Följsamhet och förlängda armar

I tidigare kapitel har jag behandlat hur kuratorn riktar sitt arbete mot såväl patien-ter som annan personal, och att hon positionerar sig och positioneras av andra på många olika, ibland konfliktfyllda sätt. I detta kapitel kommer dessa förhållanden att fördjupas, genom att åter rikta blicken mot kuratorns arbete med patienter. Genom exempel från bland annat fokusgruppens samtal berörs också kuratorernas reflektio-ner kring arbetet.

Det inledande empiriska exemplet handlar om kuratorn Cecilia, och ett samtal hon har med en patient, Olle. Efter deras samtal har Cecilia och jag en reflekterande dialog medan vi traskar genom korridorerna. Utdraget är långt, men återges i sin redigerade helhet. Analysen inleds sedan med ett fokus på arbete med samarbete. Därefter används såväl nya som redan använda empiriska exempel för att fördjupa analysen. Bland de begrepp som används märks exempelvis linjer och avsteg, men också reorientering och frågan om symbolisk makt och/eller frigörande potential. I slutet av kapitlet länkas begreppen samman genom en diskussion som tar utgångs-punkt i hur kuratorerna i fokusgruppen diskuterar den ambivalens som förknippas med kuratorns skilda positioneringar.

Cecilia och Olle, som har fått trycksår

Jag står bakom Cecilia på hennes kontor när hon ringer avdelningen angående Olle. Jag hör inte riktigt vad som sägs, men Cecilia säger, efter att hon lagt på, att vi ska gå upp på avdelningen.

Cecilia går in i rummet där Olle är. Jag väntar i korridoren. Efter en liten stund, som känns ganska lång, kommer Cecilia ut i korridoren. Hon säger att Olle godkänt att jag kan vara med. Jag följer med henne in i hans rum, hälsar och sätter mig på en pall längst in i ena hörnet av rummet. Han sitter framför säng-en, mitt i rummet. Cecilia sätter sig på en stol mitt emot honom, drygt en meter från honom.

Olle är ca 50 år gammal tror jag, även om det är mycket svårt att bedöma. Han sitter i rullstol och har på sig mjuka privata kläder i mörka färger. Det ser trångt ut i stolen, som om den är för liten. Cecilia sitter lite högre upp, stolen är högre än hans rullstol. Hon har på sig arbetskläder i ljust blåa färger, lite pyjamaslikt. Hon sitter lite framåtlutad och ser intresserad ut, huvudet lite lutat nedåt,

lik-som redo. Hon riktar sig mot honom med blicken hela tiden. Han ser lite mer disträ ut, även om han ser på henne hela tiden.

Hon säger att hon tycker att det är skönt att se honom uppe. Att det gör något. För henne i alla fall. Han säger ja, har fått mer smärtstillande. Men kanske är det för mycket? Han känner sig konstig, flummig. Han vet inte, kanske är det en vanesak. Cecilia frågar, flummig, på vilket sätt? Han säger: liksom full. Hon frågar om det varit vårdplanering idag. Olle svarar ja och hon frågar vilka som var med. Han säger att det var kommunens sjuksköterska, biståndsbedö-mare och ”folk härifrån lasarettet.” Cecilia frågar om det var en sjuksköterska. Han säger att han inte vet, han har aldrig haft ett sådant möte förut. Cecilia frågar om de inte presenterade sig. Han säger jo, men…

Cecilia frågar hur det kändes, om det var positivt. Olle säger jo, kommunen var bra faktiskt. De ringde sedan, han kan komma hem imorgon. Men, läkaren sa fredag. Det var något om en provtagning. Men, de får ta det imorgon då, han stannar inte en dag extra.

Cecilia frågar om det ska bli skönt. Olle svarar: ”jävligt skönt faktiskt.” Cecilia säger att förra gången de sågs, då låg han under täcket (hon visar med händerna framför ansiktet, liksom nedbäddad). Han säger att det är bättre. Hon frågar vad de bestämde. Om han ska hem imorgon. Olle säger att det inte är klart härifrån, men klart från kommunen. Cecilia säger, det blir Nanna?57 Han säger ja, och hjälp med såren, men det blir nog också Nanna, åtminstone efter ett tag. När hon har lärt sig.

Cecilia frågar vad det innebär för honom att komma hem. Olle säger ”Skönt att slippa detta dårhus.” Cecilia säger, eller frågar, ”så det känns?” Han säger ja. De springer bara runt. Kan ingenting. Det andra sjukhuset var ok, men ”det är brist på folk, det är det det handlar om.” Cecilia säger ”Ja, det kan vara så. Tråkigt att du har den upplevelsen.” Han säger: ”Klart jag har.” Tre sår, i onödan. Det kommer han att dras med i ett halvår. Klart att han inte är glad. Cecilia säger nej.

Jag tycker att han låter lite arg på rösten, men kanske framför allt disträ, el-ler neutral. Elel-ler uppgiven? Hans kroppsspråk är liksom så oengagerat, elel-ler icke-existerande. Han är så stilla i stolen och ansiktsuttrycken är så utslätade. Olle säger att han måste anmäla. Att de sagt det på det andra sjukhuset. Att han kan få ersättning. IVO.58 Blir väl patientförsäkringen. Cecilia säger: ”men det har du koll på, hur man gör?” Han säger ”Ja, inte svårt.” Cecilia säger: ”Sen ska Amanda också anmäla.” Olle säger va? Cecilia säger: Amanda, läkaren. Han säger ja, hon har sagt att hon har, men säger ibland att hon ska. Han vet inte. Cecilia säger, bestämt: ”Jag säger att hon ska.” Han säger att han inte bryr sig. Cecilia frågar om det känns bättre nu. Olle svarar ja. Cecilia frågar om det är något mer hon kan göra. Han säger nja. Det var en sjuksköterska, Nina tror han att hon hette. Hon var riktigt dum faktiskt. Cecilia säger ”ja?”, liksom lite frågande och som ett underförstått tecken på att han ska utveckla sig. Olle sä-ger att hon sagt att det var han som bett om en skumgummimadrass. Hon ljög. Han sa att han bett om luftmadrass och vändschema. Hon ”ljög mig rakt upp i ansiktet.” Cecilia säger att det är ”bättre att be om ursäkt.” Olle säger ja, och sedan var det frukosten. Han sover länge. Men frukosten stod här klockan 10, sedan 8.30, med mjölk och allt. En ”provokation.” Men han blev inte arg, tänkte att hon inte var värd det. ”Jag åker, hon har sitt jävla skitjobb.” Hon sa: ”Men du sa att du ville ha” (frukost). ”Men jag sover så hårt, vet inte vad jag sagt. Har sagt hundra gånger att jag sover länge.”

Cecilia säger att hon beklagar, att det är tråkigt. Är det något han vill att hon ska framföra? Olle säger nej, han ”skiter i det.” ”Som när jag sa att de inte skulle ränna. Då kom ingen.” Cecilia säger, med lite skämtsam ton att: ”Nej, lite väl effekt.” Han säger att de inte kan ta konflikter.

Cecilia frågar om det är bättre nu. Olle säger att, bara det inte blir något, att han behöver åka in igen. Cecilia frågar om det är bättre hemma. Där kan han bestämma själv, vad och när han ska äta. Han säger ja. ”Här ska det bara, deras regler.” Frukost klockan 8, oavsett.

Cecilia: ”Du har känt dig kontrollerad.” Olle säger ja.

De hummar lite och det känns som om samtalet är på väg att avslutas. Cecilia säger efter en stund ”lycka till.” De säger båda hej då. Jag hälsar på Olle igen, tar i hand, och tackar för att jag fick vara med. Han hummar lite till svar. Jag och Cecilia lämnar rummet.

Jag hänger efter Cecilia när hon i rask takt åter går till sitt kontor. Hon säger, spontant, att hon tycker att det är svårt. Att hon får en ”mellanposition”. ”Jag försvarar ju inte personalen, eller kanske gör jag det?” Hon säger att hon tycker att det är ”svårt att tro att det är så illa som han säger.” Att de vill honom illa och ljuger honom rakt upp i ansiktet. Hon säger att det hon kan göra är att lyssna på hans berättelse. Att det bara är den hon har. Hon har talat med perso-nalen om att inte tjata på honom. Att det var det han menade när han berättade att de ”inte skulle ränna.” Han tyckte tidigare att de kom in på hans rum hela tiden. Efter det kom ingen alls.

Jag frågar om detta är en vanlig situation för Cecilia.

Cecilia svarar nej, det är inte vanligt att hon får framföra kritik. Det är mer in-formationsutbyten. Men, i detta fall mottogs det bra hos personalen när hon sa att han inte ville att de skulle tjata.

Jag säger att Olle inte direkt ger intryck av att vara så följsam. Jag frågar om det är ovanligt.

Cecilia säger ja, det är det. Men, han har fått trycksår och han tycker att det är personalens fel. Det blev liksom fel från början. Hon säger att han är lite obstinat, men ändrar sig snabbt och säger, ”eller obstinat vet jag inte, men…” Hon säger att de hade gjort ett schema för att han skulle få vara delaktig, men då följde han inte det. Då skrev avdelningspersonalen en remiss till Cecilia, att han verkade nedstämd. Hon kom, men till henne har han mest sagt att han vill komma hem.

Jag säger att jag tycker att det är intressant att höra hur hon tänker kring den position hon får här, som hon beskriver som en mellanposition. Hon säger att den är svår och ovanlig. Jag säger att jag inte tycker att den verkar så ovanlig, det verkar för mig lite likt den position hon fick mellan en patient tidigare idag

och kommunens konsumentrådgivning, att hon förmedlar, länkar, medlar, överför information, kollar av. 59

Cecilia säger att ja, som förlängd arm så. Men, det är oftast externt. Det är en annan situation med en potentiell skada i vården.

Ja säger att jaha, så det ovanliga är att det är internt?

Cecilia svarar ja, men säger också att hon inte upplever sig som ”mellan.” Hon ser det mer som att hon är ”patientens förlängda arm”. En förlängd arm för eller från patienten. Men hon tycker ändå att det är lite lättare när det är på avdelningen. På mottagningen skulle det vara ännu svårare, där har hon tätare relationer med personalen och en starkare känsla av att det är ”min klinik.”