Kulturgeografi

Även inom kulturgeografin har man i flera betydelsefulla undersökningar med relevans för sydskandinaviska, inte minst skånska förhållanden utgått från namntypskronologin i tolkningen av bybildningsfaser och kolonisations-förlopp. Den sällan tillräckligt problematiserade förutsättningen i många av dessa resonemang är alltså som tidigare nämnts, att namnkronologin i så fall måste kunna direkt appliceras på de historiskt kända, namnbärande bebyg-gelserna.

Grundläggande studier av bystorlek och bynamnstyper i Skåne och av namntypernas relationer till de skånska odlingsjordarnas kvalitet utfördes av Sven Dahl på 194O-talet. Enligt Dahl, vars empiriska material i huvudsak härrör från 16OO-talets mitt, är byar med de äldsta namntyperna utmärkande för landskapets bästa odlingsdistrikt, den kalkrika moränleran (sydvästmorä-nen) på Lundaslätten och Söderslätt, liksom för sydostmoränen och den san-diga och mera lätt brukade Kristianstadsslättens centrala del. Dahl menar, att

»det äldsta byskiktet med övervägande -hög, -löv, -inge, -by, -stad och -lösa-namn» i dessa områden utan tvivel är »äldre än vikingatiden». På detta följde som ett andra stadium »den äldsta torpnamnsbebyggelsen, som fyllde ut luck-orna i den äldre bybebyggelsen», där jordmånen så tillät. Utifrån Dahls reso-nemang får man närmast uppfatta byarna med namn på -bjer, -tofta och -åkra som ett äldre skikt i detta stadium. Det tredje stadiet i Dahls tolkningsmodell

5 N. Lund, Vikingetiden, i Dansk social historie 2: Samfundet i vikingetid og middelalder, 1980, s 37 ff.

6 K. H0rby, Middelalderen, i ovan not 5 a a, s 101 ff.

7 S. Bolin, Skånelands historia, del 2, 1933, s 9 ff och s 57 ff.

8 I. Andersson, Skånes historia, Till Saxo och Skånelagen, 1947, s 148 ff, 170 ff och 314 f.

67

representeras av en spridd bebyggelse, som tvingades ut på områden av mindre god beskaffenhet. Bland tidstypiska namntyper nämnes fr a den då ännu produktiva -torp-namnstypen, men även -röd-namnen blir nu vanliga.

Där jordens kvalitet visade sig gynnsam, »förtätades snart denna spridda be-byggelse till små by bygd». ¹

I ett annat sammanhang har Dahl bedömt sin egen metod och sina resultat på så sätt, att de statistiska beräkningarna av de aktuella ortnamnstypernas andel av stora och medelstora byar, små byar och spridda gårdar och torp ger en rangordning, som »i stort sett återspeglar olika ålder» i en relativ kronolo-gisk skala. Dahl förklarar detta med att olika områden i ett undersökt land-skap uppodlats under mycket olika tidpunkter, och att det i mellantiden skett en förändring i språkbruket och därmed i sättet att bilda ortnamn.²

I en något senare kulturgeografisk analys har Folke Lägnert utgått från Dahls publicerade material, men han anknyter i metodiskt avseende till Tors-ten Hägerstrands studier kring innovationsfaser och spridningsförlopp. Läg-nert avser att belysa bebyggelseutvecklingen genom att påvisa frekvensen av skånska byar av ungefär samma ålder per ytenhet. Han förutsätter därvid utan diskussion, att namntyperna avslöjar de namnbärande byarnas relativa ålder. Med isaritmmetod har Lägnert karterat byarna i fyra grupper efter an-tagen ålder (byar med namn på 1: -löv, -lösa, -stad, -hög och -inge, 2: -by, 3:

-torp, 4: -hult och -röd). Därigenom anser sig Lägnert kunna identifiera ett antal initialområden, där bebyggelsen genomgick en förtätning fram tom vikingatid. Från sådana skånska centralbygder har därefter -torp-byarnas ko-lonisation ägt rum som en impulsspridning. Denna har i stort varit oberoende av terrängförhållanden och jordarter och har rört sig från centrum - dvs de tidigare koncentrationerna - till de glesare bältena i det närmaste grannska-pet och vidare ut mot periferin. Som en bakomliggande drivkraft räknar Läg-nert med en kraftig befolkningsökning med åtföljande jordhunger.³

Bland danska kulturgeografiska studier med relevans för de aktuella pro-blemställningarna bör kanske här särskilt nämnas Viggo Hansens undersök-ningar av fr a byar i Vendsyssel och deras historiska utveckling, tolkad utifrån analyser av matrikelmaterialet från 1600-talets senare del och det äldsta kart-materialet. Resultatet av Hansens mikroanalyser av bonitet, åkerfördelning, parcellfördelning, bebyggelsenamn, marknamn osv blir i många fall en kom-plex bild av förändringar i bebyggelse och bymark, av flyttningar, utvidgning-ar och koncentrationer i flera faser från yngre järnåldern till senmedeltiden.

Oaktat att denna komplexitet skulle kunna tala i en annan riktning,

framhål-1 S. Dahl, Bystorlek och bynamnstyper i Skåne, Namn och Bygd, 1942, s 1 ff; dens., Torna och Bara, 1942, s 21 ff.

2 S. Dahl, Geografi och ortnamnsforskning, Ymer 1945, s 101 f.

3 F. Lägnert, Bebyggelsen i Skåne före och efter år 1000, RIG 1954, s 65 ff. För kritik av den sk geografiska dateringsmetoden, se V. Christensen och J. Kousgård S0rensen, a a 1972, s 201 ff. Se vidare nedan 4.3.2.

-' ^_, ' ^,,

... -^.... ___ __ ^{_____ ,..}

' ' , ,

( l

__ /

'-,,

I I ( 1

(\

t)

'-v·-.. . ..,

, ,, '

-,,..-.,,

r' ?

I ( l

(

I

, I

(

~-,

Fig 4: 2. Lägnerts isaritmkartor med skånska byar ordnade i fyra kronologiska skikt efter namn-typernas ålder. (Ur F. Lägnert, RIG 1954.)

ler Hansen i flera sammanhang bebyggelsenamnens stora värde som källa för bebyggelseutvecklingen från förhistorisk tid och framöver i medeltid.⁴

Vissa av Hansens studier har beträffande metoder och tolkningar inspire-rats av den svenska kulturgeografiska forskningsinriktning, som främst är förknippad med David Hannerbergs namn, och vars särprägel består i en spe-cialisering kring metrologiska ( dvs måtts baserade) analyser av

bebyggelse-4 V. Hansen, Trrek afVendsyssels reldre bebyggelsesgeografi, (Dansk) Geografisk Tidsskrift, 1949; dens., Vore landsbyers alder og struktur, (Dansk) Geografisk Tidsskrift, 1959, s 66 ff;

dens., Landskab og bebyggelse i Vendsyssel, 1964, samt dens., Bebyggelsens Historie, i Dan-marks Natur 9: Det bebyggede Land, 1970, s 9 ff.

69

I I I

genetiska problem. Utifrån de måttssystem och de former på åkrar och by-tomter, som förmedlas genom det äldsta lantmäterimaterialet, och vidare i ett fältmaterial av fossila odlingsspår mm, i fosfatvärden, åkernamn, arkeo-logiska iakttagelser osv strävar man efter att datera byars ålder genom att på-visa skilda stadier i byarnas interna utveckling. Visserligen har Hannerberg liksom hans medarbetare och efterföljare företrädesvis valt sina undersök-ningsområden i Mellansverige,⁵ men några skånska byar har också under-sökts.

Sålunda har David Hannerberg själv publicerat ett par undersökningar rö-rande byar i Lundabygden, Stora Råby och Veberöd,⁶ och Hilbert Anders-son har gjort inträngande studier i fr a de sydostskånska byarna Virrestad (Ö.

Tommarps sn, Järrestads hd) och Glemminge-Tågarp (Glemminge sn, Ingel-stads hd). ⁷ Allmänt gäller för både Hannerbergs och Anderssons tolkningar av de skånska flergårdsbyarnas genetiska ursprung, att man - i skarp kontrast mot Dahls uppfattning8 - räknar med att storbyarna tillkommit etappvis. Det har skett genom sammanflyttningar av mindre bebyggelser, spridda ensam-gårdar eller primärbyar. Byarnas gårdetal har därefter kunnat ökas genom delningar. En sådan process, som motsvaras av strukturförändringar och ut-vidgningar i odlingsmarken, beräknas ta flera århundraden i anspråk. I fallet Virrestad härledes tex den äldsta iakttagbara åkerformen till senast keltisk järnålder, och byn uppnår sin »slutgiltiga gestalt» kring 1300.⁹

Det framstår emellertid som anmärkningsvärt, att man med lätthet tycks harmonisera denna komplexa bild av bebyggelsernas ursprung och

utveck-5 Se tex D. Hannerberg, Byamål, tomtreglering och odlingsgång, i Kungl Humanistiska Ve-tenskapssamfundets i Lund årsberättelse, 1954-55; dens., Tomter och åkrar. Några glimtar ur kulturlandskapets historia, i Östergötland, 1955; dens., Bytomt och samhällsorganisation, Ymer 1966; dens., Gård, by och territoriell organisation i den äldre Kumlabygden, Kumlabygden IV, 1977; S. Helmfrid, Östergötland Västanstång. Studien iiber <lie ältere Agrarlandschaft und ihre Genese, 1962; S.-O. Lindquist, Det förhistoriska kulturlandskapet i östra Östergötland, 1968;

U. Sporrong, Kolonisation, bebyggelseutveckling och administration. Studier i agrar kultur-landskapsutveckling under vikingatid och tidig medeltid med exempel från Uppland och Närke, 1971; S. Göransson, Morphogenetic Aspects of the Agrarian Landscape of Öland, i Medd från Uppsala universitets geografiska institution, Nr 234, 1969. - För presentationer av forskningsut-vecklingen inom den historiska kulturgeografien, se U. Sporrong, aa 1971, s 9 ff och S. Helm-frid, Historical Geography in Scandinavia, i A. R. H. Baker (ed), Progress in Historical Geography, 1972, s 63 ff.

6 D. Hannerberg, ovan aa 1954-55, s 19 ff och dens., Skånska bolskiften. Veberöd, SGÅ 1958, s 7 ff.

7 H. Andersson, Parzellierung und Gemengelage, Studien iiber <lie ältere Kulturlandschaft in Schonen, 1959; dens., Gullåkra - ein durch Solskifte geteiltes Schonendorf, Geogr Annaler. Vol 47 ser B, 1965: 1; dens., Skånska åkerskiften, Ymer 1966, s 84 ff och dens., Åker och tomt i Skå-ne, Ale 1968: 1, s 18 ff.

8 Dahl avfärdar »den ytterst osannolika teorin, att byar uppstått genom sammanflyttning av gårdar». (Torna och Bara, 1942, s 18.)

9 H. Andersson, aa 1959, s 14 ff, 74 ff och 124 ff.

lingsstadier med den gängse namntypskronologin. De på metrologisk analys baserade tolkningarna borde snarare varna för en förenklad uppfattning om sambandet mellan namntyper och bykronologi. Det förefaller nämligen vara en svårighet värd att diskutera, hur man kan avgöra, vilken bebyggelse i en utvecklingskedja i många steg som är den ursprungliga namnbäraren, dvs den bebyggelse, vars namn har traderats fram till våra dagar. Likväl går den upp-fattningen klart genom Anderssons undersökning, att bebyggelserna på Vir-restads respektive Tågarps historiskt kända byplatser redan genom namnty-perna tillhör olika kronologiska skikt. Det sker dock utan att tex namnet Vir-restad bestämt anknytes till någon av de måttsbaserade dateringarna av faser i byns interna utveckling från omkring bronsålderns slutskede och framöver.

Hannerberg utgår i sin undersökning av Veberöd också ifrån att namnty-pen ger information om bebyggelsens ålder. Denna by på 25 gårdar (1704) betraktas nämligen som en ung bebyggelse, en -röd-by. Denna namntyp, som blev särskilt produktiv under medeltiden, anses emellertid ha dykt upp redan före vikingatidens slut, något som Hannerberg tar fasta på. Det är nämligen den tidpunkt, som den metrologiska analysen utpekar som sannolik för en sammanflyttning till den historiskt kända byplatsen. Denna datering kan av många skäl betraktas som rimlig och intressant, men den får antingen bära på egen hand - med bärkraften hos Hannerbergs huvudargument om bolskiftets införande i relation till kyrkoorganisationens tillkomst - eller också får den söka stöd i arkeologisk datering. Hannerbergs åberopande av namntypskro-nologin sker visserligen i diskreta former, ¹⁰ men denna kan över huvud taget inte ge något stöd åt den genetiska tolkningen av den historiska byn, bl a allt-så av det skälet, att någon primärt namnbärande bebyggelse egentligen inte har explicit påvisats.¹¹ Till detta kommer, att namnkronologin principiellt och i första hand gäller namntyper och inte enskilda namn. ¹² För fallet Veberöd kan dessutom noteras, att namnforskningen ser namnet Veberöd som ett oäk-ta -röd-namn.¹³

Dessa randanmärkningar torde väl inte nämnvärt anfäkta denna väletable-rade och stimulerande forskningsgren inom kulturgeografin. De berör dock en nyckelfråga i sammanhanget, dateringen av förändringsprocesserna i by-utvecklingen. Trots allt faller de måttsbaserade dateringarna inom så pass

vi-10 D. Hannerberg, aa SGÅ 1958, s 7, 12 och 46.

11 Jfr V. Christensen & J. Kousgård Sorensen, aa 1972, s 208.

12 Jfr S. Dahl, aa, Ymer 1945, s 98; B. Pamp, aa 1974, s 26 f; H. Ståhl, aa 1976, s 57 ff; V.

Christensen & J. Kousgård Sorensen, aa 1972, s 193,209 ff.

13 K. G. Ljunggren i art Veberöd i Svensk Uppslagsbok (2 uppi) bd 30, 1954; B. Pamp, a a 1978, s 18; B. Ejder. Ryd och rud, 1979, s 341. Enligt Pamp kan 1300-talsbelägget Webre härle-das till en sammansättning med adj vid och bred syftande på någon terrängformation. Ett utom-språkligt förhållande värt att beakta är dessutom, att -röd-namnsbebyggelsernas genomsnittliga storlek enligt Sven Dahls statistik är 2,6 gårdar per bebyggelseenhet, vilket alltså kan jämföras med Veberöds 25 gårdar. Dahl har inte klassificerat Veberöd som -rödby. (S. Dahl, Torna och Bara, 1942, s 22.)

71

da ramar, att det även för metodens företrädare framstår som angeläget att tillgripa annat material och andra metoder som stöd.¹⁴

Ytterligare underbyggnad till lösningar på de skånska flergårdsbyarnas ge-netiska problem kan kanske därför främst förväntas i sådana fall, då en kul-turgeografisk analys av mikrogenetisk karaktär kan kombineras med arkeo-logiska insatser, med en ingående marknamns bestämning och med historisk analys av ett tidigt skriftligt källmaterial. I samband härmed bör två markerat tvärvetenskapliga forskningsprojekt kring äldre skånska bebyggelseförhål-landen omnämnas. Det gäller Gårdlösaprojektet och Hagestadsprojektet, som båda har arkeologi som huvuddisciplin och som på olika sätt fokuserar förhistoriska förändringsprocesser, men som båda även i vissa avseenden

be-rör historisk tid.

Den av Berta Stjernquist ledda Gårdlösaundersökningen har som en av si-na huvudmålsättningar att asi-nalysera bebyggelse- och miljöförändringar i ett bestämt järnålderssamhälle, lokaliserat till norra delen av det från historisk tid kända byterritoriet till Gårdlösa by (Smedstorps sn). Den undersökta tids-perioden sträcker sig från tiden strax före Kr f till sen vikingatid. ¹⁵ Problema-tiken kring bebyggelsens etablering på de historiskt kända byplatserna i om-givningen, främst Gårdlösa och Smedstorps byar, tangerar projektets huvud-syfte men har inte slutgiltigt kunnat belysas i denna undersökning, fr a bero-ende på brister i materialsituationen. Inom ramen för Gårdlösaprojektet har Staffan Helmfrid analyserat det äldsta kartmaterialet för Gårdlösa by. Av-saknad av geometrisk karta av äldsta generationen (för Skånes del vanligen från cirka 1700), liksom bristen på fossila odlingsspår i terrängen, har emel-lertid omöjliggjort en regelrätt mikro-genetisk analys i Hannerbergs anda av byns utveckling. Den äldsta kartan från 1825 har ett begränsat retrospektivt värde även av det skälet, att byn av allt att döma har genomgått en betydande omstrukturering ( egalisering) vid 1600-talets mitt. ¹⁶

Till frågan om medeltidsbyns framväxt förefaller materialsituationen vara mera gynnsam för Hagestads by (Löderups sn), som står i centrum för ett an-nat mångdisciplinärt, ursprungligen bebyggelsearkeologiskt

forskningspro-14 Jfr U. Näsman, En arkeologs syn på kulturgeografisk grävningsmetod, i H. Thrane (ed), Fra jernalder til middelalder, 1979, s 155 ff och där anf litt.

15 För presentationer av Gårdlösaprojektet, se B. Stjernquist, The Gårdlösa Research Pro-ject, i B. Stjernquist (ed), Gårdlösa. An Iron Age Community in its Natura! and Social Setting.

I, Interdisciplinary Studies, 1981, s 9 ff; B. Stjernquist, Järnåldersbönder på Gårdlösaåsen, i To-melilla Hembygdskrets Årsbok 1975 och dens., Arkeologisk forskning om den agrara bebyggel-sen i Skåne vid vikingatidens slut - källäge och problemställningar, i Bebyggelsehistorisk Tid-skrift Nr 2, 1981, s 20 f.

16 S. Helmfrid, The Village of Gårdlösa and the lron Age Settlement on the Gårdlösa Ridge.

Some Reflections based on Historical- Geographical Research, i ovan aa (B. Stjernquist (ed), Gårdlösa I), s 27; Jfr S. Skansjö, Landowners, Tenant Farmers and Cottagers. An Investigation of the Village of Gårdlösa and the Parish of Smedstorp in the Oldest Written Records, ibidem s 35 samt Comments, ibidem s 129 f.

jekt under ledning av Märta Strömberg.¹⁷ Här har såväl Hannerberg ¹⁸ som Hilbert Andersson ¹⁹ gjort kulturgeografiska studier av bebyggelsegenesen, vilka dock ännu inte publicerats. Jämsides med det arkeologiska och geogra-fiska materialet tycks för Hagestad även finnas ett väl traderat marknamns-bestånd och ett skriftligt källmaterial med retrospektivt värde för bebyggelse-historiska frågeställningar. Av flera skäl kan sålunda Hagestadsprojektet, ef-ter hand som det stora maef-terialet blir bearbetat, förväntas ge ett viktigt bi-drag även som en fallstudie till frågan om de skånska flergårdsbyarnas bebyg-gelsegenes.

Som nedan vidare skall beröras tycks den preliminära, arkeologiskt basera-de dateringen av bebyggelsens tillkomst på basera-den historiskt kända byplatsen i Hagestad ²⁰ ligga väl i linje med den bild, som man numera aHt oftare tecknar inom sydskandinavisk byarkeologi. Den bryter sig på vitala punkter mot de tolkningar av bybildning och kolonisationsförlopp, som vi hittills sett företrä-das av ortnamnsforskare, historiker och kulturgeografer. För trots skilda syn-sätt och metoder har tex kulturgeografer som Dahl och Hannerberg det ge-mensamt, att man uppfattar olika kronologiska skikt i tillkomsten av de från medeltiden kända byarna. De har vidare en hög uppfattning om ortnamnens direkta källvärde för att belysa bebyggelseutvecklingen. Dessutom tillmäter man många av de historiskt kända byplatserna en direkt kontinuitet, plats-kontinuitet, bakåt till förhistorisk tid. I bl a dessa avseenden pekar numera de arkeologiska resultaten i en annan riktning.