När det gäller Estrids arbete med Kornelia aktualiseras flera olika positioner och funktioner, relaterat till både Kornelia, avdelningen, socialsekreteraren och öppen-vården. Planeringen framåt, från avdelningens sida med fokus på den kommande utskrivningen, framstår som central. Vid de team-möten jag observerar är det egent-ligen inte mycket fokus på vad som sker på själva avdelningen, utöver frågan om hu-ruvida ECT kan vara en lämplig behandlingsmetod för Kornelia. Uppmärksamheten är främst riktad mot utskrivning och hur den kommande öppenvården och omsor-gen av Kornelia kan ombesörjas, så att hon kan skrivas ut. Det är självklart möjligt att andra typer av diskussioner skett innan jag påbörjade fältarbetet på avdelningen, men under de veckor jag är där är det fokus på framtiden, efter den vård som pågår i nuet. För den sjukvårdande personalen i övrigt kan detta antas betyda att Kornelia blir en patient mot vilken de riktar förhållandevis lite uppmärksamhet. De planerar inte för någon mer vård av henne, hon behandlas som klar för utskrivning i det skick hon nu befinner sig. Detta innebär att hon, ställd i relation till andra patienter på avdelningen, kan antas hanteras som lågt prioriterad. Att hon skrivs ut kan dock antas vara högt prioriterat.
I relation till denna planering framåt, utåt, förefaller Estrid både ta och få en nyckelposition, i egenskap av den som håller i kontakterna mellan avdelningen och socialtjänsten angående frågan om boendestödet. I förhållande till detta tar hon själv till orda på team-möten, och när hon talar får hon de andras uppmärksamhet. Det-ta är inte specifikt för situationen runt Kornelia, frågan om utskrivningsplanering framstår generellt som en självklar del av Estrids arbete. Det är exempelvis framför allt i frågor om denna typ av planering annan personal vänder sig till henne, och som hon själv tar till orda på team-möten.
Frågan om stödbehov efter utskrivning är också en självklar del av de samtal Es-trid har med andra patienter på avdelningen, oavsett varför kontakten mellan henne och den aktuella patienten kommit till stånd. Ett exempel på det är när Estrid träffar
Oskar. Oskar har själv efterfrågat kontakt med kurator med anledning av att han har skadat sina tänder, men saknar pengar till behandling hos tandläkare. När han och Estrid träffas pratar de visserligen om detta, men efter att Estrid snabbt konsta-terat att frågan om att söka fondmedel för tandvård får hanteras inom öppenvården, eftersom det inte kommer att hinnas med inom ramen för vården på avdelningen, går hon på eget initiativ vidare med att ställa frågor kring huruvida Oskar behöver stöd från socialtjänsten efter utskrivning. Oskars ekonomiska bekymmer hanteras på detta sätt som ett potentiellt problem för en kurator, bara inte inom ramen för slutenvården. Oskar uttrycker själv inga bekymmer relaterade till eventuella framti-da behov av stöd från socialtjänsten, det är ett potentiellt problem, eller snarare en potentiell bot, som Estrid själv tar upp.
Estrid har också med sig något av ett standardformulär, som hon använder som samtalsguide varje gång hon träffar en ny patient. Inför varje sådant nybesök har hon med sig block och penna. Blocket är i A4-format och innan samtalet har hon för vana att, med några raders mellanrum i syfte att möjliggöra anteckningar under samtalet, skriva upp: namn, inskrivningsdatum, boende, sysselsättning, ekonomi, närstående, minderåriga barn, myndighetskontakter och ”behov av stöd?”
När jag frågar henne vad hon avser med ”behov av stöd?” svarar hon snabbt att det handlar om ”utskrivningsplanering”. När jag frågar överläkaren på avdelningen vad hon förväntar sig av Estrids arbete svarar hon, snabbt, spontant och liksom rabblan-de:
minderåriga barn, boende, bostadslöshet, extra hjälp, boendestöd, hemtjänst, extra insatser, vårdplanering, behandlingshem, intyg, familjeterapi, familje-samtal, socialtjänst, ekonomi. Sedan säger hon:
”Utan Estrid kan vi inte klara oss vet du. Myndighetsgrejer, Estrid fixar. Alla grejer utom medicinen, det sköter jag.”
När jag ställer motsvarande fråga till en av avdelningens sjuksköterskor svarar hon lika snabbt och liksom rabblande:
Vårdplanering, det är ett annat ansvar för sjuksköterskorna kring detta när Es-trid inte är på plats. Bedömning kring minderåriga barn, korttidsboende, an-hörigstöd, socialtjänst, boendestöd, hemtjänst, lagar – socialtjänstlagen, och så.
Hanteringen av relationerna mellan sjukvården, socialtjänsten och öppenvården i förhållande till patienternas utskrivning förefaller alltså vara en arbetsuppgift som både Estrid, sjuksköterskan och överläkaren på avdelningen hanterar som självklara och betydande delar av kuratorns arbete. Gränserna för Estrids och de andras arbete görs dock inte strikta, då sjuksköterskan beskriver hur de kan behöva ta ett större ansvar för frågor kring vårdplanering när Estrid inte är där. Detta kan tolkas som att arbetet med vårdplanering är högt prioriterat på avdelningen. Det är primärt Estrids arbetsuppgift, men om hon inte är där träder en av sjuksköterskorna in. Avseende övriga områden som sjuksköterskan beskriver som Estrids, återkommer inte denna markering av hur andra yrkesgrupper träder in vid Estrids frånvaro. Jag ställer inte heller någon sådan fråga.
Också Kornelia förefaller hantera bekymmer relaterat till utskrivningsplanering som problem för Estrid, antingen därför att hon under tiden på avdelningen blivit hänvisad till Estrid, informerad av Estrid att detta är frågor hon kan tala med henne om, eller då hon själv haft denna uppfattning redan innan. Jag är inte med första gången de två träffas, men vid de nybesök Estrid har under tiden för mitt fältarbete på avdelningen, informerar hon om sina arbetsuppgifter på ett liknade sätt som över-läkaren och sjuksköterskan gjorde ovan. Detta kan betraktas som ett sätt att utöva jurisdiktionsarbete i relation till patienterna, att presentera och förhandla om arbe-tets utformning, omfattning och metoder. Det kan också förstås som ett sätt att göra en sammanhangsmarkering, det vill säga sätta ramarna för samtalet och tydliggöra förväntningarna, såväl på hjälpen som på varandra (Petitt och Olsson 1994/2013).
Såväl Estrid, som övrig personal och patienter, kan alltså sägas agera enligt en föreställning om att kuratorn ska arbeta med frågor relaterade till planeringen av patienternas utskrivning. Det är ingen arbetsuppgift Estrid aktivt behöver jurisdi-ktionsarbeta för att få utföra. Estrids sätt att utföra arbetsuppgiften förefaller också vara en fråga för henne själv att avgöra, då det hon säger på team-möten, liksom i det mer informella samtalet med sjuksköterskan, tas emot med en ton av självklarhet.
Detta är inte specifikt för Estrid. Frågan om kontakterna mellan sjukvården och socialtjänsten, med fokus på patienternas utskrivning, uppfattas generellt som en central del av kuratorernas arbete, i synnerhet inom slutenvården, där kuratorerna jag skuggar generellt utför, och förväntas utföra, sådant arbete. Detta blir också tyd-ligt när jag skuggar Ingegerd:
Ingergerd ska ”täcka upp” för Åsa
Det är i slutet av arbetsdagen och Ingegerd sitter och pratar med sin kollega Åsa. Klockan är snart 16 och det är min tredje dag här. Åsa ska vara borta i morgon, hon ska på begravning, och Ingegerd ska då ”täcka upp” för henne. Ingegerd säger att hon ska gå på ett team-möte för Åsa i morgon och frågar henne om hon kan skriva ut en patientlista, ”så går vi igenom den. Det är lätt-are att gå på teamet om jag vet lite.” Åsa skriver ut en lista och de går igenom varje namn, med följande frågor:
Har/behöver patienten öppenvårdskontakter? Hur ser det ut med boende, är det planerat framåt?
Hur ser det ut med ledsamhet och oro, hos patienten och de anhöriga? Har det skrivits varsel?48
Har det varit, eller behövs vårdplanering? När skrevs patienten in på avdelningen?
Finns/behövs hemtjänst? Behöver insatserna ändras?
Har de närståendepenning?49 Har de annars fått information om detta? Har patientens färdtjänst? Om inte, behövs det?
För första gången sedan jag kom hit upplever jag Ingegerd (och Åsa) som stres-sade. De pratar snabbare än vanligt och samtalet är mer fokuserat än vad deras samtal brukar vara: det finns liksom inte tid till kringprat, det som sägs är det
48 Ett meddelande från sjukvården till kommunens socialtjänst om att patienten ifråga är inlagd på sjukhus och kan komma att behöva insatser från exempelvis hemtjänst vid utskrivning.
49 Ekonomisk ersättning från Försäkringskassan som under en tid kan beviljas närstående till människor som är svårt sjuka, på ett sådant sätt att sjukdomen utgör ett påtagligt hot mot den sjukes liv.
som behöver sägas, varken mer eller mindre. De sitter med patientlistan fram-för sig, lätt böjda nedåt med överkropparna, skrivande.
Samtalet mellan Ingegerd och Åsa har karaktär av snabbt informationsutbyte. Det är inte ett socialt samtal där de exempelvis reflekterar i öppen dialog kring arbetets form eller innehåll. De ger heller inte uttryck av att bry sig om min närvaro i rummet när de talar: de tittar inte på mig, tilltalar mig inte. Jag positioneras här som en renodlad observatör. I samtal dem emellan är annars det vanliga att jag bjuds in i dialogen, antingen genom att inkluderas i ett ”vi”, men oftast genom att de är noggranna med att förklara för mig vad de gör. Att detta samtal är annorlunda gör att jag tolkar det de säger som något av en förteckning över hur de upplever kuratorns arbete. Det är detta kuratorn ska veta, ha koll på, arbeta med, åtminstone i kontakt med företrädare för andra yrkesgrupper inom sjukvården. Har hon koll på dessa saker kan hon ”täcka
upp”, det vill säga vara kurator i en annans ställe på ett team-möte.
Att dessa arbetsuppgifter förknippas med kuratorn är också tydligt vid de te-am-möten där jag närvarar, där frågor om utskrivningsplanering till synes med själv-klarhet, inom alla de verksamheter jag besöker, riktas till kuratorn. Ibland genom frå-gor som ställs muntligt, men som regel genom att den som håller i samtalet, vanligen en sjuksköterska eller läkare, riktar blicken mot kuratorn, eller genom att kuratorn själv tar till orda, som Estrid gör i relation till Kornelia vid det inledande mötet i utdraget ovan. Bortsett från det fokus Ingegerd och Åsa riktar mot eventuell ledsam-het eller oro hos patienter och anhöriga, samt i viss mån också när det gäller frågan om närståendepenning, är det frågan om utskrivningsplanering som blir central i deras genomgång av de patienter som är inskrivna i Åsas team: vilka insatser finns, vilka behövs och hur ska detta planeras? På detta sätt framträder ett överordnat or-ganisationens processfokus, en kartläggande ambition av nuläget å ena sidan och en framåtskridande ambition å andra sidan, mot utskrivning.
Också inom öppenvården är det min tolkning, vilken jag återkommer till längre fram i avhandlingen, att en central del av kuratorernas arbete på olika sätt är rela-terat till att underlätta patienternas väg genom, och i synnerhet ut ur, sjukvårdens organisation. Detta är å ena sidan inte förvånande, utan en del av kuratorns arbete som diskuteras i forskning om yrkesgruppen (Gregorian 2005) och lyfts fram som en central del av yrkesgruppens uppkomst och historia (Olsson 1999). I relation till mer dagsaktuell forskning förefaller dock kuratorns arbete i relation till utskrivnings-planering vara mer perifert, i synnerhet i den svenska kontexten, där sådant arbete förefaller ha övergetts till förmån för ett starkare fokus på individinriktat emotionellt stödjande arbete (Isaksson et al. 2017, Söderberg 2017). Detta behöver inte vara så
motsägelsefullt som det kan verka vid en första anblick. Frågan är istället hur kura-torns arbete med utskrivningsplanering kan förstås.
I relation till hanteringen av Kornelias utskrivning kan Estrid betraktas som en självklar och viktig person. Estrid prioriterar arbetsuppgiften, men är också viktig för socialsekreteraren som ringer henne för att meddela sitt beslut om boendestöd och för annan personal på avdelningen, som vänder sig mot Estrid med självklarhet när hon talar om sin kontakt med socialsekreteraren. Hon är också viktig för Kornelia, som tar upp bekymmer med planeringen i samtal med Estrid och ber henne om hjälp, och uttrycker uppskattning för den hjälp hon får, hon är ” jätteglad, jättenöjd”. Estrids funktioner som mäklare och klister (Craig och Muskat 2013) i förhållande till denna planering kan betraktas som självklara, väl förankrade och uppskattade de-lar av hennes arbete. Hur arbetet utformas, vad det är Estrid gör, med vad eller vem, är inte lika uppenbart. Hennes olika positioneringar, hur hon hanterar relationerna mellan bekymmer och problem, liksom hur problem prioriteras i förhållande till varandra, kan dock användas som utgångspunkt för en sådan diskussion.
I Estrids arbete med Kornelia kan detta exemplifieras med hur hon ändrar hållningssätt till Kornelias fråga om aktivitetsschema. I inledningen av samtalet för-handlar Estrid bort arbete med aktivitetsschema, för att istället på eget initiativ lyfta potentiella problem relaterat till utskrivningsplaneringen. Estrid tar på detta sätt ett tolkningsföreträde i förhållande till vilka problem hon ska hantera. Hon kan här sä-gas företräda ett organisationens processfokus, då hon riktar uppmärksamheten från de bekymmer Kornelia beskriver, till problem som rör planeringen av vården. I slutet av samtalet, när dessa högre prioriterade problem är hanterade, kan hon göra en ny bedömning, se nya saker från andra platser, företräda ett patientperspektiv och från en sådan position erbjuda Kornelia den hjälp med aktivitetsschema hon efterfrågade i början av samtalet.
Hur Estrid hanterar det handlingsutrymme tolkningsföreträdet innebär kan alltså relateras till varifrån hon tar sin utgångspunkt, liksom vad hon därifrån ser. Denna utgångspunkt kan tolkas som en plats från vilket somliga objekt framträder, med-an med-andra faller ur fokus. Som plats betraktat är Estrids fokus inte temporärt i sina effekter. Estrids positioneringar är alltså inte neutrala, en rörelse mot något innebär ofrånkomligen en rörelse från någonting annat. Det sätt på vilket somliga bekymmer blir till problem kan på detta sätt illustrera en riktning, ta form av en linje.