Butler (2009b) tar, i synnerhet i boken ”Krigets ramar”, utgångspunkt i en frågande och utforskande blick på kroppen och det mänskliga. Hennes empiriska utgångs-punkt är inte organiseringen av sjukvård, utan krig och tortyr. Hon kan alltså sägas ta avstamp i motsatsen till att skydda eller värna liv. Snarare än en fråga om vård ställer hon frågor om vad som gör våld möjligt. Hon riktar dock blicken mot en
fråga om själva livet, vilket hon formulerar som en ontologisk fråga: ”Vad är ett liv?” (ibid.:13).29
Denna fråga om livet konkretiseras i kroppen och dess ofrånkomliga materialitet. Butler (2009b:18) tydliggör detta genom hur det vore ”en absurd slutsats, om den tas bokstavligt” att hävda ”att liv och död är direkta konsekvenser av diskurser”. Livet och döden äger rum, erfars. Men livet handlar i Butlers (ibid.:14) sociala ontologi mindre om huruvida hjärtat slår, mer om hur den kroppsliga erfarenheten innebär ”att vara utsatt för social bearbetning och form”.
En kroppslig sårbarhet utgör på detta sätt ett slags utgångspunkt för att förstå vad det är att vara människa. Livet är skört och osäkert, eller med Butlers (2009b:15,33) terminologi prekärt. Kroppen är beroende av andra, livet är utsatt för krafter och anspråk som ”möjliggör kroppens fortlevnad och blomstrande” (ibid.:15).30 Det som står på spel är både själva överlevnaden och frågan om hur lätt eller svårt livet blir att leva. Motsatsen till fortlevnad tolkar jag som död, motsatsen till blomstrande torde på motsvarande sätt vara en form av vissnande, tynande tillvaro.
Det mänskliga livet, kroppen eller erfarenheten, blir på detta sätt inte något abso-lut, eller beroende av potential hos individen, utan något relativt. Butler (2009b:77) uttrycker också detta specifikt, genom att beskriva det mänskliga som ”ett värde och en morfologi som kan tilldelas och tas tillbaka, utvidgas, personifieras, degraderas och förnekas, upphöjas och bekräftas.”
Det mänskliga subjektet är alltså, som Butler ser det, inte självklart för sig. Krop-pen och livet är istället placerade i, inramade av, rum och relationer, ”liv kräver att skilda sociala och ekonomiska betingelser är uppfyllda för att det skall kunna upprätthållas som ett liv” (Butler 2009b:23). Kroppen är överlämnad åt andra, åt ”sociala och politiska organisationsformer” (ibid.:14). Att försöka ta utgångspunkt i en kropp, fristående från ”deras situation”, ”hemförhållanden, bekymmer, fattigdom etc” (jfr Olsson 1999:85), framstår på detta sätt som en ansträngning dömd att miss-lyckas. En sådan kropp låter sig helt enkelt inte göras.
Av den ontologiska frågan om själva livet väcks istället också en epistemologisk fråga, om hur livet uppfattas och erkänns. Butler (2009b) relaterar en sådan förmåga inte enbart till huruvida kroppen som materia finns till, blir ”sedd” i absolut
be-29 Kursiv i original.
30 Butler definierar egentligen inte dessa begrepp, men som jag tolkar dem kan de förstås i linje med begreppet prekaritet, d.v.s. omfattande subjektet som fysiskt och socialt. Fortlevnaden handlar då om själva livet, överlevnaden, medan blomstrandet refererar till hur detta liv kan göras lättare eller svårare att leva, och hur de båda är direkt relaterade till de epistemologiska ramar, de soci-ala sammanhang, inom vilket kroppen ramas in som mer eller mindre levande, mer eller mindre möjlig att gå förlorad.
märkelse, utan till normer som erkänner den som ett liv. Genom dessa normer blir liv till, som mer eller mindre sårbara, mer eller mindre sörjbara, mer eller mindre spillbara. Ett sörjbart liv tolkas som ett subjekt, vars rättigheter bör bevakas och respekteras. Ett spillbart liv gör det inte, blir aldrig till ett subjekt som kan förloras eller fullt ut leva. Livsförutsättningar, ”förutsättningarna som gör livet bevarbart” (Butler 2009b:41), fördelas differentiellt. Livets vara är ”konstituerat med selektiva medel” (ibid.:13).
Det är en radikal tanke, att själva livet fördelas genom erkännanden, genom hu-ruvida det blir igenkännbart i enlighet med de normer som reglerar dessa erkän-nanden, och att detta fördelande sker ojämlikt. Det innebär med andra ord att det är möjligt att erkänna(s) mer eller mindre grad av liv. Det innebär också att det är möjligt för människor att erkänna, eller inte erkänna, andra som subjekt.
Butlers (2009b) utgångspunkt kan verka väldigt långt från det vardagliga arbetet på ett sjukhus i Sverige. Det som gör begreppen möjliga att konkretisera är emeller-tid hur den differentiella distributionen av sörjbarhet länkas till kroppens beroende av ”det som är utanför den själv” (ibid.:41), av hur andra svarar på den. Detta inne-bär att det blir möjligt att analysera hur patienten blir beroende av hur sjukvårdens organisation bryter in i och påverkar patienten som subjekt. Butler (ibid.:42) skriver visserligen hur kroppen alltid ”kolliderar med yttervärlden”, men detta kolliderande, definierat som en ”modalitet som definierar kroppen” (ibid.) blir närmast extremt påtagligt inom institutioner som har själva kroppen och livet som sin utgångspunkt. Det är nämligen inte enbart sörjbarhet förstått som känsla som fördelas differentiellt, utan också det Butler (ibid.:55) kallar ”den affektiva och moraliska responsivite-ten”,31 eller mer konkret, hur(uvida) vi ger ”respons på det vi har framför oss med de resurser som finns tillgängliga för oss” (ibid.:41).
Butler öppnar genom dessa begrepp för en samhällsvetenskaplig blick på både kroppen, sjukvården och kuratorns arbete. Sjukvården i sig kan betraktas som en so-cial och politisk organisationsform till vilken kroppar är överlämnade. Men kroppar-na som kommer dit är redan relativa, överlämkroppar-nade åt också andra rum och relationer. Sjukvårdens personal kan tilldela, ta tillbaka, utvidga, personifiera, degradera, för-neka, upphöja och bekräfta både värde och morfologi i förhållande till patienterna. Men de börjar inte på noll. De kan inte heller alltid bestämma på egen hand var (eller kanske i synnerhet när) de ska sluta eller andra ska ta över. Kroppen som kommer, och sedan ska gå vidare, är redan betraktad och behandlad.
31 Butler (2009b:79) talar också om det som står på spel som ”den effektiva regleringen av affekt, upprördhet och etisk respons”.
Kroppen kan med andra ord inte ställas för sig själv. Inom sjukvården blir vissa kroppar till patienter, men det kan inte göras hur som helst. En patient kan vara sjuk och dö. En patient kan ha potential att överleva, men begränsade möjligheter till blomstrande. Patienter kan bli inbillat sjuka. De kan ha potential att bli friska, men sakna de sociala och ekonomiska betingelser som krävs för att livet ska kunna upprätthållas. Patienten kan bli en sådan som vandrar runt mellan kliniker, utan att bli bättre.
Om råvaran för sjukvården betraktas som en mänsklig kropp, är den med andra ord svår att både kontrollera och avgränsa. Råvaran kommer med bagage, sjukvården har vissa resurser. Det är inte säkert att det uppstår harmoni mellan detta bagage och dessa resurser. En del av detta bagage, men också dess effekter på sjukvården, kan kuratorn förväntas hantera. Att kalla på en kurator, att eftersöka en sådan kompetens inom sjukvården, kan tolkas som försök att göra patienten sårbar. Att se och försö-ka ge respons, genom att påförsö-kalla ”någon” (jfr Olsson 1999:85) som försö-kan se till ”att skilda sociala och ekonomiska betingelser är uppfyllda” (Butler 2009b:23), och på så sätt söka ”trygga betingelserna för dess [patientens] fortlevnad eller blomstrande” (ibid.:14).
Liksom analyserna kommer att visa kan kuratorn emellertid också förstås som en yrkesgrupp som samtidigt förväntas hjälpa sjukvårdens övriga personal att behålla sina fokus, så att också de på sätt och vis kan blomstra, i sina arbeten. Sjukvårdens personal kan också betraktas som kroppar. Deras kroppsliga utsatthet är (som regel) inte lika uppenbar som patienternas, men också de ”kolliderar med yttervärlden” (Butler 2009b:42). I deras arbete är också de utlämnade åt ”sociala och politiska organisationsformer” (ibid.:14). Också dessa organisationsformer kan bli föremål för kuratorns omsorger. Att hävda att en organisation ska kunna blomstra är kanske att dra Butlers begrepp för långt. Fortlevnad och blomstrande tolkar jag som förbehållet mänskliga subjekt, inte minst genom frågan om att (eventuellt) tillerkännas status som subjekt. En organisation kan dock både understödjas och störas.