Kombinationen av att med självklarhet positioneras som viktig i arbetet med utskriv-ningsplanering, men som förhållandevis passiv i relation till arbetets utfall, samt den tillfälliga eller specifika karaktären av arbetet, är inte särskild för Estrid. En liknande, men också kontrasterande situation, uppmärksammar jag då jag skuggar Pernilla.
Det är min sista dag med Pernilla, och Bertil är den sista patient jag träffar till-sammans med henne. Pernilla har fått en remiss om Bertil av en av sjuksköterskorna på avdelningen. Jag vet inte om Bertil själv efterfrågat kontakt med kurator, eller om han blivit hänvisad till kurator av sjuksköterskan. Jag vet dock att remissen var spar-samt formulerad, som en kort mening om att det förelåg en önskan eller ett behov av kurator. När Bertil och Pernilla träffas vet Pernilla alltså inte vad Bertil, eller den remitterande sjuksköterskan, har för specifika förväntningar på hennes arbete.
Pernilla, Bertil och maten
Pernilla går in på Bertils patientrum, vilket han delar med ytterligare tre pa-tienter. Hon frågar honom om han är redo för samtal och om det är ok att jag är med. Han säger ja, och vi går alla tre ut i korridoren för att finna ett rum där vi kan sitta ostört. Alla sådana rum används dock redan och en sjuksköterska frågar om vi inte kan sitta i dagrummet istället; det kan stängas, om än med glasdörrar. Vi sätter oss runt ett bord där.
Bertil börjar prata. Han berättar hur hans syn inte riktigt fungerar längre, saker och ting verkar hoppa runt framför honom. Det gör det svårt. Han bor med sin fru, men hon har en demenssjukdom. Han har tagit hand om henne i flera år. Nu har han själv blivit sjuk, i feber och infektioner. Till slut blev han inlagd på sjukhus på grund av utmattning. Han berättar att han märker att han blir
äldre, vad ska man säga, gammal? Folk säger senior, men det låter som en frisk person och han är inte frisk. Det finns många saker som han inte kan göra. ”Det är ganska illa faktiskt. Inte roligt, inte roligt alls.”
Bertil berättar att det har varit ett möte på avdelningen om vilken slags hjälp han kan få från kommunen efter att han skrivits ut. Han är dock osäker på hu-ruvida han gjort en formell ansökan. Han har en ansökningsblankett med sig och säger att han vill att Pernilla ska hjälpa honom fylla i den. Pernilla säger att det inte behövs, en muntlig ansökan gjordes vid mötet.
Bertil förefaller inte riktigt acceptera detta. Han säger inte uttryckligen emot Pernilla, men det är på något sätt ändå uppenbart att han inte riktigt är nöjd. Han bekräftar inte Pernillas uttalande och samtalet flyter plötsligt inte på läng-re. Pernilla säger efter en stund: ”Jag hjälper dig med ansökan om det är viktigt för dig och om det får dig känna dig bättre?” Bertil svarar ja.
Pernilla tar blanketten i sina händer, börjar fråga, och samtidigt skriva: Namn, adress… När det blir dags att skriva vad Bertil vill ha hjälp med börjar han pra-ta om mat. Han säger att han vill att någon ska handla åt honom. Pernilla svarar genom att säga något om att de tar med sig mat. Bertil säger, igen, att han vill att någon ska handla, ”komma med matvaror”. Pernilla säger att de antagligen inte gör det, stannar och hjälper honom att laga mat.
Bertil svarar med att säga att de på mötet sa något om ”lättare matlagning”. Pernilla säger ”ok?”, men det känns som om det följs av ett frågetecken, som om hon och Bertil inte riktigt är överens.
Pernilla säger att de kan skriva vad han vill, och sen bestämmer socialtjänsten vad han får. Det är inte hon som bestämmer. Bertil säger att han vill att de ska handla mat åt honom. Pernilla svarar: ”Ok, lättare matlagning skriver jag.”
Pernilla kan, i utdraget ovan, sägas uttrycka sig bekräftande i relation till Bertils upp-levelser, men hon uttrycker sig inledningsvis tveksamt i relation till arbetsuppgiften han ber henne om hjälp med: ansökan om hemtjänst. Hon tror inte att den behöver skrivas eftersom han redan ansökt muntligt. Det är dock inte enbart den formella gången med ansökan som får betydelse för hur hon arbetar, det förefaller också vara Bertils upplevelser, då Pernilla säger ”Jag hjälper dig med ansökan om det är viktigt för
Pernilla, bedöms som onödig formellt, rent av meningslös i det avseendet. Hennes arbete kan däremot förstås som att erbjuda Bertil stöd i hans process att känslomäs-sigt hantera situationen.
För mig låter det i början av samtalet som om Bertil skapar sin berättelse och sin förståelse för situationen samtidigt som han pratar, som om det är en performativ akt. Pernilla hummar då också bekräftande, vilket jag tolkar som uttryck för att det Bertil säger uppfattas som intressant och relevant för hennes arbete, liksom en uppmaning att fortsätta prata. Det som hanteras som problem kan tolkas som Ber-tils känslor, snarare än den mer formella hanteringen av hans omsorgsbehov inför utskrivning. Pernillas arbete kan tolkas genom funktionen klister (Craig och Muskat 2013). Hon positionerar sig bredvid Bertil och försöker hålla ihop honom genom att orientera honom i förhållande till en livslinje som riktar honom mot framtiden. Det som får form av avsteg kan då betraktas som hans utmattning, den försämrade synen och fruns sjukdom. En förlorad bekvämlighet, vilket kan relateras till hur Pernilla lyssnar till hans berättelse: ”Det är ganska illa faktiskt. Inte roligt, inte roligt alls.”
Det som sedan händer, när Pernilla övergår från att lyssna till och bekräfta Bertils upplevelser, till att arbeta med Bertils ansökan om hemtjänst, förstår jag som en för-handling om hans vilja relaterat till hur den ska uttryckas i ansökan. Bertil kan upp-fattas som en man som kan behöva hjälp med ganska mycket i sin vardag. Han säger också att [d]et finns många saker som han inte kan göra. Men det han själv tar upp, och det samtalet kretsar kring, är den mer specifika frågan om mat. Bertil uttrycker att han vill att någon ska handla åt honom. Pernilla säger att hon inte tror att de gör det. Bertil står dock på sig, säger att han vill att de som hjälper honom ska ”komma
med matvaror”. Han refererar också till vårdplaneringen, där de diskuterat ”lättare matlagning”. Pernilla uttrycker fortsatt tveksamhet.
Det kan alltså förstås som att det i samtalet finns en konflikt mellan den typ av hjälp Bertil vill ha i relation till maten och den hjälp Pernilla tror att han kan komma att få. Hennes sätt att hantera denna potentiella konflikt blir inledningsvis något av ett undvikande, uttryckt genom ett frågande ”ok?”, och sedan genom att lägga frågan i socialtjänstens händer. Pernilla säger helt enkelt att det inte är hon som bestämmer. De kan skriva vad han vill i ansökan och sedan får de se vad det blir. Hon kan där-med sägas positionera sig som en utmanare, som kan hjälpa Bertil att uttrycka sina önskemål i förhållande till socialtjänsten.
Det som händer därefter tolkar jag dock som att Pernilla inte skriver vad Bertil vill. Det han säger att han vill är att de ska handla mat åt honom. Det Pernilla skriver är ”lättare matlagning”. Det är en inte obetydlig skillnad, som handlar om just rela-tionen mellan vad Bertil vill ha och vad Pernilla tror att han kan få, oavsett vad hon
i formell mening bestämmer över. På detta sätt positionerar hon sig aktivt mellan Bertil och socialtjänsten, snarare än vid sidan om. Funktionen blir emellertid inte en utmanare, utan snarare det motsatta, då ansökan formuleras på ett sådant sätt att den blir till ett objekt det kan antas vara lättare, mer smidigt, för socialtjänstens personal att förhålla sig till.
Relaterat till Estrids arbete med Kornelia kan Kornelia överklaga beslutet om boendestöd, även om jag tolkar Estrid som försiktigt avrådande från att göra detta. Estrids arbete kan ses som riktat mot att hantera de avsteg socialtjänstens hantering av Kornelias boendestöd får för organisationens effektivitetslinje. Hon ringer exem-pelvis på eget initiativ till socialsekreteraren när planeringen inte förefaller komma vidare. Bertil kan däremot inte överklaga om hans vilja att hemtjänsten ska
”kom-ma med ”kom-matvaror” eller handla ”kom-mat åt honom, inte beviljas. Av denna önskan blir
det nämligen aldrig någon ansökan. Pernillas arbete kan istället fungera så att ett potentiellt avsteg på linjen mot Bertils utskrivning aldrig uppkommer. Funktionen hon fyller kan också nu betraktas som klister (Craig och Muskat 2013), men med behandlingsplanen, snarare än patienten, i fokus. Det som klistras kan med andra ord förstås som organisationens effektivitetslinje.
Ibland positionerar sig kuratorn alltså med patienten och från denna plats skis-seras en livslinje. Sjukdom eller hanteringen av patientskapets villkor kan härifrån ses som det som orsakar avsteg, och kuratorn kan rikta sina ansträngningar mot att hjälpa patienten att förhålla sig till dessa. Den horisont som skrivs fram utgår då från patienten, och kan ta form av att patienten mår bättre, har återfått en känsla av be-kvämlighet. Ibland positionerar sig kuratorn istället som en del av organisationen, på en plats från vilken en effektivitetslinje skisseras. I relation till denna linje kan avsteg ta form av en socialsekreterare som dröjer i sin handläggning, eller som brister i in-formationsöverföringen mellan de inblandade. Kuratorn kan då rikta sitt arbete mot att underlätta dessa relationer så att arbetet leder framåt. Från denna effektivitetslinje kan det emellertid också vara patienten som orsakar, eller riskerar att orsaka avsteg.
Det är därför inte säkert att dessa två positioner, med fokus på organisationen och med fokus på patienten, eller de linjer som skisseras från dessa positioner, har-monierar eller ens smärtfritt kan existera parallellt. Ibland korsas de istället och föl-jandet av en linje blir till ett avsteg från en annan. På detta sätt blir det svårare att, som McAlynn och McLaughli (2008), anta att arbetet med utskrivningsplanering fyller en underlättande funktion för både vården och patienterna. Ibland framträder istället en skillnad, eller en konflikt, mellan organisationens processfokus och ett patientfokus. Som Gregorian (2005:4) beskriver, kan kuratorns arbete därför snarare karaktäriseras som ”the formidable task of providing both discharge planning and
emotional support to patients and families.” Patienten kan både ha bekymmer och vara ett bekymmer. Båda kan bli problem för kuratorn.