingelas jurisdiktionsarbete kan tolkas som ett strategiskt användande av just förkroppsligat kulturellt kapital, då de i relation till mig betonar sina kunska-per om socialtjänstens arbete respektive sina handledande och undervisande funk-tioner, men tonar ner dessa i relation till annan personal. Att istället hävda specifik kunskap skulle kunna betraktas som försök att använda eller skapa resurser i form av institutionaliserat kulturellt kapital, genom rutiniserade kopplingar mellan en ar-betsuppgift och en yrkesgrupp eller kompetens. Den som besitter, eller står i position att hävda, institutionaliserat kulturellt kapital kan lita på, eller utgå från, att denna möjlighet är av mer stabil karaktär. Den är oberoende av, eller ligger utanför, den egna kroppen och andras kroppar.
Frågan är om Helles och Erikas användande av sina egna kroppar och förmåga att smälta in kan tolkas som en värdering av den egna yrkesgruppens status, relaterat till hur de uppfattar arbetsplatsernas ojämlikhetsregimer, och/eller sätt att förhålla sig till att yrkesgruppen saknar sådana rutiner i arbetet eller behörigheter som med självklarhet fungerar som ett institutionaliserat kulturellt kapital (jfr Evans 2011 och Olsson 1999)? Oavsett väcker det vidare frågor - de vinner som sagt båda arbetsupp-gifterna de förhandlar om att få utföra, i stunden, men själva temporaliteten befästs samtidigt, och får därmed effekter också för framtiden. Om en jämförelse ska göras med Bourdieu (1986), kan det antas att användningen av det förkroppsligade kul-turella kapitalet kräver ständig beredskap för styrketräning, utan möjlighet att lita till att det (jurisdiktions)arbete som lagts ner ska ge effekt vid nästa träningstillfälle, i synnerhet inte om det då är någon annan som tränar, med andra redskap, i andra rum.
På detta sätt kan kuratorn sägas hantera ett förhållandevis stort handlingsutrym-me, på ett till synes flexibelt sätt. Kuratorn kan arbeta med många olika saker, riktat
mot många olika mottagare. Det förefaller som om arbetsuppgifterna, som Erika säger, ”flyter”. Men, jurisdiktionsarbetet kopplas till det specifika, den aktuella situ-ationen och de individer som berörs där och då. Ofta är det också hemligt till sin karaktär.
Detta relativa hemlighetsmakeri väcker frågor kring huruvida också det sätt på vilket Ivana responderar i relation till de bekymmer läkaren presenterar och de re-surser hon här sätter i arbete, kan förstås som förkroppsligat snarare än som institu-tionaliserat kulturellt kapital. Hon arbetar med sin kropp, investerar sin tid, skapar relationer. Assimileringen är dock i detta fall inte fullkomlig, då Ivana av läkaren inte betraktas som en kollega, utan som en som står lite utanför den konflikt hon söker stöd för att hantera. Ivana måste på detta sätt positioneras som tillräckligt mycket innanför för att betraktas som en av händerna i nätverket, en del av institutionens re-surser, men samtidigt som tillräckligt mycket utanför för att kunna betraktas som en alternativ samtalspartner, obefläckad av de konfliktlinjer som annars skär rakt genom övrig personal på avdelningen. Denna förmåga att positioneras som ett alternativ, kan då tolkas som en position som omöjliggör att hennes arbete förankras som ett institutionaliserat kulturellt kapital. Det är ju själva det relativa hemlighetsmakeriet som möjliggör hennes position av samtidigt innanför- och utanförskap.
Om Ivanas arbete i relation till läkaren förstås som förkroppsligat kulturellt kapi-tal, kan detta vara ett sätt att skapa relationer och visa sig samarbetsbar i organisatio-nen, och på så sätt arbeta upp ett socialt kapital, ett bestående nätverk av relationer (Bourdieu 1986). När Erika hjälper läkaren med nyckelord för färdtjänst, när Helle erbjuder sig att underlätta för sjuksköterskan genom att ta över kontakterna med so-cialsekreteraren, och när Ivana tröstar läkaren kan de helt enkelt hoppas att dessa an-dra ska uppfatta sig som understödda i sina arbeten. De kan också hoppas att denna förmåga att underlätta för andras mer specialiserade fokus inte bara verkar i stunden, utan också skapar bestående sociala nätverk dem emellan, inte enbart av bekantskap eller mellanmänsklig igenkänning, utan också av erkännande av själva arbetet. Men, det är ingenting de kan räkna med. Det beror dels på den värdering av arbetet annan personal gör, dels på i vilken grad det påverkar kommande interaktioner. Blir de bekanta? Får de erkännande? För vad?
Frågan om bekantskapen är då inte enbart förankrad i kuratorns kropp, den po-tentiella påverkan hos andra är i lika stor utsträckning kopplad till deras kroppar. Vad händer när kuratorn byter jobb? Om det är en annan läkare som är stressad, nästa gång det ska skrivas ett intyg om färdtjänst? Om en läkare inte känner till reglerna för färdtjänst, men inte är stressad? Om det nästa gång är sjuksköterskan som står i dörren hos Ivana? Om läkaren och sjuksköterskan kommer samtidigt?
Ett beroende av goda relationer går inte att kontrollera fullt ut genom jurisdik-tionsarbete, oavsett hur skickligt det utförs av kuratorn. Beroendet av goda relationer kräver nämligen minst två deltagande parter. Det är en utmaning i sig att skapa goda relationer. Det kan dock tänkas vara en ännu större utmaning att kombinera detta med en position av relativt utanförskap. Hur kuratorerna ska balansera detta är åter-kommande i materialet, inte minst i kontakterna mellan dem, annan personal och patienterna. En paradoxal bild växer fram, karaktäriserad av en kombination av ett både oönskat och självvalt beroende av annan personal.