Denna avhandling handlar om hälso- och sjukvårdskuratorers arbete, men också om mig och min interaktion med omgivningen. I dessa relationer har jag inspirerats
av Emerson och Pollner (2001), som beskriver hur etnografen konstruerar sitt fält genom representation och blick, men också genom att hela tiden förhandla formerna för interaktion. Gränserna för detta utarbetas från insidan, i praktiken.
Eftersom jag tidigare arbetat som hälso- och sjukvårdskurator fanns det en oro hos mig för att vara för nära. Ibland ledde detta till att jag ville ta ett steg tillbaka, och närmast göra mig osynlig. Det gick inte så bra, dels då jag upplevde det som omöjligt att inte interagera, dels då de deltagande kuratorerna inte lät mig träda tillbaka. De släppte in mig i deras vardag, inte som ett passivt bihang, utan hela tiden aktivt måna om att jag skulle ha det bra, att jag skulle känna mig välkomnad och att jag skulle hänga med i det de gjorde. Flera gånger dagligen vände de sina huvuden mot mig för att stämma av: ”Hänger du med nu?” ”Ska jag förklara vad jag gör nu?” Vi hade trevligt, så trevligt att jag ibland funderade över vem jag blev i situationen, eller kanske vilka vi lät oss vara i relation till varandra.
Czarniawska (2007) menar att det är omöjligt att inte interagera med omgiv-ningen. Vad gäller formerna för denna interaktion är hon dock, i min mening, väl vag då hon skriver: ”Don´t try to be a fly on the wall, just try to be a responsible and respectful adult” (ibid.:56). Detta kanske kan upplevas som ett handfast råd, men när hon samtidigt skriver att metoden medför ett ”pschyhological discomfort of es-trangement” (ibid.), liksom självkännedom, och att detta är priset för kunskap, blir det genast mer komplicerat. Inte minst när den som skuggas arbetar med människor i utsatta livssituationer.
Relationerna mellan observatören och deltagarna beskrivs i litteraturen ofta med denna blandning av obehag och gemenskap. Czarniawska (2008:10) beskriver skuggningen som ”a peculiar twosome” av ömsesidig observation, Börjesson (2014) beskriver hur skuggan och den skuggade går in och ut ur olika roller i relation till varandra, och att detta sker genom ett ständigt samspel dem emellan liksom i förhål-lande till uppfattningarna om situationen framför dem. Norris (1993:127) beskriver hur observatören kan uppleva sig som såväl spion som fönstertittare, fantast eller beundrare. Stundtals blir observatören i fält sannolikt också uppfattad som personal. Norris (1993) diskuterar vidare hur arbetet med relationer i fält kompliceras av hur forskarrollen innebär ett relativt övertag, ett tolkningsföreträde. Han menar till och med att: ”The practice of participant observation is, inevitably, interactional-ly decietful” (ibid.:131). Ambjörnsson (2004:43) beskriver deltagande observation som en ”inställsam metod”, eftersom den bygger på forskarens förmåga att skapa för-trolighet och relationer. Den som observerar kan känna sig som en efterhängsen och ovälkommen person, men också som någon som erbjuder något nytt och spännande i vardagen. Wade (1984:214) lyfter hur relationen mellan observatör och observerad
måste ses som både professionell och personlig då ”interactions between observer and subjects always are infused with some measure of shared responsibility for each others´ needs that surface in a variety of ways.”
Relationer i fält är således centrala, inte enbart i förhållande till det empiriska materialet som sådant, utan också till frågan om forskningsetik. Wade (1984:222) betonar vikten av att, i fält, ”hold a view of myself as a thoughtful academic”. För henne relateras detta till att undersöka erfarenheter av diskriminering hos studenter, vilka hon är van vid att relatera till som universitetsanställd. Hennes position, liksom min, karaktäriseras alltså av en relativ närhet och bakgrundskunskap om fältet. Hon undersöker den egna arbetsplatsen och finner att hon, som observatör, positioneras som såväl rådgivare som lärare eller informant. Denna relativa närhet och den stän-diga förhandlingen om roller, ser hon inte som ett bekymmer, utan snarare som en tillgång. Inte minst då denna reflexiva hållning till relationerna i fält upplevs fungera som ett sätt att sporra sig själv i arbetet, att hålla sig alert.
Ett tidigare positivistiskt laddat ideal om neutralitet och objektivitet för observa-tionsstudier, flugan på väggen, har alltså ersatts av ett ideal om reflekterande delta-gande. Mol (2002; 2011) diskuterar möjligheten att bjuda in deltagarna som med-verkande etnografer, snarare än att försöka betrakta dem neutralt. Wade (1984:219) tydliggör hur detta fokus på interaktion innebär ett deltagande, som inte enbart sker i relation till kropparnas rörelser i rummet, utan också till känslan: ”The nature of participant observation call on the investigator to react to subjects emotionally and behaviorally.” Att försöka framstå som neutral kan få dig att verka lättlurad eller få-nig, men också oengagerad, inte minst i förhållande till deltagarnas känsloliv, deras ”inner workings” (ibid.). Amjörnsson (2004:46) konstaterar på liknande sätt hur forskare, för att kunna bjudas in, måste vara någon att bjuda in, någon med ”åsikter, själsliv, bakgrund, preferenser och känslor”.
Deltagarna har vänt sig till mig och jag har vänt mig till dem, från min sida i för-hoppning om att uppnå det Emerson (2001:66) kallar konversation. Han menar att det är utsiktslöst att tro, och kanske också frukta, att forskaren ska ”go native”. Han uppmuntrar istället till att närma sig, och konversera med, sammanhanget: “Beha-viour must be attended to, and with some exactness, because it is through the flow of behavior – or, more precisely, social action – that cultural forms find articulation (ibid.).”
Det har funnits flera tillfällen under fältstudierna då jag tangerat gränserna för det jag satt upp som riktmärken i relationerna mellan närhet och distans, och kanske också för relationerna mellan det professionella och det privata. Ett exempel är när jag upplevt att kuratorerna vänt sig till mig efter ett patientsamtal för att berätta
om samtalet, och gränserna mellan en reflekterande dialog och handledning eller debriefing blivit suddiga, för mig. Vid ett tillfälle var en kurator märkbart tagen efter att ha träffat en kvinna som just fått reda på att hennes make sedan många år plötsligt bett henne testa sig för hiv, och testet visat positivt. Jag har generellt upplevt att osäkerheten kring dessa gränser varit ”min”, snarare än relaterad till deltagarnas förväntningar på mig. Jag tror att de upplevt att de pratat med en forskare, inte en kollega. De har exempelvis varit noga med att presentera mig som ”forskare” el-ler ”doktorand” för patienter och anhöriga, när dessa ställt frågan om mitt deltagande i rummet. Jag kan dock själv reflektera kring huruvida de verkligen upplevt detta som ett val, eller om de upplevt mig som en del av verksamheten, som de har mycket begränsad makt att påverka.
Vid ett tillfälle har jag blivit ombedd att ge ett råd. Jag upplevde då kuratorn i fråga som orolig och stressad över en patient och jag gjorde själv bedömningen att en oro för hennes liv var befogad. Kuratorn talade då högt, riktat mot mig, men liksom rakt ut i luften: ”Vad ska jag göra?” I stunden funderade jag, i bråkdelen av en sekund, på hur jag skulle göra: Vem är jag om jag ger ett råd? Men, än viktiga-re: Vem blir jag om jag inte ger ett råd? Vad är det att vara ”responsible and respect-ful?” (Czarniawska 2007:56). Vad är en vuxen?
I ett sådant sammanhang upplevs det som ett mer gångbart råd att förhålla sig som en ”eftertänksam akademiker” (Wade 1984:222), och i detta fall specifikt som en socionom med erfarenhet av socialt arbete inom hälso- och sjukvårdens område. En fluga på väggen ger inga råd, en vuxen människa i största allmänhet kanske inte har någon kunskap om suicid. En eftertänksam akademiker med rätt kvalifikationer för situationen kan däremot, kanske till och med bör, ta sig sådana friheter. Att som Norris (1993:131) beskriva detta som att vara ”inevitably, interactionally decietful,” är jag tveksam till. Kanske är det istället mer bedrägligt att låta bli att ge ett råd när en upplever att en har ett råd ett ge? Min närhet till fältet är ju så att säga dubbel, å ena sidan har jag arbetat som hälso- och sjukvårdskurator, å andra sidan är mitt forskningsämne socialt arbete, vilket deltagande kuratorer vet och förhåller sig till.
Vid en handfull tillfällen har jag upplevt några av kuratorerna som osäkra på relationerna mellan dem och mig. I synnerhet precis i början, relaterat till vad jag upplevt som en osäkerhet kring huruvida jag tycker att de utfört ett gott arbete. Jag har då tydliggjort att jag inte är där för att utvärdera eller bedöma deras insatser på det sättet, utan för att förstå vad de gör och hur de tänker om det de gör när de arbetar. En av dem sa vid något tillfälle att hon ville påverka professionaliseringen av yrkesgruppen, och att hon därför kanske ville påverka mig. Jag tolkade det hon sa som en förhandling om våra inbördes positioner, och sa att det var min utmaning
att hantera vår relation i avhandlingen, inte hennes. Jag tolkade hennes gensvar som om hon tyckte att det var skönt att jag tog på mig ansvaret för detta. En annan av dem antydde att jag var bättre (än henne) på att skriva, i en situation då hon käm-pade med hur hon skulle formulera sig i en journal. Ett tredje exempel är då en av dem sa ”Vem får 100 på GAF?39 Kanske en doktorand.” Jag svarade, skrattande, att det inte var så troligt.
Frågan om relationer, respekt och ansvar har också konkretiserats i förhållande till inspelningsutrustning. Jag hade under fältstudierna med mig en diktafon och trodde inledningsvis att jag skulle spela in mer material på ljudband. Jag funderade i inledningsskedet också över möjligheten att använda videokamera. På plats upplevde jag dock att diktafonen gör något med möten, skapar en distans eller gör situatio-nen till något som med större tydlighet konstrueras för min skull. Det har, hos alla deltagande kuratorer, från min sida, uppfattats finnas en mer eller mindre stark tvek-samhet till diktafonen. Detta utgör möjligen den enda situation, bortsett från vissa patientsamtal,40 där jag upplevt att de satt gränser, om än försiktigt formulerade, för mitt deltagande. Diktafonen har ändå använts, men då framför allt i vissa, lite längre, reflekterande samtal mellan mig och deltagande kuratorer. Detta dels eftersom detta är en konstruerad situation i sig, utan deltagande av ”tredje part”, dels då jag behöver vara mer aktiv i rummet och därmed inte kan vara lika aktiv i skrivande. Vid några tillfällen har jag vidare genomfört mer intervjuliknande samtal med patienter. Också dessa, liksom några team-möten och enstaka samtal mellan kuratorer och patienter och kuratorer emellan, har spelats in på diktafon.
Jag har några gånger, i synnerhet då jag haft svårt att hänga med med pennan eller då jag uppfattat att språket som används varit rikt på metaforer och väl lämpat för ett detaljerat diskursanalytiskt förhållningssätt, kommit på mig själv med att tän-ka: ”Oj, detta skulle jag haft på band.” En del av detta ”oj” förstår jag då som relaterat till metod, en önskan hos mig att fånga detaljerna i språket på ett mer systematiskt sätt. Det finns samtidigt ett element av detta som jag kan uppleva som parasiteran-de, som en vilja till en tydligare distans, som får mig att fundera över vem jag är, och vem jag vill vara. En ytterligare tanke som slagit mig är om det finns ett pris att betala för att få riktigt saftig empiri? Är det i så fall ett ”pschyhological discomfort of estrangement” (Czarniawska 2007:56) som jag är beredd att utsätta mig för?
39 GAF är ett självskattningstest för att bedöma funktionsförmåga, som används vid mottagningen. Skalan går från 0 till 100, där 91-100 innebär frånvaro av symptom/synnerligen god funktions-förmåga.
Givetvis finns det också situationer där relationernas karaktär upplevts som dif-fusa utan att det berört en oro för någons liv eller bilder av mig som framkallar skamkänslor. Jag har till exempel upplevt situationer där kuratorn varit stressad och snabbt sagt i förbigående, utan att ens rikta det mot mig: ”Åh, kaffe!”, och jag närmast med automatik hämtat en kopp kaffe. Jag har också stått bredvid när en kurator skulle göra en smittspårning och sökte efter en person via internet. Genom namnet fick hon ingen träff. Jag tittade över hennes axel och tänkte att det borde vara enklare att söka via adressen, som hon också hade. Först sa jag ingenting, men efter en stund av resultatlöst sökande kunde jag inte låta bli. Plötsligt blev det napp, med ett namn som var lite annorlunda stavat. Eller när en annan kurator skulle sortera postrar och jag efter en stund av stillastående halvt lutad mot en vägg, oombedd börjat hjälpa henne att placera dem i rullar, sortera dem och skriva postrarnas titel på rullarna. Vem är jag då? Definitivt en person som har svårt att inte ”rycka in”. I mitt anteckningsblock är detta bara ett axplock av alla de gånger jag skrivit ”som skugga är jag inget vidare.”
Om skuggandet, som hos Czarniawska (2007:21) definieras både som en teknik och en attityd torde detta visserligen vara en aktivitet för ett aktivt subjekt. Czar-niawska (ibid.: 32) skriver dock att skillnaden mellan en antropolog och en skugga är att den senare inte upplever sig ha moraliska rättigheter att engagera sig i det personliga livet hos dem de studerar. Då är det möjligt att jag, enligt de kriterier hon ställer upp, är en väl aktiv skugga, inte på grundval av hur jag bedömer mina moraliska rättigheter, utan då jag helt enkelt inte verkar förmå låta bli att engagera mig. Kanske är det denna självkännedom jag tar med mig? Kanske var detta ett sätt för mig att hantera det psykologiska obehag, den känsla av alienation, som jag tror att jag hade upplevt om jag försökt att hindra mig själv från att agera.
Också dessa reflektioner ser jag som mer generella uttryck för förhandlingar om relationerna mellan mig och de skuggade, vilka utgör komplicerade maktrelationer. Å ena sidan kan kuratorerna sägas ha makt över när jag ska kunna gå på toaletten, eller vad de vill eller inte vill säga till mig. De är på hemmaplan. Som doktorand kan jag samtidigt betraktas som en person med hög status, i mer generell bemärkelse, även om också detta är relativt. En av deltagarna har doktorsexamen och en av dem är legitimerad psykoterapeut, vilket jag inte har eller är. Majoriteten av dem är äldre än mig. Det är emellertid jag som har makt över de urval och tolkningar jag gör, på plats och i efterhand.
Det är viktigt att komma ihåg att deltagande kuratorer deltar som yrkesverksam-ma. Även om jag följer dem under många timmar, och också upplever att jag får ta del av delar av deras ”backstages”, är de på sin arbetsplats. Vi har träffats tidigare
och noggrant gått igenom hur fältarbetet ska se ut och huruvida de önskar delta. På vissa sätt är det såklart ändå en utsatt position att bli betraktad och analyserad. Denna utsatthet är emellertid mångfalt större i relation till deltagande patienter och anhöriga. Relationerna till dem, och förhandlingarna om gränserna för mitt och deras deltagande, är kanske inte på samma sätt som med kuratorerna centrala för konstruktionen av det empiriska materialet. Det är ju inte patienterna jag skuggar. En diskussion om dessa relationer är ändå central ur ett forskningsetiskt perspektiv, såväl avseende det praktiska tillvägagångssättet i fält som hur de skrivs fram i texten.