Empiriskt ligger fokus inledningsvis på en process, eller en kedja av händelser, relate-rade till en kurator, Estrid, och en patient, Kornelia. Detta inledande exempel kom-mer därefter att fördjupas och kontrasteras med och mot andra empiriska exempel.
Utdraget som följer utspelar sig under några veckor då jag skuggar Estrid. Under den tid jag vistas på avdelningen där Estrid arbetar är också Kornelia där, inskriven som patient. I utdraget följs Estrids kontakt med Kornelia relaterat till Kornelias önskemål om boendestöd efter utskrivning från avdelningen. Även om utdraget är omfattande är det kraftigt beskuret jämfört med den mängd fältanteckningar som finns totalt sett kring Estrids arbete med Kornelia. Även om en del anteckningar av rumslig karaktär kvarstår, är också en stor majoritet av denna typ av anteckningar borttagna. Syftet med den redigering som gjorts är att fokusera analysen på frågan
om boendestöd och den utskrivningsplanering detta stöd utgör en central del av. Redigeringens avsikt är samtidigt att ge en generell inblick i Estrids arbete med Kor-nelia.
Den text som markeras med indrag utgörs av redigerade fältanteckningar. Då ut-draget är omfattande har jag valt att varva fältanteckningarna med inledande reflek-tioner om arbetets innehåll och utformning. Syftet med detta är att guida läsningen och skapa länkar till analysen, utan att få för många störande upprepningar i texten.
Estrid, Kornelia och boendestödet
8 mars
Det är team-möte på avdelningens läkarexpedition, som blir ganska trång då den intas av tiotalet personer: överläkare, underläkare, sjuksköterskor, skötare. Och av Estrid, kurator. Den andra patient som kommer upp till diskussion är Kornelia. Estrid tar till orda och säger att hon snart väntar besked (från soci-altjänsten) om boendestöd, i slutet av veckan. Alla i rummet förefaller lyssna koncentrerat. En av skötarna frågar om det har varit samtal.42 Ingen svarar. Estrid säger att det var vårdplanering i onsdags. Underläkaren säger att det var samtal i torsdags. Efter detta går de över till att tala om en annan patient. Efter team-mötets slut och efter att Estrid talat med en annan patient på avdel-ningen, får hon ett telefonsamtal då hon står på avdelningens sjuksköterskeex-pedition, från Kornelias socialsekreterare. Socialsekreteraren meddelar Estrid att Kornelia beviljats boendestöd två gånger i veckan.
När Estrid lagt på säger hon till en sjuksköterska som står mitt emot att Korne-lia ”nog blir besviken.” Sjuksköterskan säger ja, men säger också att hon pratat med Kornelia om att hon nog inte kan förvänta sig mer. Estrid säger att Korne-lia ju kan överklaga, men…
Estrid tar, till synes med självklarhet, till orda på mötet och riktar fokus mot kontak-ten med socialtjänskontak-ten och planeringen av Kornelias boendestöd och den vårdpla-nering som hållits inför utskrivning. På detta sätt ramar hon in plavårdpla-neringen av Kor-nelias boendestöd som en arbetsuppgift för henne att hantera. Hon förefaller också få stöd för detta jurisdiktionsarbete av den andra personalen. Hon får sedan ta emot socialsekreterarens beslut i frågan om boendestöd och meddelar en sjuksköterska detta. Jag tolkar samtalet mellan Estrid och sjuksköterskan som att de inte har något
att invända mot socialsekreterarens beslut, alternativt att de inte uppfattar beslutet som något de kan eller bör påverka. Sjuksköterskan säger att hon antar att Kornelia kommer att bli besviken, men hon har förvarnat henne om att det kan bli ett beslut som detta. Jag tolkar detta som att socialsekreterarens beslut inte förvånar sjuksköter-skan. Estrids kommentar om att det är möjligt att överklaga uppfattar jag inte som ett uttryck för en bedömning av att det är det rimliga eller riktiga att göra. Estrids ton är tveksam. Saken förefaller hanteras som mer eller mindre utredd och klar.
Estrid säger till mig att hon ska prata med Kornelia om beskedet från social-sekreteraren. Hon ska först fråga om jag kan vara med när de samtalar, varför jag står kvar på expeditionen då Estrid försvinner iväg i korridoren. Det dröjer en stund, så jag antar att Kornelia sagt nej och sätter mig på en pall på sjukskö-terskeexpeditionen. Estrid kommer dock snart och hämtar mig. Hon har frågat Kornelia, som sagt ja till mitt deltagande, men sedan har de börjat prata och glömt bort mig.
Som jag tolkar det är Estrid den enda som har fått ta emot beslutet om boendestöd, och socialsekreteraren har då också gett Estrid i uppdrag att förmedla beslutet till Kornelia. Kornelia har alltså inte kontaktats direkt av socialsekreteraren. På så sätt positionerar socialsekreteraren Estrid mellan sig själv och Kornelia, som en förmed-lande länk dem emellan. Estrid förefaller acceptera denna positionering då hon, på ett sätt som jag uppfattar som självklart, tar på sig uppgiften att förmedla beslutet till Kornelia. Arbetet kan förstås som att på ett neutralt sätt förmedla information, från socialtjänsten till Kornelia. Arbetets funktion kan därför liknas vid Craig och Muskats (2013) begrepp mäklare. Jag hör inte hur Estrid formulerar beslutet eller hur Kornelia reagerar på det, eftersom Estrid glömmer bort mig en stund och inleder samtalet med Kornelia medan jag är kvar på sjuksköterskeexpeditionen.
Estrid och Kornelia sitter i slutet av korridoren, i korridoren, men lite bakom en rumsavdelande skärm, bakom vilken det finns två stolar. Det finns ingen självklar plats för mig att sitta. Estrid erbjuder sig att hämta en stol, men jag tänker att det stör lite väl mycket och halv-sätter mig istället på väggen ned-anför fönstret, där det lutar lite, som ett fönsterbleck. Jag hamnar snett bakom Estrid och snett mitt emot Kornelia. Hon och jag hälsar genom att ta i hand innan jag sätter mig. Kornelia ser blyg ut. Hon riktar blicken nedåt och rösten är tunn, om än inte direkt svår att höra.
Estrid säger, på något sätt till både mig och Kornelia, att hon berättat för Korne-lia att hon beviljats boendestöd två dagar/vecka. Estrid säger att KorneKorne-lia kan överklaga beslutet. Kornelia undrar om det är någon idé, det tar väl så lång tid att hon redan är i arbete igen när det är klart? Estrid säger att det sannolikt tar några månader. Att det går genom förvaltningsrätten. Kornelia säger att hon då inte tycker att det är någon idé.
Estrids intar här en neutral position, då hon inte uttrycker någon egen bedömning av Kornelias behov av boendestöd relaterat till det beslut som fattats. Estrids posi-tionering i relation till frågan om ett potentiellt överklagande kan dock tolkas som ett försiktigt förmedlat avrådande. Hon upplyser visserligen Kornelia om att hon kan överklaga beslutet, men betonar sedan att det kommer att ta tid och att det går genom förvaltningsrätten, snarare än att det är Kornelias rätt att överklaga beslutet om hon är missnöjd med utfallet. Hon uttrycker inte heller att det är något hon kan hjälpa Kornelia med. Det förefaller som om både Estrid och Kornelia förutsätter att Kornelia, om hon skulle välja att överklaga beslutet, blir helt utan boendestöd under den tid ett överklagande hanteras. Om innehållet i beslutet om boendestöd, eller hur det ska hanteras, är bekymmer för Kornelia är det med andra ord inte självklart att det görs till problem för Estrid. På detta sätt positionerar sig Estrid inte tillsammans med eller bredvid Kornelia, hon antar inte någon funktion som utmanare (Craig och Muskat 2013). Mot en bakgrund där tid hanteras som den avgörande faktorn, görs Kornelia istället ansvarig för de beslut hon fattar, och deras konsekvenser. Estrid kan på detta sätt sägas göra Kornelia till ett självständigt subjekt, som får göra en egen bedömning av hur hon ska hantera den information hon får.
13 mars
Också idag är det team-möte. Sjuksköterskan säger namnet på Kornelia, och in-leder på detta sätt diskussionen om henne. Hon säger att Kornelia varit sämre under helgen. Hon har haft permission med sina föräldrar. Hon vill ha medi-cinändringar, men inte ECT43 och är orolig för att hon ska bli utskriven om hon säger nej till ECT. Underläkaren säger att det inte är så mycket medicinskt att göra. Kornelia är orolig inför utskrivningen och det kan man inte medicinera bort. Sjuksköterskan säger att ECT inte löser ”yttre problem”. Underläkaren säger att ”det gör inte medicinering heller.”
Underläkaren skriver här fram oro inför utskrivningen som Kornelias huvudsakliga bekymmer, såväl relaterat till Kornelias hälsa som till vårdens fortsatta förlopp.
betet med att planera utskrivningen kan därför betraktas som ett problem som ges hög prioritet. Sjuksköterskan uttrycker hur Kornelia hanterar ECT som en fråga hon kanske inte kan tacka nej till, åtminstone inte utan att detta nej riskerar att hanteras som ett mer generellt nej till vården på avdelningen, och ett underförstått hot om att hon vid ett nej till ECT blir utskriven. Huruvida detta scenario är sannolikt tydlig-görs eller berörs inte vidare vid mötet. Uttalandet framstår som självklart. Inte heller personalen förefaller dock vara övertygade om att de har tillgång till någon medi-cinsk behandling som skulle kunna hjälpa Kornelia. De hänvisar hennes försämrade mående till oro inför utskrivningen och till ”yttre problem”, vilka inte definieras eller diskuteras vidare utöver underläkarens konstaterande att de inte kan lösas med medi-cinering. Det framstår snarast som om läkaren och sjuksköterskan uttrycker att deras arbete med Kornelia är, eller borde vara, färdigt. De kan ingenting göra, men arbetet kan ändå inte avslutas. Kornelia kan på detta sätt begripliggöras som en patient som blir till i skärningspunkten mellan medicin och socialt arbete, i linje med de önsk-ningar om en hälso- och sjukvårdskurator Olsson (1999:85) refererar till: ”patienter som vandrade runt till olika kliniker. Även om de blev inlagda för vård var deras tillstånd oförändrat vid utskrivningen. För att kunna ge dem varaktig hjälp krävdes att någon tog reda på deras situation och vid behov kunde påverka deras hemförhål-landen, bekymmer, fattigdom etc eftersom dessa kunde vara orsak till deras 'inbill-ade' sjukdom.” Kornelia framställs på detta sätt som en patient som visserligen mår dåligt, men av ”fel” skäl. Situationen, som alltså kan förstås som bekymmersam för både Kornelia och sjukvården, kan därför göras begriplig som ett potentiellt problem för en kurator. Det är dock inte uppenbart på vilket sätt. Estrid säger ingenting, och tilltalas inte heller av de andra.
17 mars
Ingenting nytt har framkommit angående planeringen av Kornelias boende-stöd, varför Estrid ringer socialsekreteraren. Socialsekreteraren säger att hon inte vet när boendestödet kan komma igång. Estrid säger, till mig efter tele-fonsamtalet, att socialsekreteraren skulle ringt Kornelia direkt om detta redan förra veckan. Estrid ger uttryck för att vara lite irriterad över detta, även om hon mest passivt konstaterar att de skulle ringt.
Som jag förstår det hade Estrid i detta läge inte planerat att arbeta mer med frågan om Kornelias boendestöd. En kontakt skulle istället tagits direkt mellan socialse-kreteraren och Kornelia, i syfte att planera boendestödets utformning. Estrid ringer socialsekreteraren därför att detta inte förefaller ha skett, och tiden går. Det problem hon hanterar kan därmed länkas till ett bekymmer avseende en resurs för sjukvården,
i form av tid i förhållande till en vårdplats, snarare än att handla om själva beslutet eller dess konsekvenser för Kornelia. Estrid kan därför sägas företräda ett organisa-tionens processfokus snarare än ett patientfokus, då hon positionerar sig som före-trädare för sjukvårdens organisation, mot socialsekreteraren. Funktionen hon fyller kan också här beskrivas som mäklare (Craig och Muskat 2013) då hon arbetar med att understödja kommunikationen mellan olika parter. Funktionen är dock bredare än Craig och Muskats fokus på relationerna mellan patienten och sjukvården. I detta sammanhang är det relationerna mellan institutioner som är i Estrids fokus, snarare än patienten.
Efter telefonsamtalet går Estrid snabbt tillbaka till avdelningen. Klockan är 10.07. Estrid söker efter Kornelia. Hon är inte på ”sitt” rum. Men, det är en annan patient där som berättar var Kornelia är. Estrid säger ”tack!” och letar upp Kornelia. Hon frågar henne om det är ok om jag är med när de samtalar och Kornelia säger ja. Estrid hämtar mig i korridoren och vi beger oss till sam-talsrummet på avdelningen. Det är ett ganska litet rum, med ett bord i mitten och ljusgröna, klädda, ”samtals-stolar” runt bordet. Estrid och Kornelia sätter sig mitt emot varandra, med en stol emellan, så att de blir placerade mer rakt mot varandra än vid sidan om varandra. Jag sätter mig lite snett bakom Estrid. Estrid inleder samtalet med att säga att hon har hört att Kornelia ville träffas nästa vecka, men då är Estrid inte här.
Kornelia säger nähä. Hon har tänkt på att det nu har gått 90 dagar, att det då går att göra lite,44 och att hon tänkt på aktivitetsschema.
Estrid säger att hon kan göra aktivitetsschema med personalen.45 Hon säger sedan att hon talat med socialsekreteraren som sagt att hon ringt Kornelia förra veckan. Har de inte ringt?
Estrid inleder, och ramar på detta sätt in samtalet, med att berätta för Kornelia att hon inte kommer att vara på plats nästa vecka. Detta sätter ett slags struktur för de-ras fortsatta kontakt. Denna är lite lös i sina konturer, eftersom det inte är klart när Kornelia kommer att skrivas ut. Därefter kan Kornelia sägas göra en framställan av
44 Underförstått 90 dagar sedan hon blev sjukskriven, med vilket jag antar att Kornelia menar att det nu kan vara aktuellt att exempelvis ansöka om ersättningar från vissa typer av försäkringar. Efter 90 dagar bedömer också Försäkringskassan arbetsförmågan generellt, inte enbart relaterat till Kornelias aktuella anställning.
bekymmer inför Estrid; hon framför en fråga om det som kan göras efter 90 dagars sjukskrivning, liksom en fråga om aktivitetsschema. Genom ett slags jurisdiktionsar-bete markerar Estrid att det inte är hon som arbetar med aktivitetsschema. Om detta är ett bekymmer för Kornelia får hon vända sig till annan personal på avdelningen. Frågan hanteras som ett relevant problem för sjukvården, bara inte för just Estrid. Estrid kan här sägas använda annan personal som en del av sitt handlingsutrymme och tar istället upp frågan om huruvida socialsekreteraren ringt Kornelia. Hon rik-tar sitt arbete genom samtalet mot (formuleringen av) vissa problem, och bort från andra.
Kornelia säger att jo, det har de. Men de har frågat om dagarna och det är svårt, hon vet inte. Hon har ansökt om boendestöd fem dagar/vecka. Hade hon an-sökt om fyra dagar/vecka kunde socialsekreteraren bestämt detta. Men fem dagar/vecka, då är det någon annan som bestämmer och nu fick hon bara två dagar. Hon säger att hon undrar varför socialsekreteraren inte sa det på mötet. Fyra dagar hade varit ok. Men nu tycker socialsekreteraren att hon ska ta två dagar/vecka, i två veckor, och sedan söka igen, om fler dagar. Men Kornelia säger att det ju är i början hon behöver mest.
Estrid säger, korthugget och förvånat, ”Men, varför?”
Kornelia säger att hon inte vet. Varför sa hon inte det direkt? Vänta två veckor. Kanske de kontaktpersoner hon får då inte kan fyra dagar, så får hon byta. Estrid frågar om Kornelia ska ringa socialsekreteraren.
Kornelia säger att hon vill att Estrid ska vara med. Hon vill inte vara ”besvär-lig”.
Estrid uttrycker förvåning över det Kornelia berättar om socialsekreterarens begrän-sade handlingsutrymme, och/eller hur detta hanterats. Hon uttrycker dock inte nå-gon egen bedömning avseende huruvida något borde förändras, i handläggningen av ärenden eller utfallet. Hon uttrycker inte heller att frågan är något hon kan eller ska påverka genom sitt arbete. Hon frågar istället om Kornelia ska ringa socialsekretera-ren. Detta tolkas som en passivt neutral positionering i relation till handläggningen av boendestödet, på så sätt att Estrid knyter frågan till Kornelia och socialsekretera-ren, och distanserar den från sig själv. Estrid gör på detta sätt en potentiell frånvaro av
kontakt mellan socialtjänsten och Kornelia till ett möjligt problem, som hon själv tar initiativ till att samtala om. Samtidigt görs själva innehållet i kontakten, om boende-stödets utformning, inte till ett problem för hennes arbete. Med andra ord fyller hon inte den funktion som Craig och Muskat (2013) beskriver som utmanare. Estrids funktion kan istället möjligen tolkas som en relativt passiv mäklare i förhållande till relationen mellan Kornelia och socialtjänsten. Hon kontrollerar helt enkelt huruvida själva informationskanalen är öppen, huruvida arbetet fortskrider, om planeringen går framåt. På detta sätt framträder också här ett organisationens process- snarare än ett patientfokus. Kornelia uttrycker dock ett annat önskemål om Estrids arbete: hon vill att Estrid ska vara med när hon ringer socialsekreteraren.
Estrid tar fram sin telefon, ger den till Kornelia och säger ”Ring du.”
Kornelia slår numret och Estrid hjälper henne att sätta på telefonens högtalar-funktion. Socialsekreteraren svarar och jag gör mitt bästa för att anteckna det de säger.
Kornelia säger att hon sitter här med Estrid, kuratorn, och att de har pratat. Att det skulle vara bättre med fyra dagar direkt ”när jag kommer ut.” Hon undrar om hon kan ansöka om det nu.
Socialsekreteraren säger: ”Jo, det skulle du väl kunna göra.”
Estrid går här Kornelia till mötes då hon utformar sitt arbete, genom att ta fram sin telefon och ge den till Kornelia, samtidigt som hon sitter kvar. Då hon tidigare förmedlade socialsekreterarens beslut om två dagars boendestöd/vecka, från socialse-kreteraren till Kornelia och positionerade sig som dem emellan, som en förmedlande länk eller mäklare (Craig och Muskat 2013), sätter hon sig här mer vid sidlinjen. Hon positionerar sig helt enkelt vid sidan om, både Kornelia och socialsekreteraren. Kornelia ringer och säger till socialsekreteraren att hon sitter här med Estrid, kura-torn, och att de har pratat. Det kan på detta sätt uppfattas som att det hon säger är ett uttryck för vad de båda tycker. Kornelia kan alltså sägas positionera Estrid som varande tillsammans med henne, som en utmanare, mot socialsekreteraren. En sådan positionering skulle kunna ge det hon säger ett slags legitimitet, vilket skulle kunna fylla en funktion av en upplevt minskad risk att Kornelia upplevs som ”besvärlig”, även om Estrid varken tidigare eller nu egentligen säger något om saken. Om Estrid
positioneras med eller mot någon i den här situationen, är det alltså inte hon, utan Kornelia, som gör det.
Kornelia säger att hon pratade med boendestödet, och att de som kan ta två dagar kanske inte kan ta fyra. Att det blir nya då.
Socialsekreteraren hummar
Kornelia säger att de inte bestämt tider än.
Socialsekreteraren säger att det är ”lite segt ibland”. Kornelia säger att det är lika bra att börja med fyra dagar.
Socialsekreteraren säger ”Ansök du, så blir det utredning, och ja, det tar, ja, nästa vecka”.
Kornelia säger: Ok, hej då.
Socialsekreteraren säger ”Hej då” och samtalet avslutas.
Estrid säger ingenting när Kornelia och socialsekreteraren talar, hon sitter tyst under den tid som samtalet pågår. Socialsekreteraren talar inte heller till henne, utan enbart till Kornelia. Både socialsekreteraren och Kornelia är dock medvetna om Estrids när-varo i rummet och Kornelia refererar till henne explicit. Som jag tolkar det innebär