Bebyggelsearkeologi i Sydskandinavien

jekt under ledning av Märta Strömberg.¹⁷ Här har såväl Hannerberg ¹⁸ som Hilbert Andersson ¹⁹ gjort kulturgeografiska studier av bebyggelsegenesen, vilka dock ännu inte publicerats. Jämsides med det arkeologiska och geogra-fiska materialet tycks för Hagestad även finnas ett väl traderat marknamns-bestånd och ett skriftligt källmaterial med retrospektivt värde för bebyggelse-historiska frågeställningar. Av flera skäl kan sålunda Hagestadsprojektet, ef-ter hand som det stora maef-terialet blir bearbetat, förväntas ge ett viktigt bi-drag även som en fallstudie till frågan om de skånska flergårdsbyarnas bebyg-gelsegenes.

Som nedan vidare skall beröras tycks den preliminära, arkeologiskt basera-de dateringen av bebyggelsens tillkomst på basera-den historiskt kända byplatsen i Hagestad ²⁰ ligga väl i linje med den bild, som man numera aHt oftare tecknar inom sydskandinavisk byarkeologi. Den bryter sig på vitala punkter mot de tolkningar av bybildning och kolonisationsförlopp, som vi hittills sett företrä-das av ortnamnsforskare, historiker och kulturgeografer. För trots skilda syn-sätt och metoder har tex kulturgeografer som Dahl och Hannerberg det ge-mensamt, att man uppfattar olika kronologiska skikt i tillkomsten av de från medeltiden kända byarna. De har vidare en hög uppfattning om ortnamnens direkta källvärde för att belysa bebyggelseutvecklingen. Dessutom tillmäter man många av de historiskt kända byplatserna en direkt kontinuitet, plats-kontinuitet, bakåt till förhistorisk tid. I bl a dessa avseenden pekar numera de arkeologiska resultaten i en annan riktning.

bergs utgrävningar i nedlagda eller existerande byar på Själland visade det sig nämligen, att man i bykärnoma knappast kunde påvisa några daterbara fynd, som var äldre än cirka 1000 (sen vikingatid eller tidig medeltid). Det gällde märkligt nog oavsett om namnen på de undersökta byarna (tex Pebringe, Hejninge, Store Valby, Borup) tillhör det äldsta namntypskronologiska skik-tet (före vikingatid) eller är yngre.² Utgrävningarna gällde inte hela bytomter - ingen sydskandinavisk medeltidsby är ännu totalutgrävd - och de avsåg inte i första hand att besvara frågan om byarnas ålder. Likväl pekade resultaten klart mot en divergens mellan arkeologi och ortnamnsforskning. Enligt Aksel E. Christensen var det ännu 1969 mot den bakgrunden befogat att tala om ett bebyggelsearkeologiskt tomrum före medeltiden. ³

När det gällt att så småningom börja fylla ut detta tomrum, har forsknings-utvecklingen inom bebyggelsearkeologin under 1960- och 1970-talen haft en mycket stor betydelse.⁴ Särskilt kan i detta sammanhang nämnas de stora ut-grävningarna av jylländska byar från perioden äldre järnålder till vikingati-dens slut (med vissa luckor, se nedan). Av intresse är bla de påvisade flytt-ningarna och avbrotten i byarnas platskontinuitet.

Genom C. J. Beckers undersökningar på Gr!llntoft Hede i Västjylland blev fenomenet »vandrelandsby» känt, dvs en grupp av samtidiga gårdar, som inom ett förmodat resursområde vid upprepade tillfällen flyttade kortare sträckor. Dessa flyttningar ägde kanske rum en gång per generation (30-års period) under de sammanlagt 300 år av äldre järnåldern, som denna bebyg-gelse existerat.⁵ Senare järnåldersbyar har uppvisat längre platskontinuitet, men de har icke desto mindre »vandrat», dvs flyttat efter vissa perioder för att så småningom synbarligen helt upphöra. Som exempel kan nämnas hyn Hodde (vid Esbjerg), som flyttat inom sitt resursområde fyra gånger i perio-den från cirka 150 fKr till cirka 400 e Kr. I den likaså intensivundersökta, något yngre byn Vorbasse i Sydjylland har man konstaterat en stor by från romersk järnålder, som flyttade ett par gånger, innan den upphörde i

folk-2 A. Steensberg, Bondehuse og Vandm0ller gennem 2000 år, 1952, s 199 ff (om Pebringe);

dens., Boligskik på landet i Danmarks Middelalder, Nordisk Kultur XVII, s 371 ff ( om Hej-ninge ); dens., Atlas over Borups agre, 1968; A. Steensberg og J. L. 0stergaard Christensen, Store Valby. Historisk-arkreologisk unders0gelse af en nedlagt landsby på Sjrelland, 1974. Jfr S.

Nielsen, Village Archaeology, i Folkelivsstudier 1, Dansk Folkemuseum & Frilandsmuseet.

History and Activities, 1966, s 167 ff.

3 A. E. Christensen, a a 1969/1977, s 36 ff.

4 För fylligare forskningsöversikter, se tex J. Jensen, Oldtidens samfund. Tiden indtil år 800, Dansk social historie 1, 1979, s 190 ff; N. Lund, aa 1980, s 40 ff; T. Gr0ngaard Jeppesen, Mid-delalderlandsbyens opståen, 1981, s 123 ff; L. Chr. Nielsen, Landsbyregulering og grubehuse.

Aktuelle problemer i dansk vikingetidsforskning, META 1981: 1, s 2 ff; A. Christophersen, Ten-denser og resultat i nyere agrarhistorisk forskning med vekt på jernalder og tidlig middelalder, i Den medeltida byn, Kompendium i bosättningshistoriska frågor och problem, u å (1981), s 7 ff.

5 C. J. Becker, Friiheisenzeitliche Dörfer bei Gr0ntoft, Westjiitland, Acta Archreologica 42, 1971; dens., Jernalderslandsbyen i Jylland, Kuml 1973/74, s 294 ff.

vandringstid ( 400-tal). Här etablerades emellertid en ny bosättning (by) under vikingatid med varaktighet från 700-tal till 1000-tal.⁶ Flera större dan-ska undersökningar har påvisat andra bebyggelser, vars existens µar varit koncentrerad till vikingatiden, tex Omgård, Sredding och Trabjerg. ⁷ Gemen-samt för dessa vikingabyar är alltså, att de upphör under 1000-talet och sålun-da saknar kontinuitet framöver in i medeltiden.

Trots att resultaten från dessa omfattande utgrävningar ännu inte fullstän-digt har publicerats, har Becker 1976-77 presenterat ett försök till en föregri-pande helhetstolkning av bebyggelseförändringarnas mönster i ett långt tids-perspektiv: Eftersom ingen klar gruppering i flergårdsbyar av samtidigt exi-sterande bronsåldershus har påvisats i det jylländska boplatsmaterialet från bronsåldern, ser Becker bystrukturen närmast som en innovation under äldre järnåldern. Då får vi nämligen grupper av samtidiga gårdar med omfattande marksystem, som förutsätter funktionell gemenskap. De undersökta byarna från denna tid kännetecknas av betydande variationer i storlek och varaktig-het. Stora byanläggningar är åter kända från och med 300- eller 400-tal e Kr, men dessa tycks upphöra senast cirka 500. Då får vi en lucka i materialet fram till 700-talet. Vid den tiden anläggs vikingatidsbyar, som varar fram till 900-tal eller 1000-900-tal - men inte längre. I sistnämnda tidsskede äger sålunda ett nytt brott i bebyggelseutvecklingen rum, enligt Becker »et meget afg0rende skifte i bosaettelsen; denne rendring synes at have mere generelle årsager og en st0rre geografisk udbredelse end noget andet brud i udviklingen, som kan dokumenteres ud fra bopladserne eller gravfundene gennem jernalderen.» ⁸ Man kan här notera, att de viktigaste förändringarna i Beckers perspektiv på bebyggelseutvecklingen på ett intressant sätt sammanfaller med de grän-ser, varpå man inom arkeologi och historia av helt andra skäl ( exempelvis på grund av fornsakstypologiska skillnader, politiska, religiösa m fl förändring-ar) har byggt upp den gängse periodiseringen. Det gäller dels övergången mellan (yngre) bronsålder och (äldre) järnålder, dels mellan (yngre) järnål-der och (tidig) medeltid. I det förra fallet handlar det alltså om bystrukturens uppkomst som bebyggelseform, i det senare om medeltidsbyarnas etablering.

Såsom Becker själv framhåller, är det givet, att den fortsatta, snabba forsk-ningsutvecklingen snart kan kräva en revidering av denna bild, som trots allt endast bygger på ett fåtal välundersökta bymiljöer. Just när det gäller den

6 S. Hvass, Das eisenzeitliche Dorf bei Hodde, Westjiitland. Vorläufiger Bericht, Acta Ar-ch.eologica, vol 46, 1975, s 142 ff; dens., Jernalderslandsbyens udvikling i Hodde og Vorbasse, i H. Thrane (ed), Kontinuitet og bebyggelse, 1977, s 39 ff.

7 L. Chr. Nielsen, Bebyggelsesformer og kontinuitet i vest- og sydjysk vikingetid i forhold til det 0vrige gammeldanske område - Bornholm og Vestfold, i H. Thrane (ed), Kontinuitet og be-byggelse, 1977, s 94 ff; dens., aa, META 1981, s 3 ff.

8 C. J. Becker, Bos.ettelsesformer i bronze- og jemalder, i H. Thrane (ed), Bebyggelses-ark.eologi, 1976, s 70 ff; dens., Problemer om bos.ettelsen i dansk jemalder, i H. Thrane (ed), Kontinuitet og bebyggelse, 1977, s 29 ff, ( citatet på s 36).

75

från historisk tid kända byns ursprung, har det emellertid på senaste tiden kommit fram ytterligare ny kunskap, som även här fr a är baserad på tolk-ningar utifrån bebyggelsearkeologiska iakttagelser. Så har skett inom ramen för det historisk-arkeologiska forskningsprojektet »Landsbyens opståen og udvikling», som från mitten av 1970-talet genomfört bystudier på Fyn under ledning av Torben Gnllngaard Jeppesen och Erland Porsmose Christensen.

Enligt Gn;ngaard Jeppesens presentation av projektundersökningens mål, metoder och resultat ⁹ har avsikten bl a varit att systematiskt undersöka för-hållandet mellan namnkronologi och bebyggelsekronologi i ett antal utvalda byar på Fyn. Genom utgrävningar i 13 byar (varav två nedlagda) eftersträva-de man dateringar av byarnas platskontinuitet bakåt till anläggningsfasen. I urvalet av byar fanns namntyper från skilda kronologiska skikt representera-de, såsom Holev, Fleml0se, R0nninge, Ladby, K0lstrup och Klarskav. Man gjorde för var och en av de kvarlevande byarna ett antal provgrävningsschakt - i genomsnitt cirka 10 per by - på mellan 4 och 10 m² i storlek. De fördelades över bytomten enligt dennas utbredning före utskiftningen. Denna metodik kompletterades för en av de nedlagda byarna (Kirsinge) med systematiska sökschakt och större ytavtäckningar. Härigenom räknade man med att få fram daterbart och daterande material från alla byarna. Visserligen kan ingen av de enskilda byarna sägas ha blivit annat än osäkert daterad genom denna metod, om man endast tar hänsyn till att undersökningen begränsats till en bråkdel av bytomtens sammanlagda yta. Genom att ta fram en resultatserie från ett större antal byar har man likväl menat, att metodiken skulle kunna avslöja ett eller flera mönster i fråga om medeltidsbyn och dess anläggning.

På grund av att de relativt tunna kulturlagren i bykärnorna sällan kunde er-bjuda någon brukbar stratigrafi, blev huvudsaken att insamla och registrera daterbara fynd. I praktiken blev det fr a de olika keramiktyperna, som fick bära upp dateringsresultaten. Av det insamlade fyndmaterialet ( cirka 10.000 föremål) svarade keramiken för 96 % . Enligt Gr0ngaard Jeppesen fungerar keramiken godtagbart som ett representativt källmaterial vid bedömning av kontinuitetsfrågor. Den teoretiska förutsättningen är här helt enkelt den, att människor i sin dagliga tillvaro avsätter vissa spår på platsen för sina bostäder och att ett representativt urval av dessa spår bevaras. Till sådana spår hör res-ter av anläggningar (tex stolphål till hus, avfalls gropar etc) och avfallslager med kasserade redskap, keramikföremål osv. Just den sistnämnda

föremåls-9 För den framställningen, se T. Gnbngaard Jeppesen, Middelalderlandsbyens opståen, 1981, särskilt kap 1 och 2. För tidigare publikationer från projektet, se ibidem s 9.

10 Enligt Grongaard Jeppesen (a a 1981, s 40 f) bygger thermoluminiscensmetoden på det hållandet, att man med sten och lera, som varit upphettat över 400°C, kan mäta den tid som för-flutit sedan upphettningen. Det betyder för keramikens del helt enkelt tiden efter bränningen el-ler med andra ord: efter tillverkningen. Metoden är ännu under utveckling, men enligt Gron-gaard J eppesen räknar man för närvarande endast med en felmarginal på 5 % ( dvs t ex ± 50 år vid en datering till strax före år 1000).

typen har använts i hushållsarbetet sedan slutet av äldre stenålder. Man har därför inom arkeologin sedan länge fäst stor vikt vid denna typ av artefakter, som dels har visat sig vara mycket beständig i jordlager och som dels uppvisar signifikanta variationer över tid och i skilda sociala miljöer.

Ett problem i sammanhanget är dock, att man trots en intensiv inomveten-skaplig diskussion på senare tid kring yngre järnålderns och medeltidens ke-ramiktyper måste laborera med relativt vida dateringsramar. I analogi med namntyperna kan man kanske tala om keramiktypernas produktivitetsperio-der, som sällan tycks kunna preciseras närmare än till en period inom 200 år.

Inom byprojektet på Fyn har man delvis kompletterat den arkeologiska kera-mikdateringen med den sk thermoluminiscensmetoden ¹⁰ för att uppnå preci-sare dateringar av keramik. Trots att den hittills publicerade TL-undersök-ningen endast har berört keramikfynd från två av byarna, tillmätes dessa re-sultat generellt en stor betydelse för findateringen av den äldsta keramiken och därmed av byarnas anläggningsfaser.

Resultaten från de byarkeologiska undersökningarna framstår som relativt entydiga i Gr0ngaard Jeppesens redovisning.¹¹ Sålunda kunde man ingen-stans påvisa bebyggelsekontinuitet på byplatsen bakåt till tiden före vikingati-den. Endast i två fall (R0nninge och Ladby) nådde platskontinuiteten ner i 900-talet, i hela tio fall avbröts kontinuitetskedjan bakåt i perioden 1000-/

1100-tal och i ett fall (Klarskav) nådde man inte längre bakåt än 1200-/1300-tal. I det sistnämnda fallet kan man möjligen tala om ett sammanfall i namn-kronologiskt och bebyggelsenamn-kronologiskt hänseende. I övrigt gäller alltså som ett sammanfattande huvudresultat, att man oavsett namntyper .endast anser sig kunna påvisa platskontinuitet i medeltidsbyarna bakåt till sen vikingatid eller tidig medeltid. Visserligen har man i några bykärnor påträf-fat spår av äldre förhistoriska bebyggelsefaser, från yngre stenålder, yngre bronsålder och äldre järnålder. Dessa förhållanden tolkas emellertid som dis-kontinuitet i boplatsutnyttjandet i en period på 800-1000 år, eftersom det saknas fyndmaterial från folkvandringstid, vendeltid och - utom i de två nämnda fallen - vikingatid.

Genom dessa resultat accentueras den ovan refererade bilden av ett bebyg-gelsehistoriskt tomrum bakom medeltiden för det undersökta områdets räk-ning. För att verifieras måste det kontinuitetsbrott kring 1000-talet, som by-platsgrävningarna anses peka på, kombineras med påvisandet av övergivna vikingatida boplatser i närheten av medeltidsbyar. Inom projektet har man efter hand med varierande grad av säkerhet identifierat ett tiotal lokaler på Fyn, där en bosättning från yngre järnålder upphör i en period från slutet av vikingatid till tidig medeltid.¹²

11 T. Gr0ngaard Jeppesen, a a 1981, s 82 ff.

12 Ibidem, s 87 ff. Ett problem, som inte närmare kan beröras här är, att det däremot inte har lyckats inom Fynprojektet att påvisa bebyggelsespår från 500--/6OO-talen. Här tycks det vara

frå-77

Efter att ha dragit in de kända utgrävningsresultaten från Fyn, Själland (fr a Steensbergs grävningar) och Västjylland (Vorbasse, Sredding m fl) i en samlad bedömning konstaterar Gn21ngaard Jeppesen, att alla områden

före-ter analoga utvecklingsmönsföre-ter. I den period, som i det arkeologiska materialet främst representeras av det sk vendiska ( eller äldre) svartgodset

-»0sters0keramikens tid», dvs 10O0-/110O-tal - tycks vi sålunda stå inför en strukturförändring med generell räckvidd för bosättningsmönstret i hela lan-det.13

Efter detta kombinerade anläggnings-, omläggnings- och flyttningsskede förefaller nämligen de medeltida byarna ha förblivit stabila i en utsträckning, som får Becker att tala om medeltidsbyarnas »forbl0ffende plads-kontinui-tet». Det är i det perspektivet, att medeltidsbyarnas bebyggelselägen tycks bli permanenta genom flera århundraden - enligt Becker »lrengere end nogen förhistorisk bosrettelse» - som bebyggelseförändringen i perioden kring 1000

»må have be ty det noget helt afgj0rende» .¹⁴

Inför frågan om orsakerna till de ovan berörda växlingarna mellan konti-nuitet och avbrott i bebyggelsen identifierar man snabbt två väsentliga delar av huvudproblematiken:

1) Varför »vandrade» järnåldersbyarna efter en viss tid?

2) Varför stabiliserades byarna på de historiskt kända byplatserna?

Inom ramen för denna undersökning måste huvudintresset inskränkas till att kretsa kring den andra av de båda frågorna. Därtill kommer, att den andra frågans allmängiltighet och dess förutsättningar kan diskuteras och att en så-dan diskussion i sin tur bör kopplas till den fortsatta undersökningen av den medeitida bebyggeiseutveckiingen. Detta hindrar emellertid inte, att också den först ställda frågan förtjänar att beaktas, även om undersökningens tyngdpunkt ligger i yngre perioder. Det måste nämligen vara av såväl princi-piellt som sakhistoriskt intresse att erinra om den dynamik i bebyggelsebil-den, som det förlängda tidsperspektivet har avslöjat beträffande bystruktu-rens äldsta faser, från äldre järnåldern och framöver. Det finns anledning att längre fram återkomma till problematiken kring kontinuitet och avbrott även i fråga om den historiskt kända bebyggelsen.

Innan några förklaringsalternativ till frågan om medeltidsbyns etablering över huvud taget diskuteras, måste vi emellertid bilda oss en uppfattning om i vad mån förhållandena rörande bybildningen i Jylland, på Själland och på Fyn äger någon relevans även öster om Öresund. Frågan bör alltså ställas, om motsvarande iakttagelser har gjorts i det skånska materialet i allmänhet och i materialet från undersökningsområdet på Söderslätt i synnerhet.

ga om ett generellt fenomen för hela landet. (T. Grongaard Jeppesen, aa 1981, s 118 ff. Jfr C. J.

Becker, aa 1976 och 1977.)

13 T. Grongaard Jeppesen, aa 1981, s 129 och s 146 f.

14 C. J. Becker, aa 1977, s 37.

Det publicerade materialet från undersökningar i Skåne är för närvarande inte i alla avseenden jämförbart med de ovan nämnda, stort upplagda danska undersökningar, som i stor utsträckning styrts och genomförts utifrån veten-skapliga problemställningar och intressen. Det mesta av det skånska boplats-materialet torde nämligen härröra från exploateringsgrävningar av skilda slag, även om ett par större undersökningar utifrån vetenskapligt initierade projekt har givit resultat av intresse i den aktuella frågan. Även här håller emellertid ett nytt forskningsläge på att ta form, och redan tyder mycket på att den agrara bebyggelsen vid vikingatidens slut och den tidiga medeltidens början kan ha genomgått en omläggning motsvarande förhållandena västan-sunds.

Det framgår tex av Rikard Holmbergs redogörelse för ett antal undersök-ningar i och utanför bykärnor i Malmö-området. Dels finns här exempel på bosättning med varaktigheten begränsad till sen vikingatid och 1000-tal. Dels ligger de flesta undersökta medeltidsbyarna inom Holmbergs undersöknings-område (längs den skånska Öresundskusten) på platser, som tidigare inte ut-nyttjats för bosättning.¹⁵

En forskningsöversikt över den arkeologiska bebyggelseforskningen röran-de Skåne vid vikingatiröran-dens slut har nyligen presenterats av Berta Stjernquist.

Det kända bebyggelsearkeologiska materialet från övergångsperioden vikingatid - tidig medeltid framstår enligt Stjernquists uppfattning som för-svinnande litet i förhållande till den omfattande bebyggelse och det stora be-folkningsunderlag, som mängden av tidigmedeltida kyrkor förutsätter. Lik-väl, menar Stjernquist, antyder det fragmentariska materialet för Skånes del en förändring i den agrara bebyggelsen vid övergången till medeltiden. Som exempel på sådana förändringar, antingen i form av bebyggelsens upphöran-de vid vikingatiupphöran-dens slut eller i form av tillkomsten av ny bebyggelse unupphöran-der ti-dig medeltid, nämner Stjernquist Gårdlösa, Hagestad, Hötofta (S. Åkarps sn) och områden kring Malmö.¹⁶

I Malmös omgivningar med dess hårda exploateringstryck för nybebyggel-se har man i Malmö munybebyggel-seums regi länge haft igång en omfattande utgräv-ningsverksamhet. Från slutet av 1960-talet och framöver har denna i hög grad berört bebyggelselämningar från yngre järnålderns boplatser och de medelti-da byarna i stadens närhet. I ett par preliminära rapporter över den senaste

15 R. Holmberg, Den skånska öresundskustens medeltid, 1977, s 80 f och s 86. Holmberg bygger bl a på följande arbeten: B. Salomonsson, Malmötraktens förhistoria, i Malmö stads hi-storia, I, 1971, s 156 ff ( där bl a boplatser från vikingatid/1000-tal i V Skrävlinge, Värby, V Kärrs-torp, V KlagsKärrs-torp, Gessie och Hindby beröres); K. Jönsson, Rapport om grophus i Fosie, Mal-mö, Kring Malmöhus 4, 1973-74, s 90 ff (boplats från 1000-tal vid Trehögsparken) samt A. Man-dahl, En puzzelbit i Oxies historia, ibidem, s 117 ff (om ett grophus från 1000-talet mitt i bykär-nan, strax V om Oxie kyrka). Ett undantag utgör Löddeköpinge by, vars särdrag sannolikt kan förknippas med den vikingatida handelsplatsen i byns närhet; (jfr B. Stjemquist, aa, Bebyggel-sehistorisk Tidskrift, 1981, s 21 ff.)

16 B. Stjemquist, aa, Bebyggelsehistorisk Tidskrift, 1981, s 18 ff.

79

verksamheten har nyligen några grävningsresultat presenterats. Stort intresse tilldrar sig här de stort upplagda undersökningarna i kyrkbyn Fosie, såväl i själva bykärnan som i byns odlingsmarker (enligt det äldsta kartmaterialet).

Inom byterritoriets gränser har man påträffat rester av tre boplatser, som alla tycks ha upphört under 1000-talet. Det daterbara arkeologiska materialet från Fosie bykärna tyder på en bebyggelseetablering här under 1000-/1100-tal. Samma anläggningstid gäller enligt de hittills utförda grävningarna i byar-na Hindby, V. Skrävlinge, Oxie, V. Klagstorp, Käglinge och Tygelsjö.17 Det sistnämnda bynamnet är ett förvanskat, ursprungligt -/ösa-namn, ¹⁸ och även i dessa fall får vi sålunda en intressant divergens mellan bykronologi och namnkronologi.

I det avseendet bör den tidigare nämnda Hagestadsundersökningen särskilt uppmärksammas. Inom ramen för det vidsträckta byterritoriet ( cirka 30 km2)

till Hagestad - vars namn tillhör de äldsta namntyperna - har Märta Ström-berg genom serier av täta provgropsgrävningar påvisat och till stora delar närmare undersökt rester av ett antal boplatser från de förhistoriska epoker-na. Däribland har Strömberg konstaterat inte mindre än 7-8 boplatslägen från vendeltid och vikingatid, alla belägna längs en 3 km lång sträcka på rela-tivt lätta jordar norr om Hagestads mosse. Materialet från denna del av Ha-gestadsundersökningen har endast i begränsad omfattning bearbetats och en-dast preliminära tolkningar har publicerats. På nuvarande stadium diskuterar Strömberg ännu i vad mån det beträffande bebyggelserna från yngre järnål-dern rör sig om samtidiga, tätt belägna boplatser eller om lägen för en eller flera vandrande bebyggelser. Under alla omständigheter har samtliga av dessa bebyggelser upphört under 900-talet, varvid sålunda en radikal föränd-ring tycks ha ägt rum. Den historiskt kända, namnbärande byn Hagestad eta-blerades däremot, enligt de preliminära arkeologiska resultaten, först vid övergången från vikingatid till tidig medeltid. Det område, där den långa rad-byn anlades, präglas av relativt tunga lerjordar, som endast i ringa utsträck-ning hade attraherat den förhistoriska bosättutsträck-ningen. De daterbara fynden i byraden tycks å andra sidan peka mot en stabil platskontinuitet från 1000-ta-let fram till våra dagar. ¹⁹