Att öka möjligheterna för andra att ge patienterna varaktig hjälp kan förstås som en form av understödjande av effektivitet. Effektiviteten är i detta sammanhang dock inte länkad till patientens vara eller icke-vara på en avdelning, det är inte primärt
53 Jag vill här betona att jag inte vet något om, eller alls har undersökt, handläggningen av familjens boendesituation, de handläggningsrutiner eller lagar som omgärdar situationen. Det är exempel-vis möjligt att den kurator mannen tidigare haft kontakt med hjälpt honom att ansöka om bostad. Det är också möjligt att mannen skulle kunna beviljas en handikappanpassad lägenhet som rym-mer hela familjen, och som resten av familjen kan behålla efter hans död. Detta vet jag inte. Mitt intresse har riktats mot Helles arbete i den aktuella situationen, liksom de reflektioner Helle gett uttryck för relaterat till detta arbete.
tiden som står på spel. Mannen som bor på vandrarhem vårdas inte inneliggande och ska inte skrivas ut. Han väntas inte heller tillfriskna, utan försämras i sitt medicinska tillstånd. Detta innebär dock inte att kuratorns arbete saknar riktning.
Frågan om riktning kan istället relateras till hur kuratorerna återkommande utför arbete som fungerar både avlastande och avgränsande i relation till annan personal och deras arbete. Ett exempel på detta är då jag skuggar Ingela. Det är min första morgon hos henne och hon sitter och talar med en av sina kuratorskollegor, om en patient och dennas anhöriga. I fokus för samtalet är dock inte patienten eller de an-höriga, utan personalen. Ingela beskriver personalen som ”hjälpnödiga”, de är ”på” och ”ska ordna allt.” Hon beskriver hur kuratorer inte är så ”lösningsfokuserade”, och att det kan vara bra. Ingela håller också regelbundna möten med personal på avdelningen där hon arbetar. Mötet presenteras som en arena för sjuksköterskorna, undersköterskorna och sekreterarna, och Ingela berättar att mötet är till för att tala om det är någon som dött (av patienterna på avdelningen), om man behöver sortera intryck. Hon betonar att man på mötet får säga vad man vill. Jag närvarar vid ett sådant möte, då fokus framför allt vilar på hur personalen ska hantera en patient som inte vill skrivas ut från avdelningen och vars anhöriga tagit med sig personliga saker till patientrummet, exempelvis växter och fotografier.
Ingela och uppföljningsgruppen
En sjuksköterska säger att hon upplever det som om de ”flyttat in” på avdel-ningen. En annan sjuksköterska säger att ”man hör det, om man har tuffa an-höriga får man flytta in, annars inte. Det blir inte jämlik vård.” Det hummas lite i rummet, en del samtal pågår samtidigt och jag får känslan av att situationen kring patienten och de anhöriga upplevs som känslig.
Ingela, som leder samtalet, säger hur de anhörigas beteende lika gärna kan tolkas som att de är nöjda med vården på avdelningen, att det kan vara för-knippat med ångest att lämna avdelningen och att de kanske bara vill göra det hemtrevligt medan kvinnan är där. Blommorna och fotografierna kan de ju ta med sig därifrån sedan. Små samtal pågår i rummet samtidigt som och efter det att Ingela pratat.
En sekreterare säger att vissa patienter ”biter sig kvar” på avdelningen. Ingela säger att det finns många dimensioner i att människor gör som de gör. De kan inte veta hur de upplever det.
Det fortsätter att pågå små samtal i rummet en kort stund till. Sedan kommer en sjuksköterska in i rummet och säger att det behövs mer personal på avdel-ningen. Mötet avslutas.
Efter mötet berättar Ingela för mig att hon redan innan mötet fått information från en av avdelningens läkare att situationen kring kvinnan och hennes an-höriga diskuterades bland personalen på avdelningen, att det fanns åsikter i frågan som kunde vara bekymmersamma. Ingela vill på mötet inte säga något om att hon fått denna information från läkaren, hon säger inte heller något om att hon känner till situationen sedan tidigare. När jag frågar henne, om det inte är svårt att hålla ordning på allt, att låtsas som om hon inte vet saker som hon vet, svarar hon: ”Jo, det kan det nog vara. Men jag har aldrig tänkt på det på det sättet.”
Också i detta sammanhang kan kuratorn sägas arbeta med det nätverk av händer som omger patienterna, då Ingela hanterar informationen från läkaren om att det finns olika och potentiellt bekymmersamma åsikter bland övrig personal kring kvin-nan och hennes anhöriga. Ingela lyfter, till synes spontant, alternativa sätt att tolka kvinnans och de anhörigas beteende. Sjuksköterskan och sekreteraren beskriver hur
vissa patienter ”biter sig kvar” respektive en upplevelse av att de ”flyttat in”. Ingela
säger att de anhörigas beteende lika gärna kan tolkas som att de är nöjda med vården på
avdelningen. På detta sätt gör hon en omskrivning eller en omtolkning av
sjuksköter-skans och sekreterarens negativt laddade förståelser av situationen.
Ingela berättar inte att hon redan kände till situationen och hade för avsikt att hantera den, innan deltagarna på mötet tog upp frågan. Också här återkommer alltså den aktivitet i det dolda som diskuterades i föregående kapitel relaterat till Pernillas hantering av Bertils ansökan om hemtjänstens utformning. Kuratorns arbete kan här ses som aktivt, på så sätt att hon inte neutralt och passivt förmedlar information (mäklar), utan påverkar innehållet, tolkningarna eller förståelserna (klistrar), men att detta arbete görs mer eller mindre i hemlighet. Jag var inte närvarande när Ingela fick information om situationen kring kvinnan och de anhöriga från läkaren. Det är därför svårt att veta huruvida det fanns en förväntan från läkaren att Ingela skulle hantera situationen, liksom huruvida denna förväntan uttrycktes som ett slags re-miss. Generellt är det dock mitt intryck att kuratorerna självmant och aktivt arbetar med denna typ av hantering av information, relationer och konflikter i förhållande till annan personal inom de egna institutionerna. Ofta sker det informellt, i förbigå-ende, i fikarum eller i korridorer, som när jag skuggar Ann-Sofie:
Ann-Sofie och det som inte tar slut
Det är tidig morgon. På mottagningens fikarum sitter en sjuksköterska, en un-dersköterska, Ann-Sofie och jag, och dricker kaffe. Sjuksköterskan börjar tala om en kvinna som var här igår och de andra i rummet förstår direkt vem hon talar om. Sjuksköterskan säger att det är svårt: mycket psykiatri, hon är krä-vande, säger att hon inte har någon telefon. Hon har försökt hänvisa henne, men då säger hon att hon inte kan ringa. Ann-Sofie berättar att hon har försökt prata med henne, men att det är svårt. Hon säger att kvinnan efterfrågat kon-takter till andra mottagningar i området. Ann-Sofie har då gett henne en lista, med namn på mottagningar, adresser och telefonnummer. Men då har kvinnan frågat om Ann-Sofie kan beskriva vägen för henne. ”Det tar liksom inte slut”, säger Ann-Sofie. Sjuksköterskan säger: ”Man kan lägga ner hur mycket tid som helst, utan att det hjälper.” Undersköterskan säger att hon försöker vara ”kort” mot kvinnan. Jag tycker att hon låter lite barsk när hon säger det, men det är å andra sidan så jag uppfattar henne generellt. Hon skämtar ibland om det, kallar sig själv ”den arga undersköterskan.” Ann-Sofie säger, lugnt och utan att rikta sin blick eller kropp mot någon i rummet, att man får vara lite försiktig, den unga kvinnan kan bli aggressiv också.
Några dagar senare har kvinnan åter besökt mottagningen och också idag dis-kuteras hon i fikarummet. Undersköterskan säger att hon tycker att det är job-bigt. Ann-Sofie säger med lugn ton att ja, ”nu har hon hittat hit. Nu kommer hon att komma hit ett tag.”
Här fungerar den klistrande funktionen i relationen mellan såväl Ann-Sofie och sjuksköterskan som Ann-Sofie och undersköterskan. I relation till sjuksköterskan bekräftar Ann-Sofie hennes upplevelse av att det är svårt att hjälpa kvinnan. Hon har försökt själv, men kvinnan vill inte ha hjälp på det sätt personalen förväntar sig, hon nöjer sig inte. Hon ställer följdfrågor. På detta sätt gör Ann-Sofie kvinnan till ett sub-jekt som inte ryms inom institutionens rum och ramar in hur detta blir ett problem för personalen. Hon positionerar sig som en del av institutionen, mot patienten. En alternativ tolkning, från en position bredvid eller tillsammans med patienten, skulle kunna vara att göra gränserna för institutionens rum till problem, då de inte förefal-ler rymma kvinnans bekymmer.
Ann-Sofie bekräftar sjuksköterskan och hennes bild av kvinnan, hennes arbete och dess begränsningar. Ann-Sofie lyfter en potentiell känsla av skuld, osäkerhet eller otillräcklighet från sjuksköterskans sida, liksom möjligen också hos henne själv. Om hennes (deras) arbete inte är framgångsrikt är det inte hennes (deras) fel. ”Det
ta slut, blir på detta sätt en yttre gräns för räckvidden för personalen som nätverk av händer, och det som faller utanför denna ram ska de inte arbeta med. Det som finns där ute kanske är bekymmersamt, men det blir bara ett problem för kuratorn om annan personal hanterar det på fel sätt. Det gör inte sjuksköterskan, men kanske undersköterskan.
Mellan Ann-Sofie och undersköterskan återfinns inte samma samsyn avseende arbetets utförande. De två har inte heller något samtal på det sätt Ann-Sofie och sjuksköterskan kan sägas ha. Undersköterskan säger att hon försöker vara ”kort”. Sjuksköterskan säger ingenting, Ann-Sofie säger att man får vara lite försiktig, den
unga kvinnan kan bli aggressiv också. Hon säger det rakt ut i rummet och hennes
ton är mer föreslagande och försiktig än tidigare. Jag tolkar det ändå som uppenbart riktat mot undersköterskan, liksom en underförstådd tillrättavisning i relation till undersköterskans bemötande av kvinnan ifråga. Det går nog inte heller någon förbi att Ann-Sofie implicit levererar denna handledning. Undersköterskan säger att hon
tycker att det är jobbigt. Ann-Sofie säger med lugn ton att ja, ”nu har hon hittat hit. Nu kommer hon att komma hit ett tag.”
Kvinnan kommer kanske att komma dit ett tag och det kan vara jobbigt. Denna jobbighet kan förstås som den stress som följer av att räckvidden för personalens händer utmanas, när kvinnans frågor eller besök inte tar slut på rätt ställen. Men det är något de alla bara måste förhålla sig till. På detta sätt gör Ann-Sofie både den vård-sökande kvinnans beteende, och undersköterskans hantering av detta, till potentiella problem. Ann-Sofie kan också sägas arbeta, om än väldigt försiktigt formulerat, för att hantera dem båda.
Ingelas arbete i uppföljningsgruppen är på liknande sätt åtminstone inte enbart riktat mot annan personal som individer, utan också mot avdelningen som helhet. Informationen från läkaren, om att det fanns bekymmersamma åsikter i arbetsgrup-pen kring kvinnan och hennes anhöriga, håller Ingela hemlig. Efter uppföljnings-gruppen pratar vi mer om detta på Ingelas kontor:
Ingela säger att hon tycker att vissa i personalen är svåra. Det finns ett behov av att skydda patienter och anhöriga. Tyvärr är det sjuksköterskebrist. De har haft intervjuer, men de tackar nej på grund av att lönen är för låg.
Efter en stund kommer en kuratorskollega in på Ingelas rum, liksom en läka-re. De tre samtalar. De diskuterar hur personalen ”går igång” – i synnerhet på ”tunga” patienter och aktiva/krävande anhöriga. Läkaren går efter en liten stund. Ingela, kuratorskollegan och jag sitter kvar på rummet. Kollegan
be-skriver hur det har blivit ”sjögång” bland sjuksköterskor och undersköterskor och att kuratorn då får gå in och ”kompensera upp.” Ingela kompletterar och säger att de (kuratorerna) behöver skydda patienterna. Vi är ”patienternas ad-vokater.” Men, vi behöver också skydda oss, så att vi inte ”får en anmälan i onödan.”
Arbetet med att lugna personalen får här ytterligare en funktion, utöver den att möj-liggöra personalens fokus på patienten. Arbetet omfattar nu inte bara personalen, utan hela institutionen, och inkluderar att minska risken att avdelningen ”får en
anmälan i onödan.” Detta kan analyseras som ett arbete med att få ruljangsen att
fly-ta på ufly-tan störande moment, så som konflikter relaterade till hur många personliga saker anhöriga egentligen får ta med sig, innan de överskrider en gräns som aldrig uttalats.
På detta sätt påverkar kuratorn annan personals orientering och ser till att de håller fokus på rätt saker. De ska förmås ”kunna ge dem varaktig hjälp” (Olsson 1999:85), eller snarare kunna ge patienterna den hjälp som institutionens rum är förberedda för, på rätt sätt. Kuratorns arbete blir en form av stöd, ett klistrande, riktat mot institutionen som nätverk av händer, där både de enskilda händerna och hela nätverket ska hållas ihop. Ingelas arbete riktas mot att påverka personalen, ge-nom hennes ansträngningar att förmå dem att inte distraheras av objekt i form av “thought, feeling, and judgement” (Ahmed 2006b:56), vilka riskerar att leda upp-märksamheten åt ”fel” håll. Klistrandet får alltså också här en riktning, funktionen gör mer än håller ihop något i stunden.
På detta sätt framträder en organisationens specialiseringslinje, vilken kuratorn kan understödja genom att hantera de objekt eller subjekt som skapar distraktion i förhållande till de andras arbete. Risker för sådana avsteg kan vara relaterade till patienterna, om de exempelvis ber om ytterligare hjälp med hänvisningar till andra vårdgivare, om de är krävande. Anhöriga kan också göra avsteg genom att ta med sig för många personliga saker eller saker av ”fel” sort.54 Det är också möjligt för personal att göra avsteg, när de ”går igång”, är ”på” eller orsakar ”sjögång”, som då de hanterar en patient vars frågor ”liksom inte [tar] slut” eller de personliga sakerna på rummet på ett sätt som förstås som potentiellt bekymmersamt. Eller när de bombarderar socialsekreterare eller orsakar patienten ångest genom att säga vad de tycker om hans boende.
Den specialiseringslinje de alla ska (förmås att) orientera sig efter förefaller alltså fokuserad på att det sjukvårdande arbetet ska flyta på ett smidigt sätt, utan onödiga
54 Jag förstår det som att snittblommor är ok att ta med sig, men inte växter som har rötter/egen kruka, men det uttalas inte riktigt.
störningsmoment. Linjen fokuserar med andra ord på ett slags bibehållande av lugn, fokus, avgränsning och undvikande av konflikter. Horisonten denna linje ska leda mot framträder snarast i form av frånvaro av bekymmersamma reaktioner. Snarare än en framtida avkastning framträder en potentiell risk som ska undvikas: den unga
kvinnan kan bli aggressiv också. Vi behöver också skydda oss, så att vi inte ”får en an-mälan i onödan.” Om en riktning ska tecknas genom denna linje förefaller den alltså
snarast leda dem alla från något som inte ska hända, mer än till något annat än det som redan borde vara: ett lugnt, fokuserat och avgränsat arbete framåt.