Några huvuddrag i den förhistoriska bygden

Ibland citeras ett exempel på hur man inom äldre forskning kunde etablera förhastade samband mellan ortnamnstyper och arkeologiskt daterade fasta fornlämningar. Man fann, att de danska områdena med den yngre stenål-derns megalitgravar i stor utsträckning sammanföll med områden, som till-hörde byar med namn på -löv, -lösa och -inge. Alltså, resonerade man, borde dessa namngrupper ha varit förknippade med den första skandina-viska bosättningen under den danska stenåldern. ¹ Redan av språkliga skäl är det givetvis orimligt att föra de nämnda namntyperna tillbaka till stenål-dern. Dessutom måste man vid sk arkeologisk datering av namn ställa be-tydligt större krav, såväl när det gäller att påvisa lokalt sammanfall som när man skall fastställa samtidighet mellan namn och fornlämningar. ²

Dessa omständigheter får å andra sidan inte förleda oss till att som rena tillfälligheter avfärda de faktiskt förekommande, om än något diffusa, lo-kala sambanden mellan gravmonument från de äldsta jordbrukarkulturer-na och våra äldsta kända typer av bebyggelsejordbrukarkulturer-namn. Bakom sådajordbrukarkulturer-na sam-band - i hög grad giltiga för ett område som uo - anar man i själva verket faktorer, som har lång varaktighet och som är bestämmande för områdets karaktär som odlingsbygd. För att kunna bedöma detta och för att bättre förstå, mot vilken bakgrund av kontinuitet eller förändring den medeltida bygden växer fram, är det angeläget att här försöka utröna uo:s huvudsak-liga prägel som förhistorisk bygd.

Inledningsvis kommer därför området beträffande sten-, brons- och järn-åldern att insättas i ett komparativt regionalt perspektiv med hjälp av tolkningar utifrån analyser av arkeologiskt material. Framställningen kommer därefter att inriktas på det för våra syften vitala problemet, i vil-ken utsträckning bebyggelsespår från järnåldern är kända i området.

Främst knyter sig intresset till eventuella fysiska lämningar av den yngre järnålderns bebyggelse, dvs den omedelbara bakgrunden till den medelti-da bygden. I ett särskilt avsnitt redovisas semedelti-dan vad vi har för direkt arkeo-logisk information från vissa historiska bykärnor i området.

I samband med en modern arkeologisk regionindelning av nuvarande

1 A. M. Hansen, Landnårn i Norge, 1904, s 102 ff.

2 Jfr Kr. Hald, aa 1965, s 36; Stednavneforskning 1, s 224.

101

Sverige påpekar Åke Hyenstrand, att Skåne i arkeologiskt avseende sna-rare bör sammanföras med Danmark än att framställas som huvudområde i den konstruerade regionen »sydligaste Sverige», som även innefattar söd-ra Halland och Blekinge.³ När det sedan gäller att inom Skånes gränser analysera olika regioners, däribland uo:s särprägel som odlingsbygd inom ramen för de förhistoriska epokernas agrara ekonomier, erbjuder en un-dersökning av Mats P. Malmer en fruktbar utgångspunkt. ⁴

Huvudsyftet med Malmers studie är visserligen i första hand att klargöra väsentliga relationer mellan olika samtida neolitiska kulturer, men exem-pel, resultat och tolkningar får även betydande räckvidd framöver i tid.

Malmers metod är att relatera arkeologiskt material från de undersökta tidsepokerna till jordartsförhållandena i landskapet. De senare har dels av-gränsats genom Gunnar Ekströms geologiska indelning av Skånes åker-jordsområden i skilda moräntyper,⁵ dels genom Olof Arrhenius' undersök-ningar av bördighet och markreaktioner hos sydsvenska jordar.⁶ Härige-nom har fr a tre särpräglade områden kunnat urskiljas i Skåne: 1) de baltis-ka moränernas eller sydmoränernas område,7 2) baltis-kalkområdet i Kristian-stadstrakten och 3) nordostmoränområdena i resten av landskapet. Mal-mer uppställer den hypotesen, att de avgörande egenskaperna för att vissa typer av odlingsjordar kan ha verkat attraherande för ett primitivt åker-bruk bör ha varit, att marken var lättåker-brukad och bördig. I det förra fallet innebär det att odlingsjordarna varken är alltför steniga eller för styvt leri-ga, i det senare, att de framför allt är kalkhaltiga. Tillräckligt lättbrukade och bördiga jordar bör enligt Malmer endast sydmoränerna och kalkområ-dena i NO ha erbjudit. T detta perspektiv bör nordostmoränernas grusiga, sandiga, steniga och blockrika, mestadels sura jordar ha varit mindre åtrå-värda.

Mot denna regionindelning prövar Malmer sedan den kända utbredning-en av några viktiga kulturelemutbredning-ent från skilda förhistoriska epoker: trattbä-garkulturens megalitgravar, stridsyxekulturens flatmarksgravar, föremåls-fynd från bronsålderns olika perioder, skelettgravar under flat mark från romersk järnålder och runstenar från vikingatid. Avgränsningen av olika områden efter varierande fynd täthet visar, att alla de undersökta typerna av kulturelement från de aktuella förhistoriska epokerna har varit starkt koncentrerade till sydmoränernas och kalkområdenas bördiga och

lättbru-3 Å. Hyenstrand, Arkeologisk regionindelning av Sverige, 1979, s 190.

4 M. P. Malmer, Pleionbegreppets betydelse för studiet av förhistoriska innovationsförlopp, Finska Fornminnesföreningens Tidskrift nr 58, 1957, s 160 ff.

5 G. Ekström, Skånes moränområden, SGÅ 1936, s 70 ff; dens., Skånes åkerjordsområden, Socker 6, 1950 s 53 ff.

6 0. Arrhenius, Markreaktionen hos sydsvenska jordar, Socker 6, 1950, s 63 ff.

7 Sydmorän är en gemensam term för sydvästmoränen och sydostmoränen längs syd- och västkusten. Jfr ovan 2.3.2.

Fig 4: 6. Skegriedösen, ett välkänt exempel på de monumentala fornlämningstyper på Söders/ätt, som överlevt bortodling. I bakgrunden Skegrie kyrka och by. (Foto: A.-M. Thagaard.)

kade jordar. Malmer drar i en jämförelse även in en av Sven Dahl publice-rad karta, som visar proportionen mellan spannmål och smör i de skånska böndernas avgifter 1663, en kartbild som även i stora drag återspeglas i landgilleuppgifter från medeltiden ^{8 :} spannmålsavgifterna dominerar en-ligt det historiska källmaterialet i sydmoränernas område och i kalkområ-dena, smöret i nordostmoränerna. Malmer fastslår mot denna bakgrund, att de förstnämnda områdena, där inte minst materialet från uo i alla avse-enden och under varje epok spelar en stor roll, representerar överskotts-områden, »där bondenäringarna är mer än genomsnittligt lönsamma».

Detta förhållande bör enligt Malmer ha ägt sin giltighet »ända från början av yngre stenålder till långt in i modern tid».⁹

Enligt en huvudregel, som Malmer formulerar, är en föremålstyp desto säkrare placerad inom dessa överskottsområden ju större och improdukti-vare kapitalinvestering den representerar. Som exempel anföres megalit-gravarna och av den ovan återgivna kartan framgår tydligt, hur en av de största koncentrationerna i landskapet återfinnes i Skånes sydvästra hörn,

8 Jfr S. Dahl, Torna och Bara, 1942, s 153 ff.

9 M. P. Malmer, aa 1957; citaten på s 180.

103

BRONSÅLDERSHÖGAR

• FEM ELLER FLERA

• ENSTAKA

0 5 10km

Fig 4: 7. Gravhögar från bronsåldens inom uo. (Efter P. E. Sköld, 1968.)

dvs till stora delar inom uo:s gränser.¹⁰ Enligt Per Edvin Skölds redovis-ning av stenåldersmaterialet på Söderslätt härrört ex 17 av Skånes cirka 40 kända dösar från sydvästra delen av Söderslätt, med ett kärnområde i Skeg-rie, Bodarps och Hammarlövs socknar. I sydvästra Skytts härad finns även lämningar efter sex gånggrifter. ¹¹

Just dessa stort anlagda monument tillhör de fornlämningstyper, som till skillnad från boplatser och gravfält har relativt goda förutsättningar att undgå bortodling. Sedan länge, efter den intensifierade markbearbetning-en under 1800-talet och särskilt gmarkbearbetning-enom efterkrigstidmarkbearbetning-ens maskinella pro-duktionsmetoder i jordbruket och skapandet av den nästan totala full-åkersbygden i området, har annars de iakttagbara lämningarna av det förhis-toriska kulturlandskapet i hög grad reducerats i området. Som skilda för-fattare har påpekat, blir därför bilden av det förhistoriska Sydvästskåne mera oklar utifrån fornlämnings bilden än vad som gäller för områden med gynnsammare bevaringsförhållanden.¹² I varje fall gäller denna oklarhet innan arkeologiska utgrävningar kan avslöja de under odlad mark dolda, ännu inte helt förstörda lämningarna av förhistoriska kulturlandskap med rika variationer. Sådana har på senare tid dokumenterats vid utgrävningar i dagens fullåkersmiljöer i tex Ystadstrakten och Malmöområdet.13

10 Ibidem, s 181; Jfr 0. Rydbeck, Fangkultur und Megalitkultur in der skandinavischen Steinzeit, i Medd från Lunds universitets historiska museum, 1938, s 11.

11 P. E. Sköld, Söderslätts förhistoria, 1968, s 33 ff.

12 Se tex S. Welinder, Det förhistoriska kulturlandskapet i Sydvästskåne, Skånes Natur, 1974, s 35 ff; D. Widholm, Fornlämningar i fullåkersbygd, Riksantikvarieämbetets Årsbok 1976;

Å. Hyenstrand, aa 1979, s 187. Fornminnesinventeringen från 1960-talet registrerar cirka 20 boplatslämningar från stenåldern inom Skytts härads gränser (Skånes Hembygdsförbunds arkiv).

13 S. Tesch, D. Widholm och A. Wihlborg, Forntidens bopålar. Stora Köpinge-bygden under 5000 år; J. Billberg, A. Reisnert och S. Rosborn, aa META 1981:3-4.

104

Fig 4: 8. Villie by, belägen i anslutning till ett stråk med större gravhögar. (Foto: A.-M. Thagaard.)

Från bronsåldern har en annan typ av monumentala fornlämningar i många fall kunnat räddas från bortodling, nämligen gravhögarna från pe-riodens förra del (ca 1800-1000 fKr). Hyenstrand har publicerat en karta över de högar, som registrerades i samband med fornminnesinventeringen i Skåne. ¹⁴ Härav framgår, att ett av flera tydliga koncentrationsområden återfinnes i sydvästra Skåne, med ett par klungor inom Skytts härad.

Överensstämmelsen med kända megalitgravar och andra neolitiska fynd-typer enligt Malmers redovisning är för uo:s räkning påfallande. Omstän-digheterna får tolkas som en indikation på lång varaktighet i odlingsbyg-dens utnyttjande, trots att vi måste räkna med fluktuationer i intensiteten och förändringar i formerna för bebyggelse och odling.

Även om de kända boplatserna från bronsåldern för närvarande är yt-terst få, torde enligt Hyenstrand koncentrationerna av högar utvisa de centrala bosättningsområdena under perioden. Högarna indicerar med andra ord möjligheten av omfattande boplatslämningar under markytan i omgivningarna.¹⁵ Sköld redovisar fördelningen av gravhögar inom de tre

14 Å. Hyenstrand, a a 1979, s 81 och s 187 f.

15 Å. Hyenstrand, aa 1979, s 80 ff. Förutom boplatsindicerande avfallsgropar i Gislövs sn re-dovisar Sköld endast en bronsåldersboplats i Skytts härad, nämligen boplatsen vid Sohög i

Kärn-105

Söderslättshäraderna: Oxie 56, Skytts 74 och Vemmenhög 53. Inom uo återfinner vi de bevarade högarna dels glest nära kusten, dels i ett bälte ett stycke inåt land med speciella ansamlingar i tex Steglarp, Villie - Ham-marlöv och Vemmerlöv - Gylle. 16 Här borde alltså enligt ovan anförda uppfattning bygden ha varit tätast under äldre bronsålder. Fyndmateria-lets utbredning har tolkats som att en expansion norrut mot mera margi-nella områden i backlandskapet har ägt rum under loppet av bronsål-dern.17

Frågan blir sedan, om vi närmare kan belägga en fortsättning av uo:s ställning som attraktivt bosättningsområde under järnåldern. Vilka möjlig-heter har vi att direkt eller indirekt uppnå kännedom om bebyggelse- och odlingsförhållanden i uo under denna period, speciellt dess yngre skeden?

Här anknyter vi direkt till en av de inledningsvis formulerade huvudprob-lemställningarna till detta kapitel, nämligen hur jämåldersbebyggelsen är relaterad till de historiskt kända byarna.

Beträffande odlingsförhållandena har man genom tolkningar av pollen-diagram identifierat fyra allmänna huvudfaser i människans inflytande på vegetationsutvecklingen i det sydskandinaviska kulturlandskapet under förhistorisk tid. Som det kanske största och viktigaste expansionsskedet sedan neolitisk tid framstår enligt Björn E. Berglund en period, som för våra syften är av största intresse. Det gäller tiden omkring 700-1100 e Kr, som har tolkats som ett uppodlingsskede i södra Skåne, bl a kännetecknat av en ökning av betesindicerande pollen och sädespollen. Tolkningen byg-ger fr a på ett pollendiagram från Bjärsjöholmssjön (Herredstads hd), vars datering dock inte är oproblematisk. Diagrammets omedelbara relevans för andra områden - tex uo - kan också diskuteras, eftersom vi måste räk-na med variationer i kulturlandskapets utseende från område till område till följd av skillnader i det geologiska underlaget, vegetationen och graden av kulturpåverkan. 18 Vi får avvakta eventuella kompletterande paleoeko-logiska undersökningar av regional och lokal vegetationsutveckling inom

pinge, utgrävd 1910 och 1924. (P. E. Sköld, a a 1968, s 93 ff). På senare tid (1978) har omfattande boplatslämningar från yngre bronsåldern påträffats och undersökts i Fjärdingslöv (Gylle sn), ett boplatsområde, som fö angränsar till flera välbevarade bronsåldershögar. (D. Widholm, Prob-lems concerning Bronze Age Settlements in Southem Sweden, Medd från Lunds universitets historiska museum, 1979-80, s 43 ff).

16 P. E. Sköld, aa 1968, s 70 ff.

17 Ibidem, s 112 ff; S. Welinder, a a 1974, s 41 f; jfr dens., Ekonomiska processer i förhisto-risk expansion, 1977.

18 B. E. Berglund, Vegetation and human influence in South Scandinavia <luring Prehistoric time, Oikos Suppl 12, 1969; dens. Det skånska kulturlandskapets framväxt, Skånes Natur 58, 1971; Jfr S. Welinder, aa 1974. För en ingående presentation och diskussion av paleoekologiska metoder i samband med bebyggelse- och odlingshistoriska problem, se numera H. Sundström, Ogräs i odlingshistoriens tjänst, 1983.

uo.¹⁹ Under tiden ger likväl de föreliggande vegetationshistoriska tolk-ningarna en grund för antagandet, att även det sydvästskånska landskapet bar präglats av intensifierad mänsklig påverkan under vikingatid och tidig medeltid. Vi får anledning att återkomma till denna tolkning. I hög grad väsentliga för bedömningen av odlingsförhållandena är givetvis även de klimatologiska betingelserna under vikingatid och tidig medeltid. Vi kan här notera, att tiden 800-1200 e Kr har tolkats som en period med relativt hög medeltemperatur i jämförelse med klimatet i övrigt under yngre järn-åldern. ²⁰

I övrigt kommer framställningen här att inriktas på det kända arkeolo-giska material, som är ägnat att belysa bebyggelseförhållandena inom uo under järnåldern. I första hand gäller det givetvis de inom området kända boplatslämningarna och gravarna (gravfält, enkelgravar) från perioden.

För det tredje skall det undersökta områdets relativa andel av det totalt kända fornsaksbeståndet från yngre järnåldern i landskapet uppmärksam-mas, i den mån detta är ägnat att belysa bebyggelsens utbredning. I detta syfte kommer i allt väsentligt Märta Strömbergs presentation och tolkning-ar av den yngre järnålderns tolkning-arkeologiska material i Skåne att användas.²¹ Detta kompletteras dels med Per Edvin Skölds framställning, som täcker Söderslätt under hela järnåldern,²² dels med Riksantikvarieämbetets forn-minnesinventering, som utfördes i området under senare delen av 1960-ta-let. ²³ Eventuellt tillkommande fakta från tiden efter det att de nämnda ar-betena lagts fram har kontrollerats med hjälp av representanter för Skånes Hembygdsförbund och UV-Syd, Lund.

Det har emellertid visat sig, att de för närvarande kända lämningarna från järnåldersboplatserna i Skytts härad är försvinnande få till antalet och obestämda till karaktären. Från äldre järnålder ~an vi notera en boplats från sen bronsålder och tidig järnålder i Fjärdingslöv (Gylle sn).²⁴ Forn-minnesinventeringen registrerar boplatslämningar från senromersk järnål-der längst norrut i Stora Slågarps sn, i anslutning till häradsgränsen mot Oxie härad. ²⁵ Resten av en troligen ganska omfattande bosättning från

19 Ett pollendiagram från Malmöområdet (av Stig Welinder) presenteras i B. Salomonsson, aa 1971, s 17; Jfr S. Welinder, aa 1974, s 38, där ett generaliserat diagram avseende odlingsin-tensitetens växlingar inom det sydvästskånska slättområdet återges. För framtiden kan förhopp-ningar knytas till en analys av pollenmaterialet från Havgårdssjön (strax NO om uo ), som är fö-remål för en undersökning med skilda paleoekologiska metoder av den engelske geografen John Dearing.

20 B. E. Berglund, Vegetationsutvecklingen i Norden efter istiden, Sveriges Natur 1968, s 34 och 39.

21 M. Strömberg, Untersuchungen zur jiingeren Eisenzeit in Schonen 1-11, 1961.

22 P. E. Sköld, aa 1968, s 116 ff.

23 I Skånes Hembygdsförbunds arkiv, Lund.

24 Muntligt meddelande från antikvarie BengtJacobsson, UV-Syd.

25 Fornminnesinventeringen: Stora Slågarps sn nr 3; jfr P. E. Sköld (aa 1968, s 136), som an-107

äldre järnålder har påträffats vid det sk Skyttsie Hage på Skanörs Ljung.26 Vad sedan gäller yngre järnåldern får vi helt enkelt konstatera, att Ström-berg inte registrerat någon enda boplats i Skytts härad under perioden folk-vandringstid tom vikingatid, vilket f ö även gäller hos Sköld och i forn-minnesinventeringen.27 Att omständigheterna inte kan tolkas som att om-rådet varit mer eller mindre avfolkat under järnåldern, därpå tyder före-komsten av andra fynd grupper.

Sålunda har man påvisat ett antal gravar/gravfält från järnåldern i områ-det. Från romersk järnålder har gravfält av varierande storlek påträffats i, dvs inom bymarkens gränser till Vellinge och Bodarp, på Hammarsnäs (141 utgrävda skelettgravar, enligt Sköld ett av de största gravfälten från perioden i Norden), på Falsterbohalvön i Höllvikens innersta bukt och i Maglarp vid Albäcksåns utlopp. Enstaka eller upp till 2-3 gravar har dess-utom påträffats i V Tommarp, Trelleborgs stadsområde, Dalköpinge, Lilla Markie, Västra Alstad och Anderslöv.28 De mest omfattande fynden av gravar från romersk järnålder är alltså koncentrerade till västra och södra delen av området. Vi kan för övrigt notera en spridning till byar med namn från skilda kronologiska skikt.

När det sedan gäller det kända gravmaterialet från yngre järnåldern, som redovisas av Strömberg,29 kan först konstateras, att gravfältet på Hammarsnäs fortsätter ett stycke in i folkvandringstid. Ytterligare grav-fynd från denna tid har påträffats i Bodarp, Maglarp och Västra Alstad.

Från vendeltid registrerar Strömberg ett osäkert gravfynd i Fuglie, en grav i Bodarp och ett gravfält inom Trelleborgs stads jordar. Det sistnämnda an-vändes in i vikingatid, då vi även har kända gravfält i de angränsande byar-na Kyrkoköpinge i öster och Maglarp i väster. Gravfältet i Maglarp är unikt såsom det enda välbevarade gravfältet med låga jord- och grushögar ( ca 85 bevarade) i en fullåkersbygd, som en gång sannolikt haft åtskilliga motsvarigheter. Enstaka vikingatida gravar har påträffats i Stora Ham-mar, Fuglie och Bösarp. Det mest omfattande gravmaterialet från yngre järnåldern återfinner vi sålunda snarast i häradets centrala kustområde i söder. Liksom tidigare ser vi en spridning på marker till byar med namn av olika kronologiska skikt.

Av övriga fyndplatser från yngre järnåldern kan här i korthet omnäm-nas, att av Skånes cirka 50 runstenar har 13 återfunnits i de tre

Söderslätts-ger att man i Lilla Slågarps sn har gjort keramikfynd, som kan anses härröra från en boplats från romersk järnålder.

26 0. Källström, Skyttsie Hage på Skanörs Ljung, i SHÅ 1952; L. Ersgård, Falsterbohalvön -en undersökning av medeltida agrarbebyggelse i sydvästra Skåne, Ale 1980: 3, s 28.

27 M. Strömberg, aa 1961, del I, s 175, 187 och 193, del II, s 56 ff och 63 f; P. E. Sköld, aa 1968, s 151 f och 181 f.

28 P. E. Sköld, aa 1968, s 128 ff.

29 Se ovan not 27.

häraderna, därav dock endast tre i Skytts härad: i Fuglie två stenar och i Södra Virestad fragment av en sten (eventuellt av två).³⁰ Av de många skånska vikingatida/tidigmedeltida skattfynd, som i regel tycks ha påträf-fats i anslutning till samtida bebyggelse,³¹ härrör två större skatter från uo, dels en från Villie (med bl a över 900 mynt, de yngsta från början av 1000-talet) och dels en från Stora Slågarps prästgård (över 200 engelska silver-mynt, daterade 1029-1035). ³²

Fyndmaterialet i övrigt från yngre järnåldern behöver här inte närmare kommenteras. I stället kan vi hänvisa till Märta Strömbergs samlade vär-dering av det totala skånska fyndmaterialet från perioden. Strömberg vä-ger samman detta material i en ackumulerad bild av fyndutbredningen i landskapet, varvid boplatsfynd och gravfält värderats 10 gånger högre än övriga fyndgrupper och en isaritmkarta på denna grund har framställts (se nedan). Härigenom urskiljer man tydligt ett antal sammanhängande områ-den såsom de fyndtätaste, och dessa områområ-den tolkas som huvudbygder i den skånska bosättningen under yngre järnåldern. Helt i överensstämmel-se med Mats P. Malmers ovan berörda resultat återfinnes bebyggelöverensstämmel-sens tyngdpunkter på de baltiska moränerna och Kristianstadsslätten. ³³ Som ett sådant »Hauptsiedelgebiet» framträder uo i sin helhet, väl att märka trots att ingen boplats från perioden ännu har påträffats. Som Strömberg själv påpekar är materialet bakom en sådan kartbild inte stort. Många gånger kan det vara tillfälligt hopbragt, och förändringar i fyndbeståndet kan snabbt göra utslag och förändra bilden på vissa punkter. Det finns dock kappast någon anledning att räkna med annat än att omdömet om den re-lativt höga fyndtätheten skall bestå som ett betecknande drag för sydvästra delen av Skåne under järnåldern. Trots att de konkreta bebyggelseförhål-landena förblir höljda i dunkel inom uo utan omfattande arkeologiska in-satser, måste undersökningsområdet likväl tolkas som ett attraktivt bosätt-ningsområde även under järnåldern. De direkta arkeologiska bedömning-arna utifrån den yngre järnålderns material kan här suppleras med såväl iakttagelser rörande ortnamnens ålder som med retrospektiva bedömning-ar utifrån den kända tidigmedeltida bebyggelsens, tex kyrkbybedömning-arnas utbred-ning.

När det gäller ortnamnsbilden har det visserligen tidigare i detta kapitel anförts argument för att man bör avstå från generella slutsatser om bebyg-gelseutveckling och platskontinuitet enbart utifrån namntypskronologin.

Vi får emellertid inte kasta ut barnet med badvattnet. I stället är det på sin

30 P. E. Sköld, a a 1968, s 197 ff.

31 J. Callmer, Topographical Notes on some Scanian Viking Period and Early Medieval Hoards, i Medd från Lunds universitets historiska museum, 1979-1980, s 132 ff.

32 M. Strömberg, aa 1961, del II, s 58 och 60; P. E. Sköld, aa 1968, s 179; B. Hårdh, Wi-kingerzeitliche Depotfunde aus Siidschweden. Katalog und Tafeln, 1976, s 56 och 63.

33 M. Strömberg, aa 1961, del I, s 200 ff.

109

___ ,,,.- , ___ __

10 20

[31-2

~ ^2-4

~ 4 8

->32

' ^\

Fig 4: 9. Isaritmkarta över utbredningen av fynd från yngre järnåldern, baserad på det kring 1960 kända arkeologiska materialet. De sammanhängande, mest fyndtäta områdena (svarta eller tätt skrafferade) har tolkats som huvudbygder under yngre järnåldern. (Ur M. Strömberg, 1961.)

plats att här erinra om, att Göran Hallberg med sina tolkningar har visat, att en mycket stor del av bebyggelsenamnen i uo har bildats före medelti-dens början. ³⁴ Observera, att vi i detta sammanhang helt kan se bort från problemet, om namnen primärt uppstått som bebyggelsenamn eller natur-namn, likaså frågan om vilken eller vilka bebyggelser, som burit dessa namn. Vi behöver i stället enbart ta fasta på den omständigheten, att många av namnen verkligen har bildats under förhistorisk tid. Den enda rimliga förutsättningen för att ett förmedeltida namn skall kunna bildas ( och senare traderas via ett historiskt källmaterial) måste vara att området vid namngivningstillfället varit befolkat och att befolkningen haft ett be-hov av att namngiva terrängpartier och bebyggelser i sin omgivning. Mot

34 Se ovan 4.3.2.

den bakgrunden fungerar sålunda namnbilden som ett intressant indicium på att uo varit ett bosättningsintensivt område under yngre järnålder. ³⁵

Liksom ortnamnen kan även den tidigmedeltida bebyggelsens fördel-ning i landskapet användas som argument mot eventueiia käiikritiska tvi-vel på den kända arkeologiska fyndbildens representativitet för bosätt-ningsintensiteten i uo under järnålderns slutskeden. Det kan tills vidare vara tillräckligt att här påminna om det ovan konstaterade stora antalet kyrkbyar med tidigmedeltida kyrkor, som har satt sin prägel på uo. Detta förhållande kan lättast förstås mot bakgrund av att det sedan tidigare i bygden bör ha existerat ett betydande underlag i befolkning och bebyggel-se_ 36

Som en detalj av intresse kan vi notera, att Ström bergs fyndutbrednings-karta för en del av uo ger en helt annan bild av vikingatidens bebyggelse än Sture Bolins tidigare berörda kartbild. ³⁷ Den senare är huvudsakligen ba-serad på namntypskronologin, vilken har lett Bolin till att framställa Mag-larps byområde som i stort sett obebyggt under vikingatid. Detta motsäges emellertid direkt av det kända arkeologiska materialet. I själva verket har man inom odlingsmarkerna till denna by med sitt relativt unga namn på-träffat i det närmaste kontinuerliga förhistoriska lämningar, tex boplats-lämningar och gravar från yngre stenåldern, bronsåldershögar, gravar/

gravfält från förromersk och romersk järnålder, ett större guldfynd från folkvandringstid och gravar/gravfält från yngre järnålder (inklusive vikingatid). ³⁸

Mot bakgrund dels av tolkningen av uo som en huvudbygd under yngre järnåldern och dels av exemplet med Maglarp, kan frågan ställas, hur den fullständiga avsaknaden av kända boplatser från yngre järnåldern skall förklaras. Som mest värd att beakta framstår uppenbarligen den ofta påta-lade möjligheten, att synliga märken och tydliga lämningar av dessa bo-platser, liksom i de flesta fali av tillhörande gravfäit sedan länge har rade-rats ut i det intensiva odlingsarbetet i fullåkersbygden. En annan möjlig-het, som trots allt först måste prövas för uo, är att resterna av järnålders-bebyggelsen kan återfinnas under vissa av de historiska byarna.

35 Med denna synpunkt närmar vi oss åter i visst avseende den ovan citerade, positiva synen på ortnamn som bebyggelsehistorisk källa (se ovan 4.2.1 med not 13 och jfr nedan 4.4.1).

36 Se ovan 4.3.1; jfr B. Stjemquist, a a, Bebyggelsehistorisk Tidskrift, 1981, s 19 f.

37 Se ovan 4.2.2.

38 L. Halbert, Om Maglarpstraktens förhistoria, i Boken om Maglarp, 1954, s 9 ff; M. Ström-berg, aa 1961, del II, s 59; P. E. Sköld, a a 1968, s 72; B. Jacobsson, Det forntida gravfältet vid Albäck, i Det gamla Trelleborg. Årsskrift 1978, s 7 ff.

111