Att kuratorn kan fylla funktioner som underlättar för vården, genom att påverka både patienternas och personalens orientering, är inte obekant för kuratorerna och har redan diskuterats i avhandlingens femte kapitel. Helle gav där uttryck för att det
”kanske [är] min uppgift att lugna teamet så att de kan jobba med det som de ska jobba med.” Ingela beskrev vidare hur det kan finnas ett behov av att skydda patienter och anhöriga och se till att ”vi inte får en anmälan i onödan.” Vi:et blir signifikant, då det
är ett vi som ramar in nätverket av händer och kan liknas vid hur Ahmed (2006b) beskriver kollektiviteten i linjerna, kraven på ett vi. Det räcker inte att ha tillträde till en viss byggnad för att bli en del av en institution. Rummen är inte enbart arkitek-toniska, utan också sociala. Du måste följa linjerna, framåt. Men, det är inte alltid uppenbart hur detta ska, kan eller bör göras.
Frågan om vilka linjer kuratorn ska understödja berörs under fokusgruppens för-sta samtal. Deltagarna har tidigare talat om att det kan se olika ut, hur de arbetar, beroende på om de verkar inom öppenvård eller slutenvård, när Julia börjar prata om hur hennes arbete kan se ut:
Kuratorn som den som inte bara lämnar över
Julia: Så, så, lite, vår, det jag känner, mina uppgifter har varit lite att, fånga upp det som blir över. Ja, nu uppstår det en lucka och då får man fånga upp det liksom. Det är väldigt abstrakt så (haha) va, men man har ju det man ska göra också givetvis, men, men att. Det är något i tiden som gör att, att det är en sån otrolig omsättning. Man kommer knappt ihåg vad folk hette som har varit för några år sen, så va, för det är sån rörelse så. Och det, det är klart, det påverkar ju ens roll som, som kurator också tycker jag. Eftersom vi inte, jag gör inte de där utredningarna, eller det och det va, men det finns en förväntan att man ska ändå kunna fånga upp det man får på något sätt. Kanske låter lite luddigt, men Tilda: Jag brukar ibland säga att jag gör det som blir över. Brukar jag säga. (Ju-lia och Nina: Ja, ja?) Ja. Lite så. Inne för ett tag sedan, var på kirurgen och bara: ”Och patienten! Och tanden är lös! Vad ska vi göra?” Och jag: ”Tanden är lös, vad ska jag göra med det?” (Många skrattar och hummar). Det vet inte jag. Men jag får liksom lösa det för patienten i stunden (Julia och Nina hummar) och sen fick jag ta reda på vad som gällde, och då fanns det intyg och grejer, men jag, då får ni tala om det för kirurgavdelningen, så att de inte ringer till mig. Men, i stunden så måste, så fick jag ju ta hand om patienten. (Julia och Nina hummar och säger ja). Men, så att jag är ofta den där som de ringer när det: ”Du, nu har vi det här” (Nina: Ja) ”Nu krisar det.”
Många skrattar till och säger saker samtidigt av bekräftande och ifyllande ka-raktär. Någon, jag hör inte riktigt vem, säger: Ja, det känner vi igen!
Julia: Och det är en trygghet för organisationen att det finns någon man kan ringa som ändå tar emot dem, som inte bara lämnar över (många: Ja. Ja).
Helles arbete i avhandlingens femte kapitel handlar inte om att skaffa ett boende åt familjen som bor på vandrarhem, Cecilias arbete tidigare i detta kapitel handlar inte om att påverka tidpunkten för Olles utskrivning. När hon talar med övrig personal är det med en upplevelse av att det kan bli svårt. När Tilda på motsvarande sätt får en remiss om en lös tand uttrycker hon det som oklart: ”vad ska jag göra med det?”
Det är sannolikt inte tanden som är i fokus då andra runt bordet ger uttryck för igenkännande. Det är ett rungande bifall, vilket uttrycks med en komisk underton. Jag tolkar det som om kuratorerna gör sig lustiga över den lösa tanden och vad som ska göras åt den, av en kurator. Att någon hör av sig till en kurator angående en lös tand hanteras på detta sätt som något deltagarna kan positionera sig mot med en ton av komik. Den komiska undertonen kan tolkas som ett uttryck för att dela en upp-levelse av att hamna i situationer där förväntningarna på ens arbete uppfattas som så skilda från de egna uppfattningarna eller möjligheterna att det blir komiskt. Rörelsen från ett bekymmer till ett problem för en kurator att hantera blir i fall som dessa inte helt lätt att begripa eller förhålla sig till.
Det kan också tolkas som ett förlöjligande av den övriga personalens bristande kunskap om kuratorns arbete, eller av deras förmågor att hantera oväntade hinder i arbetet. Det är också så Tildas avslutande positionering kan tolkas: ”Du, nu har vi
det här”, ”Nu krisar det.” De känner igen sig i situationen och kan skratta åt den, att
de kallas på när det är kris, nästan oavsett vad det är som orsakat denna kris. Ibland sker denna störning på grund av luckor som uppstår i relation till de andras arbete:
”mina uppgifter har varit lite att, fånga upp det som blir över. Ja, nu uppstår det en lucka och då får man fånga upp det liksom.” Kuratorns funktion liknar då det Craig
och Muskat (2013) beskriver som en vaktmästare, den som förväntas fylla hål- eller tomrum i förhållande till andras arbete. I Craig och Muskats (ibid.) beskrivning framstår denna funktion som något tveeggad. Å ena sidan finns det en dimension av den som kuratorerna förstår som betydelsefull. Å andra sidan upplevs funktionen som nedvärderad av annan personal.
Julia skrattar inte lika mycket som de andra. Hon positionerar sig istället som den som kontextualiserar frågan, genom att lyfta hur personalomsättningen påverkar ku-ratorns arbete, då ”det finns en förväntan att man ska ändå kunna fånga upp det man
får på något sätt.” Hon säger detta relaterat till: ”Eftersom vi inte, jag gör inte de där utredningarna, eller det och det va”. I detta uttalande ligger mycket underförstått, dels
relaterat till hur kuratorerna tidigare i samtalet diskuterat huruvida de i sitt arbete uttrycker, eller borde uttrycka sig som att de gör bedömningar. Om detta är de inte överens och det är egentligen bara en av dem som uttrycker att hon tycker att de bor-de göra bor-det. De andra menar att bor-det exempelvis skulle kunna skrämma patienterna om de fick höra att de skulle träffa en kurator ”för bedömning”. Detta skulle kunna ses som en ovilja att positionera kuratorn som en expert, vars analys av en situation skulle kunna hävdas ha större giltighet än patientens egen, en position från vilket det kan antas vara svårare att formulera ett ”vi” präglat av (en känsla av) ett jämlikt samarbete.
Som jag tolkar det Julia säger hänvisar hon ovan till denna fråga om kuratorn som expert eller underlättare, men hon hänvisar också till att kuratorns arbetsuppgifter som regel förhandlas i stunden, genom att arbeta med socialt och förkroppsligat kulturellt kapital, snarare än med institutionaliserat kulturellt kapital. Kuratorns ar-bete är inte självklart, det krävs ständigt jurisdiktionsarar-bete, och i detta står hon i förhandling i relation till annan personal. Om de ofta byts ut blir det ingen stabilitet i ”det man får”, eller som både Julia och Tilda uttrycker det: ”det som blir över.”
När Tilda fortsätter samtalet relaterat till frågan om tanden blir detta något ro-ligt, men Julia återgår, med en mer seriös ton, till en kontextualisering, då hon säger att ”det är en trygghet för organisationen att det finns någon man kan ringa som ändå
tar emot dem, som inte bara lämnar över.” Också detta uttalande får bifall i rummet.
Men bifallet är mer allvarligt i sin form, det är ett mer lågmält och eftertänksamt hummande jakande. Detta är de nog överens om. Detta är inte komiskt. Möjligen är det inte heller en vaktmästare som beskrivs, utan en brandsoldat (Craig och Muskat 2013). Den lösa tanden är då inte längre ett resultat av ett tomrum skapat av andras arbete, utan en potentiell kris.
Det som vid en första anblick ”låter lite luddigt” går på detta sätt att förstå som arbete som fyller många funktioner, för flera mottagare. En ”trygghet för
organisatio-nen”, eller med Lipskys (1980/2010:78) begrepp, en vårdens bemästringsmekanism,
som kan tas i anspråk när det blir grus i maskineriet oavsett om gruset kommer i form av att: ”[n]u krisar det.”, ”Oj!”, ”det är en sån otrolig omsättning”, ”sjögång”
bland sjuksköterskor och undersköterskor, personalbrist, det svajar på avdelningen eller
när patienterna är besvärliga, gör avsteg, eller bara ställer frågor om: var detta ok? Får
man göra så?
En lös tand kan inte direkt tolkas mot pressande krav att följa linjer. Tanden age-rar inte på samma sätt som mänskliga subjekt. Tanden kan dock betraktas som ett
ut-tryck för en kroppens materialitet. En kropp låter sig inte kontrolleras, den kan ställa till det helt på egen hand. Denna kroppens agens lyfter också Bremer (2011). Hon beskriver hur det kroppsliga som regel inte framträder så tydligt hos vare sig Ahmed eller Butler, även om de båda har ett starkt fokus på kroppar och subjekt. Ahmed (2006a; 2006b) särställer det mänskliga, genom subjektets medvetande, orientering i tillvaron och mänskliga intentioner. Butlers (2009b) betraktande av kroppen ställs i relation till sårbarheten i själva livet, beroendet av andra. Kroppen finns där som en utgångspunkt, för liv och riktning, men inte alltid uppenbart som kött och blod. Bremer (2011:147) betonar med större tydlighet ”hur kroppar gör aktivt avtryck”, hur kroppsligheten kan vara ”svårtyglad” (ibid.:148), liksom ”kroppars bråkande materialitet” (ibid.:147).
Hos Bremer (2011) tydliggörs denna kroppens materialitet i förhållande till kropparnas begriplighet, relaterat till möjligheterna för människor att ta plats i rum som linjära kvinnor och män, vilket exempelvis påverkas av huruvida kroppen men-struerar. I sjukvårdens korridorer blöder de på alla möjliga sätt: tänder lossnar, tryck-sår uppstår. Bremer (ibid.:148) beskriver kroppar som ”allt annat än beräkneliga”, de görs visserligen begripliga genom kulturella krafter, likväl utgör de materiella orga-nismer med för människan bitvis ”gåtfulla system och funktioner” (ibid.).
En ”kroppars bråkande materialitet” (Bremer 2011:147) kan då visserligen för-stås som sjukvårdens själva existensberättigande, inte minst genom hanteringen av liksom tolkningsföreträdet avseende kropparnas ”gåtfulla system och funktioner” (ibid.:148). Ändå kan en bråkande tand betraktas som något som kan skapa hinder för vården, inte på de sätt som Olles eller Hannahs (bristande) reorientering gör, utan genom det som Bremer (ibid.:149) benämner som en ”kroppslighet på tvärs med rådande uppfattningar” i den lokala kontexten. En kropp på tvärs kan på detta sätt förstås som en ”krokig stig” (ibid.), som begränsar subjektets möjlighet att bli igenkänd, eller i detta fall hanterat, av andra. En lös tand, på ”fel” ställe inom sjuk-vårdens maskineri, kan begränsa personalens möjligheter att hantera patienten som råvara. En lös tand kan bli ett avsteg på en specialiseringslinje enligt vilken tanden borde träda in i bakgrunden. Den blir ett hinder på kroppens väg framåt genom sjukvården, på samma sätt som Olles trycksår ställer till det. De hade blivit lättare att hantera för vårdens personal om Olle varit mer följsam, men att trycksåren kom till ställde till det redan innan dess.
Ahmed (2006b:139) beskriver dessa hinder för kropparnas väg framåt som plat-ser där rörelplat-ser blockeras, som ”stopping device[s]”. Hos Bremer (2011:80) är det sjukvårdens maskineri som skapar väntan hos patienterna som önskar könsbekräf-tande kirurgi, det är denna väntan som skapar ”en frustrerande brist på rörelse”. Hos
sjukvården kan den lösa tanden eller trycksåren fungera på samma sätt, som hin-drande anordningar, en bråkande kroppslig materialitet som skapar stress. Ahmed (2006a:555) tydliggör hur linjer fungerar performativt. De repeteras, tas för givna, förstås som neutrala och reproduceras som självklara genom denna repetition. Det som kommer att betraktas som i behov av utjämning handlar alltså inte om det som orsakat avsteget i sig, eller som med någon slags nödvändighet är i behov av korrek-tion, uträtning. Istället är det linjerna, det som tas för givet, som får som effekt att vissa saker framstår som avsteg. En lös tand är inte alltid ”fel”, ibland är den istället helt ”rätt”. Det beror inte på tanden, utan på var den är. Ibland kan en lös tand vara i fokus för uppmärksamheten längst en specialiseringslinje, ibland blir den istället ett bekymmersamt avsteg. Som sådant kan tanden bli till ett problem för en kurator. På samma sätt kan Hannahs ovilja att genomgå en laseroperation för att ta bort hår i underlivet göras begripligt som ett potentiellt problem för en kurator. I många sammanhang skulle en ovilja att genomgå en sådan operation sannolikt träda in i bakgrunden. I det sammanhang Hannah befinner sig riskerar det emellertid att bli ett avsteg. Det beror inte på Hannah, eller på behåringen, utan på var de befinner sig.