Ett upplevt utanförskap, en relativ frihet eller ett stort handlingsutrymme behöver vidare inte förstås som ett oberoende av annan personal. Ibland framträder snarare det motsatta, inte minst i förhållande till de förväntningar på arbetet kuratorn mö-ter från andra yrkesgrupper. I forskningen åmö-terkommer till viss del ett sådant fokus, bland annat kopplat till sjukvårdens strukturer, vilka kan påverka kuratorn genom ett beroende av att få remisser från andra (Pray 1991). Ett annat återkommande tema är en upplevelse av att andra yrkesgrupper saknar relevanta kunskaper om kuratorns arbete, vilket kan bidra till en diskrepans mellan hur kuratorn själv upplever sitt arbete respektive andras förväntningar (Cowles och Lefcowitz 1992; 1995, Davis et al. 2004). Det finns också en del forskning som belyser skillnader i förväntningar på kuratorns arbete i förhållande till kuratorn och patienterna, inte minst i relation till frågan om ett process- eller patientfokus. Linton et al. (2015) beskriver hur patienter önskar mer känslomässigt stöd än de upplever att de fått, på grund av kuratorns fokus på planeringen av vården.
I mindre utsträckning finns forskning om hur kuratorer reflekterar över de för-väntningar på arbetet de själva har, respektive möter från annan personal, i synnerhet om blicken riktas mot arbetets funktioner snarare än mer konkreta arbetsuppgifter.
Craig och Muskat (2013) har dock genomfört fokusgrupper med kuratorer inom olika former av sjukvård i Kanada. De diskuterar kuratorernas berättelser tematiskt relaterat till de funktioner kuratorerna upplever att de fyller, respektive förväntas fylla, oavsett sjukvårdens medicinska specialisering. Dessa funktioner beskrivs med hjälp av metaforer: utkastare/dörrvakt, vaktmästare, klister, mäklare, brandsoldat, jonglör och utmanare.
Jonglören framställs som en överordnad funktion och knyts till kuratorns förmå-ga att hantera de andra funktionerna samtidigt, och smidigt anpassa arbetet efter den aktuella situationen. Funktionen som utkastare/dörrvakt beskrivs som något oväntad för kuratorerna själva, men återkommer i berättelser om arbetsuppgifter som handlar om att kontrollera de sjukvårdande rummen, exempelvis i relation till oroliga eller svårkontrollerade patienter som inte går med på att skrivas ut. Funktionen liknas vid en medlare, men framträder i kuratorernas berättelser som mer fysisk än diplomatisk till sin karaktär. Vaktmästaren beskrivs som en relativt väntad och också på många sätt upplevt viktig funktion, om än inte helt uppskattad av kuratorerna själva, inte minst då den uppfattas som nedvärderad av annan personal. Funktionen blir konkret i förväntningar om att fylla tomrum skapade i och av andras arbete, som att ordna kläder till patienter som inte har något att ha på sig när de ska lämna sjukhuset, eller att försöka lokalisera anhöriga till oidentifierade patienter som avlidit. Mäklarens funktion handlar om att underlätta kommunikationen mellan sjukvården och pa-tienten, inte minst kopplat till utskrivningsplanering.
Dessa tre funktioner: utkastare/dörrvakt, vaktmästare och mäklare, förknippas av kuratorerna med förhållandevis låg status. Detta skiljer dem från funktionerna klister och utmanare. Funktionen som klister beskrivs, liksom mäklaren, som knuten till kommunikationen mellan sjukvården och patienten, men också till kommunikatio-nen inom sjukvården. Funktiokommunikatio-nen är bredare än mäklarens, då den inte enbart be-skriver informationsöverföring, utan också stöd. Funktionen gör mer än förmedlar: den håller ihop många saker, behandlingsplaner såväl som team och familjer.
Utmanaren beskrivs av Craig och Muskat (2013) som mycket viktig för kurato-rernas egna uppfattningar om yrket. Den knyts till arbete karaktäriserat att företräda patienten inom sjukvården, där kuratorn kan utmana medicinska perspektiv, men också företräda patienten i relation till samhället i övrigt. Brandsoldaten slutligen, beskrivs som en väntad funktion av kuratorerna, karaktäriserad av att mer eller min-dre akut hantera kriser av olika slag. Författarna relaterar den inte specifikt till de andra funktionerna i form av status, men lyfter hur kuratorerna i fokusgrupperna uttrycker en stolthet över det förtroende annan personal visar dem, genom att remit-tera olika typer av akuta händelser till dem. Författarna beskriver funktionen som
en krishanterare och specificerar egentligen inte detta vidare, men i det empiriska materialet som redovisas framgår att krisen i första hand handlar om patienters utsat-ta situation, exempelvis kopplat till självmordsutsat-tankar. Men det framkommer också att det kan vara organisationen som är i kris. I ett av citaten som återges säger en av deltagarna att kuratorer blivit experter på att ”coordinate staff, in a really expert way to resolve a potential explosion. I think that they are highly dependent upon us for this” (ibid.:12).
Dessa relationer, mellan kuratorn och annan personal, liksom mellan kuratorn och den sjukvårdande organisationen, är i övrigt inte så framträdande i forskningen om hälso- och sjukvårdskuratorer. Det finns dock en del forskning med inriktning på förväntningar på arbetet och arbetets funktioner inom snarlika yrkesgrupper, exem-pelvis bland skolkuratorer, men också bland så kallade ”patient advocates”.23
Skolkuratorns situation liknar hälso- och sjukvårdskuratorns, på så sätt att arbetet karaktäriseras av att de som regel ensamma företräder en yrkesgrupp inom en insti-tution med ett annat huvuduppdrag än att erbjuda socialt arbete. Isaksson (2016) diskuterar denna likhet mellan yrkesgrupperna och beskriver hur en relativ frånvaro av styrning, parat med en oklar beskrivning av vad som förväntas av skolkuratorns arbete, gör skolkuratorn beroende av legitimitet från andra. Detta gäller i synnerhet rektorer, men också dagliga informella förhandlingar om handlingsutrymme med lärare. Isaksson (ibid.:55) lyfter hur detta framför allt kommer till uttryck genom hur: ”lärarna önskar att kuratorn ska ta över elever med problem, lösa problemen och återställa eleven i undervisningsbart skick”.
Skolkuratorerna Isaksson (2016) intervjuat uttrycker att denna förväntan egent-ligen inte motsvarar en roll de vill ha, men ändå är något de behöver förhålla sig till i det dagliga arbetet. Också Backlund (2007), som undersöker elevhälsovården som helhet, lyfter denna förväntan om att finnas till för både elever och lärare. Backlund (ibid.:293) lyfter med större tydlighet detta som ett riskabelt dubbelt uppdrag, där elevhälsovården kan komma att fungera som en ”ångestreducerare” för lärarna. En sådan ångestreducerande funktion, där en yrkesgrupp tas i anspråk för att underlät-ta för andras arbete, liknar det Heaphy (2013) beskriver då hon undersökt patient
23 Yrkesgruppen patient advocates har inte riktigt någon motsvarighet inom den svenska sjukvår-den, men den tillkom under 1960/70-talen, inom de engelska och amerikanska sjukvårdssyste-men, som ett svar på att patienterna inte alltid upplevdes få den vård de hade rätt till. I liket med kuratorer finns det en förväntan om att de ska stå på patienternas sida. Utbildningsförväntning-arna/kraven är dock mer diffusa och yrkesrollen definieras oftare som mer juridiskt präglad, jämfört med kuratorer. På vissa sätt liknar de därför personliga ombud, vilket i Sverige kan bevil-jas människor med psykisk funktionsnedsättning som stöd exempelvis i kontakt med myndighe-ter. Intressant i sammanhanget är att Olsson (1999) belyser hur införandet av detta stöd kan vara ett uttryck för hur kuratorer inom psykiatrin lämnat denna typ av arbetsuppgifter, vilket Olsson (ibid.:187) ser som ”ett tecken på att kuratorerna inom psykiatrin svikit dessa patienter.”
advocates på amerikanska sjukhus. Heaphys (ibid.:1291) fokus vilar på ”how insti-tutions are maintained in the face of small-scale, everyday disruptions to institutio-nalized roles and patterns of interaction”.
I syfte att undersöka detta har Heaphy (2013) både intervjuat och skuggat patient advocates. Hon beskriver hur avbrott eller störningar i arbetet ofta uppkommer på grund av institutionens försök att standardisera ett komplext arbete. Patient advoca-tes använder då regler och riktlinjer för att försöka läka olika typer av brott i kontak-terna mellan patienter, anhöriga och personal. Detta arbete görs genom att exempel-vis upplysa om regler och förväntningar, eller dokumentera händelser i enlighet med gällande riktlinjer. Arbetet är alltså i första hand inte inriktat på att förändra några rutiner eller riktlinjer, även om detta också kan ske. Som en övergripande funktion av arbetet beskriver Heaphy (ibid.:1312) något som liknar ett slags pedagogiskt arbete: ”the majority of the patients advocates´ repair work involved familiarizing patients, families, and staff about how to execute the expectations accompanying their roles.” Hur detta arbete görs är beroende av kontextuella förutsättningar, relaterat så-väl till sjukhushierarkier som sjukhusets typ. Heaphy (2013) diskuterar hur patient advocates kan argumentera utifrån patienternas rättigheter snarare än medicinska förhållanden i kontakter med läkare, i syfte att undvika stridigheter om jurisdiktion eller situationer där deras arbete uppfattas som hotfullt eller kritiskt. Också Isaksson (2016) beskriver ett sådant undvikande av öppna stridigheter om jurisdiktion mellan skolkuratorer och lärare, då hon lyfter hur skolkuratorerna ofta intar en handledande funktion till lärarna. Isaksson (ibid.:48) skriver att:
skolkuratorerna uppger att de ägnar minst lika mycket tid åt att handleda och ge konsultationer till lärare som att arbeta direkt med elever. Detta arbete be-nämner kuratorerna som “bollande”. De tycks därmed tona ner det faktum att de i sitt arbete i vissa lägen har en rådgivande jurisdiktion i relation till lärare. En tolkning är att denna omskrivning kan ses som en implicit överenskommel-se för att undvika konflikter kring över- och underordning.
Heaphy (2013) relaterar denna typ av försiktigt, kontextberoende, jurisdiktionsar-bete till sjukhusets inriktning, då hennes fokus är ett undervisningssjukhus och ett sjukhus för krigsveteraner. Hon finner betydande skillnader mellan dessa sjukhusty-per, då veteransjukvården generellt kännetecknas av starkt fokus på patienten, deras ”honor and value” (ibid.:1305). På undervisningssjukhus beskrivs istället hur ”there was not a wide agreement about the centrality of the patient position” (ibid.: 1310). Detta får betydande effekter för rollförväntningar, såväl för patienter som personal
och resulterar i ”a constellation of roles in which the doctors´ authority to provide medical care was prioritized over and above the patients´ recourse needs” (ibid.).
Heaphy (2013) beskriver hur dessa rollförväntningar påverkar hur patient ad-vocates utformar sina arbeten, men lyfter hur de, inom båda sjukhustyperna, kan fungera som en funktion institutionen använder för att hantera brott i den dagliga verksamheten, utan att dessa får en alltför störande effekt på institutionens arbete. Denna funktion liknar det Backlund (2007) beskriver som elevhälsovårdens ång-estreducerande funktion för lärarna. Men då detta kan ses som en underlättande funktion för enskilda yrkesverksamma, eller en yrkesgrupp, får en patient advocate motsvarande funktion för hela organisationen.