Mikaela beskriver situationer där hon påverkar vårdens förlopp, genom att aktivt förhandla om relationerna mellan patienterna och vården. Detta kommer till uttryck när hon exempelvis bokar en tid för provtagning för kvinnan vars frikort är på väg att löpa ut. Frikortet förvaras på mottagningens expedition, vilket kan tolkas som att personalen tagit över ansvaret för att hålla koll på kvinnans frikort. Sannolikt på grund av att de bedömt att hon behöver hjälp med detta, alternativt att hon bett om denna hjälp själv. Bekymret, svårigheter att hålla ordning på frikortet, är på så sätt tolkat och hanterat som ett problem.
Frikortet förvaras på mottagningens expedition, inte på Mikaelas kontor. Att vår-dens personal på detta sätt har tagit över ansvaret för kvinnan frikort är alltså inte något Mikaela på eget bevåg gör i hemlighet. Att Mikaela utöver detta bokar tid för
provtagning för kvinnans räkning tolkar jag emellertid på detta sätt. Det är något Mikaela gör, men är osäker på om hon borde göra. Mikaela känner till att kvinnans ekonomi är ansträngd och gör bedömningen att det är mest fördelaktigt för kvinnan om provtagningen kan genomföras medan frikortet fortfarande är giltigt. Det blir på detta sätt inte enbart hanteringen av frikortet som sådant som hanteras som ett problem, utan också kvinnans ekonomiska bekymmer.
När Mikaela berättar om kvinnan som är bostadslös berättar hon att hon upple-ver det som om kvinnan kan mycket, men inte riktigt får ihop det. Hon är rädd att
mis-sa mis-saker, kan vara här på mottagningen en och en halv timme i förväg, för att inte mismis-sa.
Detta kan tolkas som att Mikaela gör bedömningen att det inte är kvinnans vilja eller avsikter det är fel på, utan hennes förmåga att få ihop olika delar av tillvaron. Det är också möjligt att göra tolkningen att Mikaela tillskriver kvinnans svårigheter sjukdo-men för vilken hon vårdas, det är den som gör det svårt för henne. Det handlar inte om en generell brist på vilja, som hon kunde eller borde påverkat själv, varför hennes bekymmer kan förstås som problem som det blir rimligt för Mikaela att arbeta med.
Oavsett anledning till Mikaelas bedömning, ringer hon till en annan klinik för att boka en tid för en undersökning och hon förmedlar också denna tid till kvinnan. Vid ett senare tillfälle berättar hon för mig att hon, om hon såg det som nödvändigt och möjligt, också kunde skjutsat kvinnan till undersökningen ifråga. Detta kan ses som ett sätt att göra kvinnan till ett sårbart subjekt, vars rättigheter bör bevakas och respekteras. Det finns ett levt liv här som kan gå förlorat, eller hjälpas att ”blomstra” i större utsträckning (Butler 2009b:14).
Det kan vidare förstås som att Mikaela, genom sitt arbete, försöker öka möjlighe-terna för att både provtagningen och röntgenundersökningen ska komma till stånd, genom att öka sannolikheten för att dessa objekt placeras inom kvinnans räckvidd. På detta sätt kan hon sägas skriva fram en livslinje som utgår från en positionering bredvid kvinnan, där horisonten tar form av att kvinnan mår bättre. Bekymmer, som en dålig ekonomi, liksom svårigheter att få ihop det, blir i förhållande till en sådan linje potentiella avsteg, genom sin potential att hindra kvinnans kropp från att ta del av vården.
Med inspiration från Ahmed (2006a; 2006b) kan detta arbete betraktas som ett sätt att påverka kvinnans orientering, inte primärt genom att rikta sig mot hennes upplevelse av de egna möjligheterna, utan genom att påverka vilka objekt som ham-nar inom hennes räckvidd. Detta möjliggör en utsträckning av kroppen, då hinder som kunnat begränsa rörligheten tagits bort. Mikaelas arbete kan beskrivas som just ett underlättande för kvinnans liv, på ett sådant sätt att levbarheten, möjligheten till
blomstrande, ökar. Funktionen kan tolkas som klister. Det är kvinnan som ska hållas ihop, genom att understödjas i en orientering i förhållande till en livslinje.
Det kan med andra ord tolkas som att Mikaela gör bedömningar av dessa båda kvinnors bekymmer i relation till bostadsbrist, ekonomisk situation och förmåga att hantera sjukvårdens administration. Hon gör samtidigt en bedömning av deras sår-barhet eller värdighet: huruvida deras situationer väcker moralisk responsivitet (But-ler 2009b:55). När Mikaela, som i exemplen ovan, finner att så är fallet, responderar hon genom att sätta de resurser som står henne till buds i arbete. Hon positionerar sig tillsammans med patienten och kan utifrån en sådan position fylla funktionen av en utmanare (Craig och Muskat 2013).
Det intressanta här är dock inte bara detta, utan kanske i synnerhet att hon be-skriver arbetet med en ursäktande ton, med ett underförstått antagande om att hon kanske inte borde göra det hon gör. Detta utgör en stark kontrast till den vikt för ku-ratorernas uppfattning om yrket Craig och Muskat (ibid.) lägger vid den utmanande funktionen. Istället för en stolthet framträder hos Mikaela snarast ett ursäktande. Mikaelas positionering bredvid patienten är hemlig, i synnerhet i förhållande till annan personal inom den egna institutionen.
Att kuratorer utför arbete i hemlighet, förefaller också patienter och annan per-sonal vara medvetna om och förhålla sig till. Ett exempel på detta är när jag skuggar Malin och hon träffar en patient med anledning av en ansökan om fondmedel för tandvård. Kvinnan ifråga uttrycker bekymmer med ångest och tandläkarskräck, vil-ket tillsammans med en ansträngd ekonomi, liksom användningen av läkemedel som orsakar muntorrhet och därmed försämrad tandhälsa, lett till ett omfattande behov av tandvård. När Malin ska träffa henne beskriver hon detta arbete, inför mig, med en ursäktande ton. Hon refererar denna osäkerhet till en svårighet att dra gränser för arbetet i relationerna mellan sociala problem och ohälsa, på ett liknande sätt som diskuteras av Pedersen et al. (2017).
När är egentligen ett bekymmer relaterat till sjukdomen för vilken patientens vårdas? Kan exempelvis en dålig ekonomi ses som orsakad av sjukdom? Kan det vara tvärt om? Malin verkar tveksam, och berättar hur hon, från sin chef och mottag-ningens överläkare, får återkommande uppmaningar om att begränsa sina insatser, bland annat formulerat som att hon borde arbeta mer med hjärnan och mindre med hjärtat. Hon beskriver hur mottagningens flöde ser ut som en lök i genomskärning, det är svårt att komma in genom den smala toppen och nästan ingen kommer ut ur den ännu smalare botten. I lökens runda mittendel är det ”en massa patienter”, vars rörelse genom själva löken (och underförstått ut ur löken), inte är tillräckligt tydligt strukturerad (underförstått förutsägbar och snabb). Löken blir på detta sätt en
me-tafor för organisationens effektivitetslinje, som Malin uppmuntras att följa, med sin hjärna. Hon ska inte göra avsteg, med sitt hjärta.
Denna typ av resonemang, relaterat till begränsningar av det egna arbetet i för-hållande till en organisationens effektivitetslinje, återkommer i materialet, som då jag skuggar Ditte och hon beskriver hur hon förhåller sig till gränssättning i relation till vilka arbetsuppgifter hon tar sig an. Vi sitter på hennes kontor och hon berättar om sitt arbete:
Ditte, sorgen och tiden
Ditte berättar att hon tycker att det ligger ett ansvar hos kuratorerna för att det ska bli en rutinmässighet i arbetet, men att det också behövs stöd från organi-sationen och teamet hon jobbar i. Och tydliga gränser, kuratorerna ”kan inte ta emot alla.”
Jag frågar henne om hon upplever det som svårt, att sätta sådana gränser. Ditte säger nej. Sedan nämner hon en patient där hon tyckte att det var lite svårt. Hon berättar att det var en kvinna hon träffade för samtal efter det att maken dött. Hon upplevde att arbetet drog ut på tiden och hon började undra om det inte borde avslutas. Hon valde då att ta upp frågan i handledning. Hen-nes handledare sa till henne att arbetet kunde betraktas som sorgeterapi, och att sådant arbete ”behöver ta tid”. Ditte beskriver hur detta betydde mycket för henne, eftersom hon tidigare tänkt att hon borde avsluta kontakten på grund av att den just tog lång tid. Handledarens kommentar gjorde att hon kunde fortsätta träffa kvinnan utan att känna samma tveksamhet inför huruvida hon borde göra det.
Denna tvekan inför behandlingens gränser skulle kunna tolkas som en fråga om behandlingens kvalitet. Dittes funderingar skulle med andra ord kunna förstås som relaterade till huruvida hennes samtal med den anhöriga var framgångsrika och var till hjälp för den anhöriga, i förhållande till hennes livslinje. Men det är inte en sådan fråga hon lyfter. Hon berättar ingenting för mig om behandlingen som sådan. Det hon pratar om, och refererar osäkerheten till, är tiden i sig.
Denna typ av osäkerhet relaterat till en isolerad fråga om tid återkommer ock-så, såväl hos Ditte som de andra kuratorerna, både i förhållande till patienter och anhöriga. I synnerhet handlar det om arbete som fokuserar på patienternas eller de anhörigas hantering av en förändrad livssituation. Då kan kuratorn sägas fokusera på
patienter eller anhöriga i förhållande till deras livslinjer, deras blomstrande, och ar-betet är inte i sig relaterat till vårdens framåtskridande, till organisationens effektivi-tetslinjer. Det är då inte uppenbart att den linje som skrivs fram eller den orientering som understöds leder (någon) ut ur löken.
Mikaelas, Malins och Dittes relativa hemlighetsmakeri och osäkerhet, kan där-med relateras till en vetskap om att arbete där-med att understödja livslinjer genom exempelvis fondmedel för tandvårdskostnader och sorgeterapi, åtminstone av andra, kan komma att uppfattas som ”a form of charity that adds no real value to the health care services” (Harsløf et al. 2017:590). Värdet är nämligen länkat till effektivitet, och effektivitet länkas till tid, och utskrivning. Till denna effektivitetslinje kopplas en press att följa den. Arbete som inte understödjer linjen riskerar att bli till avsteg, inte minst i förhållande till det kollektiv som skapas av en gemensam riktning i arbetet, “it is through the repetition of a shared direction that collectives are made” (Ahmed 2006b:134).
En sådan vetskap kan fungera som en källa till tveksamhet hos kuratorerna i förhållande till det egna arbetet, vilket i sin tur kan hanteras genom ett visst mått av hemlighetsmakeri. När Malin och kvinnan med dålig tandhälsa sitter i samtal om fondansökan lämnar Malin rummet en kort stund för att kopiera några papper.
Malin som hemligt guld
Kvinnan vänder sig till mig och säger att Malin ”är värd sin vikt i guld.” Hon berättar att Malin hjälpt henne jättemycket: ”Jag hade aldrig haft det jag har om det inte var för Malin”. Hon säger sedan att Malin, i en period när hon verkligen hade svårt att få pengarna att räcka ens till det mest nödvändiga och Malin hjälpte henne att ansöka om skuldsanering, skickade en del av hennes post från mottagningen så att hon skulle slippa kostnaderna för portot. Detta betydde mycket för henne. Efter att hon sagt detta är det som om hon kommer på sig själv med att ha sagt mer än hon borde. Hon liksom sträcker på sig och ser lite orolig, eller påkommen, ut. Säger, lite tystare, som om hon förmedlade en hemlighet till mig: ”Oj, ja det kanske jag inte ska säga…?”
Kvinnan vet alltså att det arbete Malin här utfört kanske inte utförs öppet. Att arbetet borde hållas hemligt tolkar jag som att kvinnan ifråga tänker sig att det skulle kunna medföra negativa konsekvenser för Malin om det blev känt att hon hjälpt henne på detta vis. Denna risk är då inte relaterad till kvaliteten på hjälpen, utan till frågan om huruvida hjälpen borde getts. Eller, annorlunda uttryckt: frågan blir om bekymret
verkligen borde hanterats som ett problem, om Malins handlingsutrymme, av annan personal (och/eller mig), skulle bedömas som så stort.
Efter samtalet följer jag med Malin ut i korridoren och in till en kollega med vilken hon ska diskutera en annan patient, som de ska träffa gemensamt nästkom-mande vecka.
Malin berättar lite om kvinnan hon just träffat. Hon beskriver deras kontakt som att ”hon är stående, ringer vid behov”. Det gäller fondmedel säger hon och skrattar till. ”Praktiskt så”. Kollegan skrattar till, himlar med ögonen och gör en rörelse med huvudet som jag tolkar som ”blä!”, alternativt ”vad tråkigt”. Malin berättar att kvinnan fått 28 000 kr, och så 14 000 mer nu. Hon berättar att hon har en lista som är utan dess like på vad tandläkaren gjort och behöver göra.
Att Malin uppmärksammat en bekymmersam ekonomisk situation hos en kvinna som på grund av långvarig ohälsa uppbär sjukersättning, och svarar på detta bekym-mer genom att använda de resurser som står henne till buds: medverka till att kvin-nan får skuldsanering liksom söka fondmedel och därmed möjliggöra tandvård, görs på detta sätt till ett arbete förknippat med tveksamhet, osäkerhet eller ursäktande.
Ekonomiska hinder för hälsa, en sorg eller en kris, kan ses som avsteg från en livs-linje riktad mot en horisont där patienten som subjekt upplever större utsträckning i rummet och ökade möjligheter till blomstrande. Levbarheten i ett sådant avsteg kan underlättas, av hjälp att åter försöka finna konturer som stagar upp tillvaron (jfr Ahmed 2007:160). Ändå förefaller det inte självklart att dessa bekymmer ska göras till problem för en kurator att hantera. Åtminstone inte om arbetet inte samtidigt innebär att organisationens effektivitetslinje understöds. I förhållande till denna görs tid, snarare än behandlingens kvalitet till något överordnat. Om kuratorns hand-lingsutrymme ändå hanteras på detta sätt kan det göras i det halvt dolda, aktivt, men i hemlighet eller med tveksamhet.
Sammanfattande reflektion
I detta kapitel har jag fokuserat på det empiriska materialet, i syfte att ge en inblick i kuratorsarbetets vardag. Denna vardag kan läsas på många sätt, inte minst med skilda teoretiska utgångspunkter. Här har jag valt en analys av vilka bekymmer som kura-torn kommer i kontakt med, samt hur vissa av dem, genom hennes arbete, kommer att hanteras som problem. Detta har relaterats till de positioner kuratorn utgår från, liksom till den riktning arbetet tar, de linjer arbetet kan sägas understödja.
I analysen framkommer att kuratorn kan fylla flera olika funktioner, här framför allt i form av mäklare, klister och utmanare (Craig och Muskat 2013). Dessa
funk-tioner relateras till hur kuratorn posifunk-tionerar sig och posifunk-tioneras av andra, på många olika och ofta också kontrasterade sätt. Dels blir hon en neutralt förmedlande länk mellan olika institutioner och/eller dessa institutioner och patienter, dels blir hon en företrädare för både institutioner och patienter. Motsägelsefullheten i dessa po-sitioneringar kan medföra att arbetet uppfattas som svårdefinierat eller till och med luddigt, vilket harmonierar väl med tidigare forskning (Cowles et al. 1992, Framme 2014, Judd och Sheffield 2010, Olsson 1999, Sjöström 2014).
Genom att relatera olika empiriska exempel till varandra blir det tydligt att det som vid en första anblick kan förefalla svårdefinierat, istället kan förstås som ett arbete karaktäriserat av att påverka hur subjekt orienterar sig i förhållande till olika linjer: antingen genom att hantera avsteg som uppkommit, eller genom att minska risken för att de alls uppkommer. Det är dock, relaterat till kuratorns motsägelsefulla positioneringar, inte självklart vilken riktning arbetet tar, då de empiriska exemplen åskådliggör hur kuratorns arbete kan vara såväl inriktat på att understödja de sjuk-vårdande organisationernas som patienternas rörelser framåt.
Kuratorn kan positionera sig tillsammans med patienten, företräda ett patient-perspektiv. Från denna position skrivs en horisont fram där patienten mår bättre, har återfått en känsla av bekvämlighet, en ökad utsträckning i rummet eller ökad tilltro till tillvarons fasta konturer. Den linje som skisseras härifrån kan betraktas som en patientens livslinje. De bekymmer som kuratorn hanterar som problem kan ta form av upplevelsen av sjukdom, sorg, ekonomiska bristtillstånd eller svårigheter att hantera sjukvårdens administration. Denna problemkonstruktion förstås utifrån hur dessa bekymmer blir en form av avsteg från patientens livslinje, genom sin kapacitet att utgöra hinder på patientens väg mot framtida blomstrande. Kuratorns arbete kan på detta sätt analyseras som att påverka patientens orientering i relation till en sådan livslinje, genom att påverka vilka objekt som kommer inom räckhåll för patienten, undanröja hinder för patientens väg framåt eller understödja patientens hantering av en förlorad tilltro.
Kuratorn kan emellertid också positioneras som en del av sjukvården och därifrån företräda ett organisationens processperspektiv. Från denna position framträder en horisont där den medicinskt färdigbehandlade patienten på ett snabbt och smidigt sätt skrivs ut. Den linje som skrivs härifrån förstås som en organisationens effektivi-tetslinje. De bekymmer som kuratorn hanterar som problem kan utifrån denna posi-tion ses som det som kan orsaka avsteg eller hinder på vägen mot att patienten skrivs ut. Fokus för kuratorns arbete blir från denna position att understödja planering-en av patiplanering-enternas utskrivning, snarare än vad dplanering-enna planering resulterar i för stöd
till patienten. Den utskrivningsplanering som blir fås att fungera, genom att förmå samtliga inblandade att orientera sig längs denna organisationens effektivitetslinje.
Dessa två positioneringar harmonierar inte smärtfritt, inte minst då följandet av en linje kan innebära ett avsteg från en annan. I kapitlet har detta exemplifierats genom hur organisationens effektivitetslinje kan bli en form av hinder för patientens rörelser framåt. Potentiella problem för kuratorn riskerar då att bli lokaliserade i den organisation hon själv ibland positioneras som en del av. Samtidigt kan patienten or-saka avsteg på organisationens effektivitetslinje, exempelvis genom att skapa hinder i arbetet med utskrivningsplanering. I dessa fall blir patienten ett potentiellt problem för kuratorn. Det framkommer också situationer då ett understödjande av livslinjer inte per automatik kan kopplas till organisationens effektivitetslinjer. Av analysen framgår att kuratorn i sådana situationer kan arbeta med att understödja både pa-tienter och anhöriga i förhållande till dessa livslinjer, men att arbetet förknippas med osäkerhet och tveksamhet.
Frågan om vilka bekymmer kuratorn hanterar som problem, vilka funktioner arbetet ska fylla, liksom vilka kuratorn ska positionera sig med respektive mot, före-faller alltså inte självklart, varken för kuratorn, patienterna eller annan personal, och vare sig inom de egna institutionerna eller relaterat till andra. Istället är detta frågor som förhandlas genom arbetets organisering. Analysen ger då vid handen att kura-torn hanterar ett förhållandevis stort handlingsutrymme. Här balanserar kurakura-torn mellan aktivitet och passivitet, på så sätt att hon varierar graden av egna bedömning-ar liksom egna initiativ, mot en inriktning på att understödja andras bedömning-arbete. Kuratorn balanserar också graden av öppenhet och hemlighet i arbetet: vissa saker gör hon helt enkelt under radarn. Också detta relativa hemlighetsmakeri kan understödja olika linjer. Ibland hjälper kuratorn patienterna, exempelvis med att hantera sjukvårdens administration, utan att berätta om det för annan personal. Ibland hjälper kura-torn organisationerna, genom att exempelvis modifiera patienternas önskemål om hemtjänstens utformning, utan att detta görs tydlig, varken för patienterna eller för annan personal.
Även om kuratorn ofta kan sägas agera utifrån en position av relativt underläge, inte minst relaterat till annan personal med myndighetsutövande funktioner, är det alltså inte alls säkert att kuratorn saknar möjligheter att påverka patienternas blomst-rande eller organisationerna effektivitet. Det är därför inte så konstigt att frågan om